Att sörja är smärtsamt. Men det är en smärta som är nödvändig och som inte går att smita ifrån. Läste att det i vissa indianstammar finns kvinnor som när de fått besked om att deras män stupat i strid huggit av sig ett finger som hjälp för att inte fly från smärtan i sorgen. Det går helt enkelt inte att gå runt sorgen mer än tillfälligt. Man måste ta sig igenom den för att komma ut på andra sidan, för att gå vidare. Tror dock inte att sorgen någonsin försvinner helt eller att tiden läker alla sår men är däremot helt säker på att sorgen förändras och att den med tiden och rätt medel blir enklare att bära. Men då måste man våga känna, våga sörja. Jag kan väl helt ärligt medge att jag aldrig varit i närheten av att hugga av mig något finger, men jag förstår principen.
Igår blev det ett glas (för de som kan) och fyrverkerier med finaste vännen och "the french guy". Kom hem trött och med stor förhoppning om en god natts sömn. En trevlig kväll var det i alla fall men det där sistnämnda låter tydligen vänta på sig. Hade sammandragningar halva natten och mådde illa efter att ha stått nära cigarettrök för långe på Bishop.
Solen skiner ute så det får bli en promenad och så ett litet pass på gym innan dagen kan ta fart på riktigt. Ha en bra torsdag mina vänner.
