Har tänkt på en sak. Min blogg har verkligen ändrat karraktär. Detta är ingen medveten förändring utan något som skett över den tid som gått sedan jag började blogga i februari. Det är väl också ett tecken på att jag bearbetat saker och ting och att skrivanet varit/är en viktig faktor i sorgebearbetningen och för att få struktur över det kaosartade virrevarr av känslor och tankar som då rådde.
Dock inte sagt att jag slutat sörja, glömt bort eller saknar mindre. Jag har bara lärt mig att hantera detta på ett kanske lite bättre sätt. Jag har fortfarande dagar som är otroligt jobbiga att ta sig igenom. Men de uppkommer med större och större mellanrum.
Med detta följer också en blogg jag inte riktig är nöjd med. Min tanke var aldrig att lägga ut dagens schema offentligt. Jag förstår inte vem som skulle tycka det vore intressant. Men nu har det ändå blivit så. Antagligen för att det inte händer så mycket mer i mitt liv för tillfället. Det är inte roligare än så här att vänta. Jag tror också jag försöker hålla liv i något som jag känner håller på att rinna mellan fingrarna. Jag försöker hålla liv i bloggen för att jag är rädd för hur jag kommer reagera när liten är här. Kanske kommer alla känslorna tillbaka, kanske behöver jag en ventil igen. Jag hoppas inte. Jag hoppas jag kommer att klara det utan att behöva skriva. Utan min livboj.
Så goda vänner. Jag håller liv i denna sida ytterligare några veckor. Sedan får vi se vad bloggen och jag bestämmer oss för. Dags att slänga i sig lite frukost innan mvc-besök och så det roliga mötet på arbetsförmedlingen. Kram på dig fina du.
Hej.
SvaraRaderaHar följt din blogg några veckor och vill säga att du verkar vara en mycket varm person.Och du har så mycket att ge och dela med dig av.Själv tycker jag det är guld värt att få läsa en blogg som din, då det är överfullt av alla dessa modebloggar.Att få vara med i din vardag är berikande. Hoppas du fortsätter med bloggen.
Varm kram från BIBBI f.d. Norrköpingstjej (60 år! )
Håller med Bibbi. Du fängslar med din person och ditt sätt att skriva. Om du slutar skriva kommer jag att sakna det. Men du ska såklart göra vad som är bäst för DIG och DIN FAMILJ.
SvaraRaderaKramar från "en annan Norrköpingsmamma".
Hej! Jag är för dig en annan anonym tjej som följer din blogg, har följt den sen i april ungefär. Jag har också märkt en viss skillnad på ditt skrivande, jag tycker fortfarande att du skriver mycket bra. Kul att följa en annan mamma och hennes liv. Jag tänker mycket på dig och din sambo och självklart på Theo, ni har fått gå igenom så himla mycket, följer nu med spänning "magen". Snart Becca är det dags ;)
SvaraRaderaFortsätt skriv, du får mig som 3-barnsmamma att glädjas åt det jag har och får mig en tankeställare, att livet kan ta slut fort, alldeles för fort..
Må bäst och lycka till med allt som väntar. Kram!
Åh tack för alla fina kommentarer. Det värmer i hjärtat. Får ta en dag i taget, som vanligt och se vad som händer med både blogg och livet i övrigt. Tack snälla för att ni läser. Kram på er! /Becka
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderajag vill bara skriva att jag läser din blogg ofta. Min son dog i juni, leukemi. Det är bra för mig att läsa att du orkar gå vidare i livet. Precis som jag hoppas att jag kan att göra. Din blogg och dina vardagsbestyr hjälper mig i min vardag. Men jagförstår att du inte vet om du ska skriva eller inte, jag känner ung samma sak.
Tack
Charlotte
Hej Charlotte, så ledsen för det du behöver gå igenom och jag vet att det känns som om man inte kommer att orka...men på något sätt flyter dagarna på, både de bra och de dåliga. Det är väl det svåra kanske, att tillåta sig må både bra och dåligt. Glad att du känner att min blogg hjälper dig. Det gör mig riktigt glad att höra. För det ger även mig styrka att fortsätta. Jag har skrivit det förr...jag tror inte tiden läker alla sår men jag tror vi lär oss hantera det ohanterliga lite bättre för varje dag som går. Kämpa på! och påminn gärna mig att göra detsamma när jag har mina sämre dagar. Kram och tack /Becka
SvaraRaderaJag har läst din blogg till o från sedan du började skriva den och jag är så glad (?) för din skull att jag kan se att dina inlägg har ändrat karaktär, men inte till det sämre på något vis. Jag tolkar det som att du kommit ikapp med livet. Det nya. I början kunde jag sällan läsa klart inläggen för jag grät så och andra stunder har jag bara velat hålla om dig och trösta dig. Du skriver så otroligt bra, du har verkligen skrivandets gåva, och säkert talets oxå om jag får gissa.
SvaraRaderaJag vill i alla fall passa på att, innan det är 'försent', säga till dig att du gör mig till en bättre mamma. Genom dina ord påminns jag om att njuta och prioritera på ett annat sen än det ibland spontant blir. Usch ja, men jag antar att det är mänskligt. (Första gången jag läste din blogg var jag hemma med magsjuka barn och måttligt stressad över allt jag missade på universitetet. PANG, dina ord träffade precis där de skulle!)
Jag vill oxå önska dig största lycka inför lillebrors ankomst, för visst är det väl en liten Eskil du bär omkring på ;) Jag är lessen men jag bara måste stå på M:s sida i den här frågan, det finns inget annat... =)
Kramar från anja
Tack så jätte myket Anja. Vilka kommentarer jag får från er alla. Glad blev också Martin som äntligen känner att någon står på hans sida...=) Lite för glad kan tyckas... kram kram/Becka
SvaraRadera