måndag, november 29, 2010

Svar på kommentarer

För att svara på förra inläggets kommentarer. Anja, jag vet hur det är med att irritera sig på och slösa värdefull energi på småsaker. Jag förstår bara inte varför det ska vara så sårt att låta bli. Att faktiskt tänka till en gång extra och fundera lite över vad det egentligen är som är viktigt och hur lyckligt lottad man är. Även om det är en helt normal mänsklig reaktion så blir jag blir arg på mig själv efter varje gång jag kommer på mig själv med att reagera så. Jag med min historia borde veta bättre kan man tycka men ändå är det så enkelt att hamna i den där något egoistiska spiralen.

Så till nattskräcken. Läkaren sa ju att det Milla hade kunde liknas vid just nattskräck men i nästa mening menade hon på att hon var för ung för att få just densamma. Å andra sidan sa flera läkare att Theo inte kunda ha cancer. Den där allmänna uppfattningen om att barn inte får cancer retar gallfeber på både mig och troligtvis alla de övriga 300 barn med tillhörande föräldrar som drabbas av sjukdomen varje år i Sverige. Bara för att det är någorlunda ovanligt med vissa sjukdomar betyder ju inte det att det inte kan hända. Hursomhelst, vi får helt enkelt vänta och se om den där nattskräcken eller vad det nu var kommer tillbaka. Natten som var sov vi alla (även bebis i magen) som fyra klubbade. Det behövdes kan jag lova.

Men nu morgon och en ny kall dag. Tror det blir inomhusaktiviteter för vår del då Millas förkylning blir värre och värre. Kram och tack för kommentarerna.

söndag, november 28, 2010

Från glädje i backen till rädsla på akuten

Är det inte lite konstigt att vi på dagen, två och ett halvt år senare från det att Theo gick bort, får en återblick in i den värld vi då levde i. Dvs sjukhusvärlden med allt vad det innebär. Vi sitter på akuten med Milla den här gången och blir snabbt hänvisade till barn där vi först möts av en sjuksköterska som känner igen oss från BOND (Barnonkologen på US) och sedan samma läkare som på samma barnavdelning några rum bort kom med beskedet att Theo hade en hjärntumör.

Livet är problemfritt och vi har spenderat lördagen hos Millas mormor och morfar, ätit gott hos svärisarna, åkt i pulkabackarna för första gången och skrattat och haft det bra. Vi hinner inte mer än att gå och lägga oss förrän Milla vaknar och kriker hysterisk. Stel som en pinne i hela kroppen med vad jag närmast skulle vilja förklara som kramper. Hon är okontaktbar. Man chansar inte i sådana lägen. Mn trotsar snöoväder och halka och åker de där 45 minutrarna till akuten för att få svar. Men 45 minuter är lång tid och man hinner tänka både det ena och det andra för att inte tala om vad man minns. Det är mycket som kommertillbaka och det enda jag säger under den här tiden är: "Jag klarar inte av att bli barnlös igen". Det är precis så det känns.

Nu ligger hon på Martins bröst och sover. Utmattad men annars sig själv. Vi fick inga svar hos läkaren. Det enda hon kunde se var början till en ev. öroninflammation men det kan omöjligt vara anledningen till Millas reaktion. Hon pratar ockå om nattskräck. Huvudsaken är att Milla mår braoch hon är under sträng uppsikt nu kan jag lova.

Men jag kan inte komma över att mitt liv är så ironiskt. Att vi fortfarande blir påminda om hur snabbt allt kan gå från babyblått skimmer till nattsvart, kallt och tomt. Tänk på det ni som läser och passa på och njut av det ni har, de som finns runtomkring er.

Nu återhämtning. Kram (PS: Till er som försöker nå mig via mobilen. den glömdes i brådskan ute på landet så jag är för yillfället och för de närmsta dagarna mobillös. Men det går bra att smsa eller ringa på Martins mobil.)

onsdag, november 24, 2010

Läxan lärd

Milla har drömt oroligt inatt så förutom den vanliga nattvällingen har hon hört av sig någon gång varje timme. Drömma oroligt måste man ju få göra men just nu känner både jag och herr Möller oss en aning bakfulla. (Obs! Enbart beroende på sömnbrist) Men det är synd att klaga. Hon sover betydligt bättre än tidigare och vaknar oftast inte förrän halv sex, halv sju-tiden och det tycker jag ändå man får vara nöjd med. Jag är det i allafall som ett tag fick ta morgon runt 04-tiden.

Det är full fart på henne. Jag försöker lära henne att plocka undan efter sig. Det verkar ha gått lite till överdrift då hon häromdagen tyckte att jag själv slarvat med just undanplockningen av mobiltelefon, vilken hon snabbt städade undan. Och att försöka få en 13 månader gammal tjej att berätta vart mobilen städats undan är trots mutförsök och desperata kommunikationsförsök med både kropps-, bebis- och det svenskaspråket helt omöjligt. Mannen kom hem någon timme därefter och fick snabbt ringa på min mobil för att vi skulle kunna lokalisera den. Och mycket ritigt låg den i hennes leksaksgömma. Längst ner, under allt bråte. Så där lärde jag mig en läxa...av ett 13 mån gammalt honmonster.

För övrigt händer det väldigt lite. Vi håller oss mest inomhus på grund av vädret där utanför. Kanske, kanske vågar vi oss till Öppna idag. Vår värsta fiende just nu är annars rastlösheten. Jag kan ju träna bort den men honmonstret tar det ut över mig i form av gnäll och bråk. Förståeligt. Hon har ärft sin pappas tålamod.

Har för övrigt gått och blivit korthårig.I alla fall i mina mått mätt. Trivs riktigt bra även om mannen tydligt poängterat att han gillar långhåriga tjejer. Tror han gillar mig lite ändå.
Stor kram och trevlig onsdag på er.

måndag, november 22, 2010

Julstämning

Måndag morgon och jag känner mig oförskämt pigg och kry här i soffan med mitt morgonkaffe. (frånsett lite ont i halsen, men det tycker jag att man nästan får räkna med så här års). Jag måste nog börja med ett erkännande; jag är en svag människa. Klarade inte att hålla mig ens till den här veckan med julpyntet. Från och med igår morse lyser därför stjärnor och stakar i fönstrena hemma hos oss och jag stortrivs i det härliga julmys som infunnit sig. Inte minst nu när det sedan igårkväll snöar härligt på andra sidan.

Helgen har haft ett lunkande lugn över sig och vi har myst och hunnit med flera filmer, fikan med vännerna och familjebesök. Precis som det ska vara. Igår gav jag mig dessutom på ett spinningpass för första gången på många månader. Ångesten innan och ifrågasättandet över mitt förstånd under de där långa sextio minutrarna är som bortblåsta när den där duktiga känslan efteråt entrar både kropp och sinne. Ska försöka komma igång med just spinningen igen. Löpningen läggs på hyllan i och med att vikten ökar och jag vill spara mina knän, då är just spinning ett bra komplement för den där extra och så välbehövliga konditonen.

Idag ska jag sitta många och härliga timmar i frisörstolen. Som vanligt har jag ingen aning om vad jag vill frånsett att det kommer bli ny färg och i alla fall något kortare längd. Annars är det lite fix och trix med diverse måsten. Men mest ska vi mysa här hemma. Jag och Mills. (Mannen kanske får vara med också)

Trevlig måndag fina ni.

torsdag, november 18, 2010

Tänkta tankar i novembermörkret


För det första: Varför i hela världen heter det mammaledighet? Jag är allt annat än ledig här hemma och längtar emellanåt efter ett jobb jag kan gå till för att få lite lugn och ro. För så är det faktiskt, jobbet tenderar att få en helt annan jobbighetsstämpel efter att man fått barn. Det blir ledigt från tempot där hemma och ibland är det tillochmed rena rama semestern att få gå till arbetet. De sista veckorna har Milla som redan är ett aktivt barn tagit ett steg upp på i aktivitetsnivå. Ledigt!!!! Inte en chans. Jag mammaarbetar 24 timmar om dygnet. Missförstå mig rätt, jag tycker det är riktigt mysigt och stortrivs men man måste få ha sina dippar och det är inte sällan man känner att man inte hinner med eller räcker till.

För det andra: Hur i hela friden ska jag kunna hålla mig från att sätta upp julpyntet tills den förste advent?! Det blir ju mörkt redan kl 16 om den ens ljusnar om dagarna och kylan är endast ok när man inte behöver vistas ute. Behöver höja myshetsfaktorn en aning. Kanske räcker det med att vänta tills samma vecka som förste advent? Det borde jag klara.

Sitter och försöker jämför elpriser och billigast hemförsäkring till nya bostaden. Har ringt och sagt upp och flyttat diverse avtal hela veckan men nu börjar det bli ordning på torpet bara de redan nämnda två ovan kvar.

Helgen bjuder förhoppningsvis på lugn och ro. Har inga planer alls och det känns helrätt just nu. Hoppas att ni också får en trevlig helg. Stor kram.

onsdag, november 17, 2010

Återkläckta ägg

Tiden går och jag hinner inte med att uppdatera bloggen. Egentligen är det väl inte så mycket nytt som hänt eller tänkts så uppdateringen blir brief. Veckan har mestadels bestått av snor, (Milla är förkyld) hostiga nätter och kommunbyte. Inte ännu men om ca 2 månader återgår vi till att bli de forna äggskallar som vi alltid varit men förträngt. Vi är numera radhusägare, eller ja inte riktigt än men snart och det känns riktigt bra.

Kort uppdatering som sagt men nu väntar knasbollar (Theos namn på chokladbollar/negerbollar eller vad man nu vill kalla dem) i kylen som för maximal njutning bör förtäras framför Biggest loser på Tv.

Trevlig kväll och fortsatt vecka.

tisdag, november 09, 2010

Out of the blue


Såg slutet på en film vi började se i helgen. Out of the blue heter den och bygger på en verklig händelse från Nya Zeeland den 13 november 1990 där en galning skjuter ihjäl 13 av sina grannar, barn som vuxna, i en liten by där alla känner alla. Man fick se hur han gick omkring och letade efter nästa offer och alla gömde sig bäst de kunde. Bland annat en mamma som satt och höll i sin lilla dotter något år gammal. Varpå min tanke föddes. Jag menar tänk om samma scenario skulle utspela sig här i vår trappuppgång. Galningar vet vi redan att det finns i vår närhet, så helt otänkbart är det ju inte. Problemet blir dock att gömma sig med Milla. Hon är inte tyst vår tjej, inte på något sätt. Hon pratar högt, skrattar högt, skriker högt och till och med går högt. (Sätter i hälarna och klampar på som en fullvuxen karl.) Därtill kommer det här med att sitta still. Vi skulle inte ha en chans. Eller kanske...för hon kan se väldigt elak ut (se näst sista bilden ovan) och i bästa fall skulle hon kunna skärmma bort även den galnaste bland galningar. Men hon är himla söt också min dotter.

En dubbelbottnad tanke

Är gräsänka i ett par dagar då äkta mannen valt fotboll i självaste London framför familjelivet hemma. Men han kommer hem på torsdag eftermiddag för att vara hemma en dag innan det är den ack så viktiga cupfinalen i Stockholm. Bajen framför Becka eller hur var det nu?

Milla och jag håller ställningen hemma. En ställningen som dagen till ära hålls inomhus med tanke på busvädret som drar fram utanför. Det snöar horisontellt. Men det är ok för oss.
Så länge vi får komma ut en stund i morgon. (Vet inte om Milla håller med riktigt då hon precis tagit fram både utebyxorna och långärmad tröja som hon lägger i en hög bredvid skorna.)

Tänkte en tanke för ett tag sedan som jag inte riktigt fullbordade. Den högs liksom av innan den var klar. Vet nämligen inte riktigt om den är ok att tänka än mindre att skriva. Dessutom är det en tänk om-tanke och därmed egentligen helt onödig. Men jag tar risken. Om Theo fortfarande hade funnits, skulle barnet vi väntar aldrig blivit till. Aldrig fått chansen att leva. Det är en dubbelbottnad tanke. En "trisit och trälig"-botten och en liksom "livet går vidare"-botten. Vet inte riktigt vad jag tycker om den och orkar inte ta ställning nu. Det är konstigt vad energilös man kan bli av att inte göra någonting, eller iallfall inte mycket alls. Det är hursomhelst i det tempot vi har tänkt att fortsätta dagen. Imorgon blir det annat av. Öppna förskolan bland annat. Kram så länge.

fredag, november 05, 2010

Hormoner eller inte

Hormoner eller inte men ibland blir jag ruskigt irriterad på mina medmänniskor. Jag vill inte ens kalla dem för medmänniskor för jag ställer mig faktiskt i detta ändamål över dessa krakar. Jo, hormonerna förstärker nog detta en aning. Förra graviditeten var det cyklister på gångbanan men denna gång är det en än värre grupp, ja det vore synd att skriva vuxna människor, egoister snarare. Respektlösa, empatisaknande egoister och deras stackars hundar...inne på kyrkogården!!! Varför? Det är förbjudet utan närmare förklaring för det förstår nog alla, eller tydligen inte, alla utom den här gruppen människor som irriterar kraften rätt ur mig.

Kyrkogården, min tillflyktsplats, många människors vilorum. Det ska vara våra käras och senare även vårat sista hem, ett plats full med lugn, frid och eftertänksamhet. Jag kan inte vara ensam om att kränkas så bara av tanken på att min älskade sons grav skulle kunna vara en hunds rastplats. Hela kyrkogårdens syfte försvinner i och med dessa människors existens. Ok, kanske en lättare överdrift men fan så irriterande.

Nu fredagsmys med pizza och film. Kram

onsdag, november 03, 2010

Inomhusmys

Dötrist väder om man nu måste bege sig ut. Mysväder om man har möjlighet att stanna inne. Vi har valt det senare, i alla fall tills vidare. Vi har precis haft picknick på Millas rum med pepparkakor. Millas nya favorit...såklart.

Milla imponerade stort igår och klarade av en trerätters middag på Bacchus utan några större nervösa sammanbrott på grund av trötthet eller tristess. Det blev en riktigt trevlig tillställing och jag hoppas att 60-åringen tyckte detsamma.

Äntligen har mäklaren hört av sig och det känns som om det rör sig lite vad gäller lägenheten. Åt vilket håll vet vi inte ännu men all rörelse är bra rörelse när man stått och stampat så länge som vi tycker att vi gjort gällande ny bostad. Det vore så skönt att få till en flytt innan bebis nr 3 behagar titta ut. Eller ett tag innan till och med så att det inte blir för många och stora förändringar för Milla på en och samma gång. 2011 blir ett stort år för henne. Vi har för övrigt ett väldigt trevligt pojknamn på gång om det nu skulle bli en liten kille till. Nu tror jag ju att det är en tjej men det skadar inte att vara förberedd. Vilket namnet är? Det vet ni runt den 9 maj.

Nu fortsatt mys på rummet. Kram

måndag, november 01, 2010

Bättre och bättre...

"Det blir bättre och bättre dag för dag..." har haft den gamla dängan i huvudet sedan jag gick upp i morse men det stämmer mycket väl, det går åt rätt håll och idag har jag ätit gott och för två utan problem igen. Även Milla börjar få i sig vanlig mat igen och det är jag otroligt glad över för är det något jag minns väl och med ångest är det den kamp vi hade med Theo och hans matvägran under sjukdomstiden. Det blev en sådan stor grej att han hulkade bara han såg mat. Vill aldrig mer tjata och känna den pressen igen. Tack gode gud för sondmaten i sådana fall, även om inte det heller är av det roligaste slaget men oron över näringsbrist och allt annat som följer med det försvinner genom den där lilla knappen på magen. Hemska, sorgefyllda tider. Vad vi kämpade. Jag går och funderar över att delta vid Östra föreningen inom Barncancerfondens sammankomst för föräldrar som förlorat barn i cancer. Jag är anmäld men velar fortfarande. Jag känner att jag kommit så långt i min bearbetning och är rädd för att få dåligt samvete för det. Hur konstigt det än kan låta. Jag är inte känslolös men jag vill inte älta och jag tror att svåra förluster lätt kan få oss att hamna där om vi inte är försiktiga. Jag får se vad jag bestämmer mig för. Det är inte förrän om två veckor. Sorgbearbetning kan vi nog alla behöva lite av.

Imorgon har vi i allafall tänkt äta gott då farsgubben går och fyller 60 år. Det blir ett stillsamt firande efter hans önskemål. Det ser vi fram emot. Kram