Konstig dag idag...eller låt mig rätta mig, ännu en konstig dag i mitt konstiga liv...
Jag har överlevt så här långt. Jag tror han där uppe testar mig nå grymt. Han slänger in enorma glädjeämnen på dagar där man egentligen bara känner hopplöshet, längtan och en fruktansvärt stor saknad. Det känns som om jag åker bergodalbana med skarpa kurvor och ständiga toppar och dalar. Men jag klarar av det!
O en stor anledning till det är alla jag har runt omkring mig. Ni underbara vänner som alltid finns där. Pratade om just kriser och vänner igår med en väldigt förnuftig kvinna på Munken. Man blir besviken på en del vänner man trodde man skulle ha för livet men som visar sig inte kunna klara av att hantera en extrema situation, sorg eller någon form av obekvämlighet som går utanför ramarna för normalitet och ansträngning för vad vänskap kräver. Men trots besvikelse från denna insikt så gäller det att inse att alla är vi olika. Alla bär vi på olika packning i ryggsäcken. Att vissa väljer att dra sig undan svåra situationer har således ingenting med mig som person att göra, och allting med deras person och val. Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är också de vänner som faktiskt står kvar i både stormbyar, hagelskurar och åskväder. Krissituationer gör vänskapen stark. Man lär känna varandra som aldrig tidigare. Så tack alla som vågar stå kvar, som smsat och på annat sätt stöttat oss den här dagen. Som skickat en extra tanke till mig, Martin och vår underbara 5 åring, Theo.
Nu ska jag umgås med föräldrar och svärföräldrar. Minnas, skratta och antagligen gråta. Det är inte sorg idag...bara saknad och starka leenden. Grattis min ängel! Det här är din dag! Alltid.
