Idag är jag, efter de senaste åren, betydligt mycket mer medveten om det vi kallar tid. Även om de tio sista månaderna tillsammans med Theo innebar en hel del smärta fick vi tid att skapa minnen tillsammans, tid att njuta av vår son och tid att ta farväl. Den tiden är jag idag enormt tacksam över. Inte alla hinner säga hej då eller skapa sig värdefulla minnen att minnas för resten av livet. Inte alla ges tid att säga det man vill hinna säga. Samtidigt kan jag inte sluta tycka att detta är en rent egoistisk tanke eftersom den "extra" tid som gavs faktiskt innebar en hel del smärta för Theo (och för oss). Men jag vill också gärna tro att även han fick tid att i den mån man nu kan förbereda sig och acceptera utgången gavs möjligheten att leva och skratta så som bara ett barn kan, ända in i det sista.Utlovad magbild läggs till detta inlägg. Likaså lägger jag med en bild på M utanför finaste vännernas hus och D´s egenbyggda altan. Funkar kanonbra att grilla på i kvällssolen.
Gårdagen tillbringades med bästa och vackraste Jessica på stranden. Kom lagom hem tills himlen öppnade sig och jag fick lite andrum att sätta mig ner och med gott samvete tillbringa lite tid framför datorn för att skriva. Det går lite upp och ner det här med skrivandet. Just nu har jag alltför många uppslag till blogginlägg. Idag hoppas jag på ytterligare fint väder så jag kan få vara ute en del. Nu ska jag ta min morgonpromenad. Kram på er!
