Jag tänker relativt ofta på hur lätt allting skulle kunna ha gått fel. Jag syftar då på mitt eget tillstånd tiden under och efter Theos diagnos, kanske speciellt på efter hans bortgång. Det hade varit så oerhört mycket enklare att gå in i något sorts förnekelsestadium och bara fortsatt som det var eller hitta stöd i något självdestruktivt beteende, men kanske värst av allt, att hamna i det bittraträsket av blålera som för varje liten ansträngning att ta sig upp får motsatt effekt. Starkare människor har hamnat där för mindre och jag är så stolt över att jag faktiskt tagit mig igenom det som måste vara helvetet på jorden, även om det så var med en hel del skråmor och ett brustet hjärta, men ändå med en sorts acceptans för min egen överlevnads skull och ett mycket, mycket starkare sinne.
Fel tankar kan ta mig till mörka ställen då och då, men jag tror att det måste få vara så. Jag tror man ska tillåta sig att se mörkret, det är först då man uppfattar ljusets intensitet.
Det är den 22 september idag. Ett datum med en tråkig historia. World Trade Center och terroism, mordet på Anna Lind och dagen då vi fick veta svaret på proverna av Theos cancertyp. Den värsta tänkbara på alla skalor och dessutom belägna i huvud och ryggrad. Jag försöker alltid att inte bry mig om statistik över tänkbara scenarion. Men hur kan man bortse och glömma doktorna dom på 30% chans att överleva. 30% som snart stod klart som en stor överdrift, vad vi behövde var ett mirakel. Theo var vårat mirakel, och som en väldigt stark och insiktsfull änglapappa sa: De lämnade oss för en annan dimension eftersom de i detta liv redan var fullärda. En skön tanke att luta sig mot.
