torsdag, mars 19, 2009

Jämför inte det ojämförbara

Satt på bussen på väg till jobbet idag och kom och tänka på en fråga vi fick mer än en gång under sjukdomstiden med Theo. Som ni förstår träffade vi på en hel del läkare från diverse avdelningar. Flera av dem kom med frågan "Är han ert enda barn?". Jag förstod att de insåg allvaret vad gäller min sons tillstånd och att hans liv inte skulle gå att rädda men jag förstår fortfarande inte frågan. Vad har den med någonting att göra? Det är som om det är lite extra synd om oss eftersom vi inte har några fler barn. Eller tvärtom att det inte alls skulle vara synd om om dom som genomled en svår förlust av ett barn eftersom de ändå har ett till. Ett barns död är väl lika jobbigt oavsett hur många barn man har kvar. Det gör precis lika ont.

Inte tusan blir det enklare för oss att hantera det som hänt med Theo och vår saknad efter honom nu när ett andra barn är på väg. Ett barn kan inte ersätta ett annat. Theo var Theo inte bara ett barn. Saknaden efter honom kanske till och med kommer att bli ännu värre när syster eller bror ständigt påminner oss om likheter och skillnader. Klart det kommer att jämföras men så är det väl alltid mellan syskon.

Jag läste också en artikel om en mamma som mist sitt barn. Hon sa att hon hade det jätte svårt eftersom hon var tvungen att fungera för de barn hon fortfarande hade kvar. Vilket är förståeligt. Men hon menade att hon inte kunde sörja på samma sätt som vi "lyckliga" föräldrar som mist vårt enda barn kan göra. Jag tänker nog inte ens kommentera detta. Tycker bara att det är bra att man hittar någonting att leva vidare för. Vi som inte har fler barn måste hitta någonting annat värdefullt för att komma ur sängen om morgnarna.

Jag känner att den här offersitsen som så många gärna spelar ut till fullo inte gör saker och ting bättre. Ett barn är ett barn, en förlust en förlust. Varför ska det jämföras vem som mår sämst. Är det en tävling? För är det så kommer jag gladeligen sist. Alla är vi ansvariga för vår egen lycka, sorg, förmåga att hantera det vi går igenom. Den går inte att lägga på någon annan. Sluta jämföra det ojämförbara. Min förlust är varken svårare eller lättare än någon annan som genomgått en förlust. Jag lider med alla som måste begrava sina barn.