Först och främst tack för alla era kommentarer. Jätte kul att det är så många som läser och följer mig i min vardag. Känner mig dock lite missförstådd för tillfället. Jag tycker absolut inte att jag dömmer ut någon och om det är någon som känner så ber jag om ursäkt.
Att man har svårt att bemöta sorg är inget nytt och det gäller oss alla, så även mig. Att skriva så är ett konstaterande från egen och andras, i liknande situation, erfarenhet och jag tycker inte alls att det är hårt. Viktigt att komma ihåg är att även jag har svårt att veta vad jag ska säga i situationer där folk berättar om deras sorg. Bara för att jag själv genomgår sorg betyder inte det att det gör mig till någon expert på hur man ska handskas med den känslan. Jag beskriver bara vad som varit svårt för mig under den här tiden. Även om det låter hårt så är det jag beskriver i mina texter känslor, reaktioner och iakttagelser från händelser i min vardag, dvs. inget jag hittar på.
Måste poängtera att jag aldrig sagt att fel frågor ställts och vad gäller svar så är de när det kommer till det här ämnet individuella och subjektiva och då finns det varken rätt eller fel. Det jag reagerar över är att vi alla har en tendens att känna att vi måste bete oss på ett annorlunda sätt när vi möter en människa i sorg. Att akta sig för att säga fel saker, att inte låta för positiv eller för negativ osv. är reaktioner som flera i min omgivning själva berättat att de tyckte var svårt i min närvaro början.
Det enda jag ville när jag hade det som jobbigast var att få känna mig så normal som möjligt under svåra omständigheter. Att springa på någon på gatan, kallprata om vädret, om en stukad lilltå eller vilken trivial händelse som helst kunde vara en befrielse för att under en kort stund koppla bort den sorg som tagit över hela mig. Jag tror ingen kan tänka, känna, andas och leva i sorg 24 timmar om dygnet. Dessa små vardagliga händelser som för tankarna bort från sorgen om det så bara var för en bråkdels av en sekund var min överlevnad. Därför betonar jag betydelsen av omgivningens agerande.
Problemet är väl att vi alla är för rädda för att göra eller säga fel, vilket ofta leder till att vi tar den enkla vägen ut och hellre undviker en jobbig situation. Vet man inte vad man ska säga så säg just det hellre än att slå ner blicken och passera och låtsas som att sorgen eller den sörjande inte finns. Konstigare än så behöver det väl inte vara, egentligen. Jag tror ärligt talat inte att man kan göra fel, säga fel, fråga fel. Fel är nog i det här fallet en hopplöshetens känsla hos den som står bredvid och så gärna vill göra saker bättre för personen i sorg.
Jag är bara Becka och fastän jag gått igenom en svår förlust så gillar, skrattar och gråter jag åt samma saker nu som innan Theo blev sjuk. Jag dömmer absolut inte ut någon. Jag börjar bara inse att jag har rätt att känna sorg även om det får andra att känna sig obekväma. Jag är trött på att gömma mina tårar för att passa in.
Sist men inte minst; Glöm inte att jag också är en vanlig "Svensson", varken bättre eller sämre och absolut inte något annat.
Kram på er alla.
