Det var en sån där dag då allting...

… bara blev fel. Redan på morgonen innan jag slagit upp ögonen var känslan av total motgång där. Valet var att dra täcket upp till näsan och stanna kvar i sängen alternativt att trotsa känslan och försöka vända motgång till framgång. Jag valde det senare.

Jag drog bort gardinerna för fönstret och insåg mitt misstag halvvägs genom rörelsen, ångrade mig och lät dem hänga halvt för våg. Ute var det grått och blött. Man kunde nästan se kylan blandas med tät och tjock dimma längs de än så länge ödsliga gatorna. Bara en tapper hundägare med halsduken hårt knuten halvsprang bakom sin ivriga hund längs med den upplysta gatukanten.

Jag huttrade till och drog åt morgonrocken lite hårdare på väg ut i köket. Morgonrutinen till vana satte jag på kaffet innan jag gick ut i badrummet för att göra mig i ordning. Från trapphuset hörde jag barnskrik. Tyckte synd om barnet för att det var uppe så tidigt, tyckte synd om mig själv för att jag inte längre hade något barn att väcka tidigt och få i ordning i tid till dagis.

Klar i badrummet, gick jag för att hämta min kopp kaffe. Bredde en smörgås och tog med den till tv:n för att titta på morgonnyheterna. Världsekonomin kraschar, en mur i Indien har rasat och krossat människor under sig och vädret fortsätter enligt höstmanéer. Känslan av motgång förstärks. Jag tar med mitt kaffe till sovrummet. Kryper ner och bestämmer mig för att framgången får vänta till i morgon. Idag ska jag njuta av min motgång.

Under ytan

Tyngdlösheten liknar ingenting annat. Man känner sig lätt men ändå sjunker man. Samtidigt som det är skrämmande skänker det någon sorts trygghet i det totala omslutandet kring hela min kropp. Det är tyst men ändå inte helt ljudlöst och ljuset omringas av fullständigt mörker. Vattnets kontrast är både imponerande och farligt attraherande. Vetskapen om att vatten både ger och tar liv finns där hela tiden.

Under vattnet finns en helt annan värld och ett annorlunda beteende. Här blir luft till stigande bubblor och ljuset från solen reflekteras och bryts till skimrande strimmor som studsar och rör sig mellan stenar och växter i vågornas takt. Den här världen är mer färgglad och livfull. Det känns som en gladare värld utan bekymmer.

Från strandkanten ser vattnet kallt och hårt ut. Vågorna slår i och ger ifrån sig ett öronbedövande, nästan argt brus. Under ytan upplevs samma händelse helt annorlunda. Det är mjuka rörelser som följer varandra i smidiga manövrar och som brusar lite svagt, som ett mumlande ljud på avstånd.

Trots att världen under vattnet fascinerar mig kan jag inte stanna. Jag måste upp till ytan för att fylla mina lungor med luft och genast blir världen kall och hård igen.

Saknad

Saknad kan ta sig olika uttryck. Saknaden kan kännas stark ena stunden för att i nästa uppfattas som lättare. Saknad kan till och med finnas där utan att ens kännas.

Saknad förknippas med minnen, ju starkare minne, desto kraftfullare saknad. Saknad är en känsla som kan vara svår att hantera men saknad kan också vara en underbar känsla. En känsla som får oss att tänka efter på vad som är viktigt och meningsfullt och hur vi bör prioritera. Saknad i lagom dos är därför något jag tror gör oss till bättre personer.

Till saknad efter någonting förlorat som aldrig kommer igen följer en känsla som är svårhanterlig. En känsla som man måste acceptera och lära sig att leva med, utan genvägar eller facit till hur detta på bästa sätt ska kunna gå till. Det är ett arbete som kräver stor energi och mycket kraft. Men med rätt tankemönster kan även denna form av saknad, de allra flesta gånger, vändas till någonting upplyftande. Till minnen och känslor som får oss att sakna och le.

Jag tror att saknad är en känsla som kan förvirra och förvränga. Det är en känsla som kan ta sig många och motstridande uttryck. En känsla som kan kännas som både kärlek och hat, som kan komma med både leenden och tårar.

Saknaden försvinner aldrig. Den finns där även om den kanske inte alltid gör sig påmind. Den kan ligga gömd under en tid för att efter ett tag, utan förvarning och ofta med enorm kraft, visa sig under omständigheter som inte är helt förväntade.

Hur vi än hanterar det vi saknar så formar det våra jag. Det gör oss till dig och mig. Saknaden till våra minnen kan aldrig tas ifrån oss. Det binder oss samman och gör oss till ett. Ömsesidig saknad gör oss starkare. Saknaden känns då mer betydelsefull och värdefull än när man saknar ensam.

Saknad kan också förstärka ensamheten. Men hur ensam man än känner sig är det viktigt att komma ihåg att alla saknar vi någonting.