Jag hade länge en overklighetskänsla efter att Theo gått bort. Känslan omfattade först och främst hur jag uppfattade mig själv. Jag kände inte längre igen mig själv, mina känslor eller reaktioner. Jag gick omkring i en vadderad bubbla, omtöcknad, bedövad. Det kändes helt enkelt som om jag vore någon annan. Denna känsla kan jag få än idag och den drar undan mattan för mig varje gång den kommer. Så har det känts de senaste dagarna. Mycket av det man gjort och glatt sig åt är som borta. Det känns därför som att man förlorat mer än den som faktiskt gått bort.
Jag har svårt att koncentrera mig längre stunder. Även sådant som är av betydelse för mig är svårt att minnas. Det är så frustrerande att minnas att man ska komma ihåg något men att inte minnas vad. I natt har jag i alla fall fått sova. Det har varit hopplöst att somna om nätterna. Timmarna går och först runt 04-tiden har John B. varit framme, antagligen i ren sympati, och gett mig ett par timmars vila innan det är dags att vakna av att bebis kickar till revbenen. Jag har alldeles för mycket i huvudet, alldeles för många frågetecken för att kunna slappna av för tillfället.
Idag blir det möte med Novahuset innan jag ska försöka ta tag i träningen som självklart också blivit lidande pga min sömnbrist. Ska bara dricka upp mitt kaffe. Kram
