tisdag, februari 24, 2009

kaosartat liv

Idag har nog det absolut bästa alternativt det värsta som skulle kunna hända hänt. Jag tror på det förstnämnda. Men det känns ändå konstigt. Jag blev varslad om uppsägning på grund av arbetsbrist. Nä varken roligt eller förvånande och väldigt skrämmande men samtidigt så är det nog precis den spark i baken jag behöver. Jag har sagt länge att jag ska byta jobb men av ren bekvämlighet och på grund av underbara kollegor har tiden gått och blivit sex och ett halvt år. Så det är hög tid att se sig om efter annat. En både skrämmande och lockande tanke. Men nu alltså även ett måste.

...nu har vi ju med mitt liv, mitt kaos att göra så slappna inte av än mina kära läsare för det kommer mer. Lite tur i oturen, om man nu får säga så, så kommer jag inte gå helt sysslolös till hösten, för om allt går som det ska, (vi accepterar inget annat) kommer Theo få ett efterlängtat syskon i oktober. *stort leende*

Även om det fortfarande är väldigt tidigt har jag vetat om det ett tag. Fick reda på det dagen före Theos 5 års dag. Mitt i all sorg och saknad, reser sig hopp och glädje. Jag är van vid det här "hissåkandet". Ena sekunden är man så ledsen så man har svårt att få luft mellan snyftningarna andra sekunden slår hjärtat frivolter av glädje trots att tårarna fortfarande rinner längs kinderna. Jag vet inte vilket ben man står på utan släpper allt och låter känslorna styra och ställa med mitt väsen. Så här har det varit i ett och ett halvt år nu. Det är mitt liv, ett liv jag hatar och älskar så oändligt.

Mmm, jag tror det var allt jag hade att berätta idag...*ler* kan någon klandra mig för att vara utmattad?!! Utmattad, glad och full av saknad. (och illamående)!!!

/B

Idag tisdag

Denna tisdag är jag otroligt glad över min nygamla vän Palle Kuling. Vad hade jag gjort utan dig? Jag är också glad över det samtal jag fick igår från min seglande tilltänkta make. Skönt att höra att han kommer ihåg mig trots äventyr, sol och bad i British Virigin Islands.

Jag är dock mindre glad över att Anticimex tar god tid på sig gällande mina "skadedjur" på balkongen. Fick en av dem på bild i helgen (husdjuren alltså) men snart är dom ett minne blott och jag kanske kan börja använda min balkong lagom till solen tittar fram.



Horoskop dags
Idag har jag tydligen varken tur eller otur. (?) Och vore det inte för min hälsas skull så hade jag gjort många roliga saker idag. Men tyvärr kan jag tvingas att hålla mig hemma. (vad då, vad är det för fel på min hälsa?) En möjlighet att få göra något ovanligt på arbetet dyker upp. (jobba kanske?) Idag vill jag tydligen helst dra mig undan och vara ensam. (trist jag verkar va, men alla har vi väl såna dagar.) Kram på er mina vänner.

Andra sidan

Jag är inte speciellt troende av mig. Men jag tror på något. Jag tror att tilliten på något större gör sig påmint vid tillfällen av ifrågasättande, då vi upplever saker vi inte kan förklara eller har frågor vi aldrig kommer att få svar på. Tron gör det på ett sätt enklare att leva och att klara av det svåra. För egen del är det självklart att livet är lättare att leva om jag tror på en fortsättning. Den dödsångest jag tidigare hade, rädslan för det okända finns knappt kvar. Detta eftersom jag redan skapat mig en bild om hur Theo har det på ”andra sidan” och den dag jag är klar med det här livet, den här världen får jag äntligen träffa honom igen. Men jag förstår att de som inte tror, som inte tvingats till att göra sig dessa bilder av en fortsättning känner rädsla. Mörker, kyla och ensamhet skrämmer, ingen vill sluta där. Ljuset lockar, värmen tröstar och gemenskapen fyller oss med ett lugn inför det ovissa.

Jag har märkt att många som ifrågasätter denna tro på någon sorts fortsättning är ofta någon ur den lyckliga skara som inte förlorat på nära håll. Som aldrig behövt ta ställning till att vara och icke vara. Vi tror många gånger för att överleva. Klara av att hantera en stor förlust. Gör oss bilder av de vi förlorat i en bättre värld. I ljus, värme och gemenskap.

Det finns inga rätt eller fel. Svaret låter vänta på sig. Tillslut vet vi. Men just nu kan vi bara hoppas. För de vilandes skull, för våran egen skull, för enkelhetens skull.