En lycklig tanke

Japp, så var måndagen över...i stort sett. Haft en bra dag på jobbet. Rätt mycket att göra för en gångs skull, vilket bidrog till att jag inte han skriva något nytt inlägg på lunchen. Istället har jag bland annat suttit med näsan i en årsredovisning som jag korrläst i ungefär fyra timmar.

Imorgon har jag tagit kompledigt. Jag och bebis (eller bebisarna, eftersom jag börjar tro att det är fler där inne med tanke på magen som bara växer) ska till läkaren. Fick tid snabbt och förhoppningsvis kan jag sluta oroa mig för liten/små ganska snart. Dessutom ska jag hinna med en sväng ner till facket och träffa min handledare innan hon påbörjar förhandlingarna med min chef. Hoppas att det kommer gå smärtfritt, jag är skeptisk men jag vill inte utsätta bebis(ar) för mer oro.

Fick sms från BVI idag. Imorgon är sista dagen de seglar innan det är dags för dem att lämna båten och sakteligen börja komma hemåt. Bara 5 dagar kvar sen är ensamma kvällar och nätter ett minne blott. Ska bli skönt att bli sambo igen. Någon som klappar och pussar på magen, någon att gnälla för...någon att leva med igen.

Jag förlorade någon idag. Det är tråkigt att säga upp kontakter. Han betydde mer för mig än han förstår eftersom han varit en del av ett riktigt jobbigt år. Funderar ofta på min omgivning som dragits in i vår förlust och sorg och hur det påverkat er som stått bredvid under den här tiden. Jag är så tacksam för allt stöd, all hjälp, alla vänliga ord. Utan er hade jag aldrig klarat av det här. Och det menar jag bokstavligen. Viljan att fortsätta leva har inte alltid varit självklar sen Theo gick bort. Att göra Theo sällskap på ett bättre ställe, en mammas plats bredvid sitt barn, har varit en lockande tanke många gånger. Så lockande att jag skrämt mig själv. Jag tror inte att det är någon konstig tanke i sammanhanget. Nu var det länge sen jag tänkte så. jag får helt enklet vänta på min tur och se fram emot den gång jag får träffa min bevingade lilla knasboll. Det är en lycklig tanke.