Sista gången jag såg honom

I natt har jag drömt igen. Det är inte den vanliga drömmen där jag hör Theo och letar utan att hitta honom. Den här gången drömde jag om den dagen vi åkte upp till bårhuset för att lägga vår son i kistan. Det var sista gången jag såg honom. (mamma och pappa, läs inte mer om ni inte orkar)

Det är konstigt vad detaljerade vissa minnen är. Jag minns allt. Hur jag vaknade redan kl 04 den morgonen, fick inte ro, var orolig för vad som väntade. Känslan i bilen upp till sjukhuset. Solen som lös in genom rutan. Hjärtat som slog.

Väl där kom känslorna. Jag och Martin gick in till det rum som gjorts i ordning för oss. Vå beställda vita lilla kista stod där, ljus brann och lite längre bort stod en brits med ett stort vitt lakan. Det låg en liten kropp under. Begravningsentreprenören tog bort lakandet och där log han, min son, min Theo, så fin. Lakanet avslöjade bit för bit av Theo och jag var inte alls beredd på att kroppen förändrades så snabbt på de två veckor han legat på sjukhuset. Jag visste att han skulle vara kall men inte så kall. Stel men inte så stel och dumt nog även död men inte så död.

Han hade mörka ringar under ögonen, nästan genomskinlig hud som fläckvis blivit gul. Kinderna var insjunkna och hans fina plutmun hade blivit mindre. Men han var fin, min son...så fin i sin svart och vitrandiga spindelmannen tröja, grå mjukisbyxor och grå logg strumpor med röd text under foten som vi valt ut samma dag han gick bort.

Jag pussade hans panna en sista gång då vi bäddat ner honom i kistan. Hans huvud vilade på gos, han hade sin blå nalle phu filt och Arre fick vila vid fötterna som sällskap i den eviga vilan. Det såg så lugnt och fridfullt ut. Jag undrade var han höll hus just då. Vad han gjorde. Om han såg oss. Det var sista gången jag såg honom.