Idag ställer jag mig helt oförstående till mångas prioriteringar. Varför skaffar man barn om man prioriterar annat? Jag vet att det är svårt att få tiden att gå ihop men som förälder måste man offra ett och annat för att hinna med det som är viktigast. Jag vet att det inte är min grej att lägga mig i hur andra hanterar sin tid eller vad de anser vara angeläget men jag kan inte undvika att ta det som en personlig förolämpning mot alla oss som mist våra små.Jag säger inte att jag aldrig prioriterade fel. Det gjorde jag, det gör vi alla, men med erfarenheterna har lärt mig att prioritera på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan cancern kom in i våra liv. Jag har fått ett helt annat beteende och tankemönster till följd av detta. Idag är det ingen tvekan om vad som kommer först. Vart fokus ska läggas eller i vad det värdefulla ligger. Jag tror de flesta har koll på det egentligen, men någonstans går det ändå fel och prioriteringen blir inte riktigt som den borde.
Jag ser det ofta och jag blir frustrerad över när jag inser att jag inte kan påtvinga någon annan min insikt och erfarenheter för att få dem att förstå. Det är inte min sak men det gör ont att stå vid sidan av och bara titta på när de små far illa av de storas oförståelse.
Idag är det så äntligen fredag.
Ännu en arbetsvecka har gått och jag har blivit en vecka äldre, liksom bebis. Fredag innebär sedvanligt, mingel på Munken och jag ska försöka göra mitt bästa för att mäkta med. De har ju mat på Munken så illamåendet borde kunna hållas i schakt. Kanske skulle chockera personalen med att beställa in något nytt. Fläskpannkaka och Wallenbergare i all ära men förnyelse förnöjer.
Igår var en väldigt spännande dag för min del! Efter arbete och ”träning” gick jag raka vägen hem för att laga till mina efterlängtade schnitzlar och mina fullkornsmackisar. Åt detta under stor njutning och tog därefter en välbehövlig dusch. Lade mig till rätta i soffan och slog på Tv:n och......somnade. Vaknade vid 20-tiden och började må illa. Upptäckte att det var en lång timme kvar tills favisprogramet Criminal Minds. Stor besvikelse. Tog mig till sängen, försökte se lite på Tv där men somnade jag in för natten. Bebis och illamåendet tar all min energi. Har snart klarat en tredjedel av min graviditet och om man ska gå på erfarenhet från förra gången så var det de tre jobbigaste månaderna. Hoppas att det blir bättre. Helt klart är att bebis är värt det i vilket fall som helst.
Mina Better Bodies träningsbyxor som jag beställde innan graviditeten är här. Nu kanske jag hinner använda dem en gång eller två innan jag blir för stor. Annars får de bli en målsättning att komma i efter att bebis kommit ut.
Håller med i mycket , givetvis ska barn o föräldrar ha sin egen tid också. Men , för många verkar barn vara en hobby tyvärr. En del är bara hemma när barnet sover på vardagarna. Visst kan det vara svårt med jobb o annat , men ....Jobba några timmar övertid är sällan ett problem , men ska det ägnas några timmar extra åt barnen blir det genast struligt!! Märkligt men väldigt vanligt.
SvaraRaderaTack för en mkt fin Blogg
Tack för att du väcker tanken; man vet inte vad livet för med sig så prioritera! Prioritera det viktigaste i livet så man inte ångrar sig en dag. Som du skrev inte alltid det lättaste men man måste försöka. Sen är ju frågan vad/vem som är det viktigaste i livet; barnen, jobbet, familjen, kärleken, pengar eller hobbysarna. Jag hoppas självklart att människor och framförallt barnen som ännu inte valt riktning i livet är viktigare än materiella ting.
SvaraRaderaHej Becka!
SvaraRaderaTror att du kommer bli valdigt stolt nu, jag laser ju som sagt din blogg varje dag, och pratar sedan med min man (och ibland mina barn) om den. Var son Harrie ar 5 ar och har haft langt har hela sitt liv da pappa vill att han ska vara en liten rock star, men har sedan han hort genom din blogg och Theos story om att barn kan fa cancer och tappa sitt har bestamt sig for att raka sitt huvud! Jag har kontaktat var motsvarighet till barncancerfonden har och vi ska skicka haret till dom sa att nan liten sjuk flicka eller pojke ska fa en peruk som ser alldeles akta ut! Jag ar mycket stolt over min 5-aring som blivit sa berord av en liten grabb i mammas hemland som var sjuk men vars mamma ar stark nog att beratta historien om att han bestammer sig att raka av sitt langa, langa har och ge det till barncancerfonden!
Tack, tack, tack Becka for att du oppnar vara ogon! Ha en fantastisk helg!
Kram Anja
Nu gråter jag. Lyckliga tårar! Att bara öppna ögonen på min omgivning och kunna ge en liten tankeställare är allt jag vill med den här bloggen. Tack för att du berättar att det jag skriver faktiskt går fram. Du måste vara en otroligt stolt mamma till en så fin kille. En gigantisk grej att klippa av långt hår. Harrie har nog fått en liten änglavän för livet nu och i mig också. Ta hand om dig och din fina familj. Kram kram kram från Becka och Theo.
SvaraRadera