Uppfylld kvot av rättvisa

En tolvtimmars natt igen. Skönt! Måste tacka för alla kommentarer på min blogg. De stärker och hjälper. Anna som kommenterade mitt inlägg igår och som pratar om att jag uppfyllt min kvot av elände om man får uttrycka sig så. Det är en skön tanke att luta sig mot. Jag gör det ibland också men samtidigt tror jag inte på någon rättvis fördelning. Uppfylld kvot eller inte. Vissa råkar ut för allt, andra inget.

I den perfekta världen hade vi alla haft en kvot av glädje och en av sorg. Jämlikt fördelat. Men nu är ju världen inte rättvis. Vilket innebär att vissa går igenom livet helt problem- och smärtfritt medan andra verkar råka ut för allt. Jag är ju av den tro att det bakom det mesta, för jag ska inte säga allt, finns en mening. Med detta sagt så tror jag att anledningen till att vissa råkar ut för mer än andra är för att dessa personer klarar av det. De är de starka personerna som kan hantera det svårhanterliga. Inte helt problemfritt men i slutändan så står de kvar.

Jag fick höra talas om en man i Göteborg precis när Theo hade gått bort. Han förlorade båda sina föräldrar i cancer. Därefter gick hans fru bort i samma sjukdom, liksom en av två söner. Det är är en hemsk historia men han står rak och är glad för det han har kvar. Han hanterar det och fortsätter leva. Den historien gör mig stark. Liksom Pigge Werkelin som förlorade hela sin familj i tsunamin. Han hade en teori när han letade efter sin försvunna familj. Hittade dem en efter en, kremerade dem och kämpade för att få ta dem tillbaka till Sverige. Teorin (Iors-teori) går ut på att "Det är aldrig så illa att det inte kan bli värre". Man kan väl tolka detta på två sätt. Men jag håller helt med Pigge där. Trots helt makabra situationer måste man försöka vara glad för det man har kvar, för det finns faktiskt de som har det värre. Inte världens lättaste, men jag tror att vissa människor lättare kan hitta den här förmågan, det här tänket.

Jag läste också några stärkande meningar på Marcus Birros blogg idag. Han skriver: Jag ber en bön innan jag somnar; Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden…

Dags att försöka acceptera. Under tiden jag gör det blir det lite Vasalopp och så kommer mamma och pappa på besök. Ska väl försöka hinna med gymmet ett varv också. Se om de känner igen mig. Det var ett tag sedan jag var där nu. Och för er som undrar om jag och bebis höll oss borta från chipsen igår...NEJ!!! Men jag gjorde mitt bästa. Bebis i magen är viljestark kan jag lova.
Ha det gott!