"Hon gör mig galen"

Vi har en speciell sång. En låt som knyter oss samman över tid och rum. Den kommer alltid att vara våran och när jag lyssnar på den väcks minnen och känslor så starka att det är svårt att orka med. Jag blundar och ser honom i framsätet. Benen som gungar i takt med musiken och huvudet och armarna som slår i bästa hårdrocksanda. Han sjöng med i refrängen ”Hon gör mig galen” för full hals. 4 år gammal och redan ett inbitet Ulf Lundell fan.

Veckolånga sjukhusvistelser avslutades alltid med att vi alla tre satt i bilen och sjöng till Uffe när vi äntligen rullade in i Norrköping. Enorm lycka för vår Theo som nu visste att han inte behövde oroa sig för grönklädda läkare, dygnslång isolering, nålar och andra obehagliga överraskningar. Vi blev alla på bättre humör och tillät oss att släppa lite på oro, tankar och medicinska måsten.

Samma låt valde vi att spela för Theo på hans begravning. Jag tror han sjöng med även då, dinglande med benen i takt men den här gången från sitt nya hem, i en bättre värld, någonstans långt borta dit jag inte når. Den här gången rullade tårarna av oerhörd smärta och saknad, samtidigt kände jag den frihet och det lugn som prästen talade om. Samma frihet vi alla kände när vi gång på gång kom hem efter långa besök på sjukhus. Den enda skillnaden var att den här friheten varar för alltid.

När jag lyssnar till den här låten idag mår jag bra. Tårarna som rinner längs med kinderna är glada minnen. Glada minnen från en tid innan himlen tog tillbaka sin ängel. En pojke för bra för den här världen. Även om den här världen hade behövt honom.

Måndag igen...
...och det hade nog känts bättre om inte vintern så envist höll sig kvar över Norrköping. Måndagar innebär i stort sett bara arbete för min del. Är inte hemma förrän sex och ikväll väntar inget mindre än en överfull tvättkorg troget där hemma. Martin jobbar kväll och är inte hemma förrän jag antagligen somnat. Ensamt, även om jag klarar av ensamheten bättre nu än tidigare. Saknar dock att få hämta Theo från dagis. Gå hem tillsammans, laga mat och äta ihop och få höra om hur hans dag varit. På den tiden var man aldrig någonsin ensam och längtade ibland efter någon timmes ensamtid. Idag är ensamtid inte alls något efterlängtat, snarare tvärtom.
Jag hade gjort vad som helst för att få honom tillbaka – min fina kille, min underbara älskling.