En sån här dag påminns man extra mycket om att man är mamma utan barn. Försöker att slå det ifrån mig men det är svårt att låta bli att tänka på och sakna den där morsdagkramen, den blöta pussen på kinden och så den fina teckningen han gjort på dagis. Istället blev det en lång stund i gräset vid hans grav. Livets vändningar och tvära kast är tydligen något jag får lära mig att leva med.
Vänder mig fortfarande om för att se om han står där vid graven när jag är påväg därifrån. Som om han väntar på att jag ska vända mig om, ropa honom till mig, se honom komma springandes mot mig, ta min hand och följa med mig hem som om ingent av de två sista åren hänt. Dumt kanske men jag vill så gärna att det ska vara så, någonstans tror jag fortfarande. Jag antar att det här saknaden till. Jag kommer aldrig sluta hoppas, drömma och tro.
Grattis alla mammor, hoppas ni njutit av er dag, era barn och kramarna. Vi hörs igen i morgon.
Kramar
söndag, maj 31, 2009
lördag, maj 30, 2009
Under ett intervall, någonstans väldigt nära...
God morgon,
Fick en dikt av en f.d. arbetskollega som jag tyckte var värd att ha med här. Den gav/ger henne tröst under svåra stunder liksom jag hoppas att den ska kunna underlätta för alla ni andra som förlorat, inkl. mig själv. Ord är mäktiga och kan hjälpa oss må så mycket bättre om vi bara tar oss tid att lyssna. Så varsågoda mina vänner, och tack Jessica.
Allt är väl
Döden är ingenting alls. Jag har bara fortsatt vidare till nästa rum. Jag är jag och Du är Du och vi ska förbli vad vi alltid varit för varandra.
Kalla mig för mitt vanliga namn, tala till mig sådär som Du alltid har gjort. Förställ inte rösten, inga påtvingade miner av högtidlighet och sorg. Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt, skratta som vi alltid gjort. Le och tänk på något, en önskning för min skull.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma. Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst, utan spår av skuggor. Livet går vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare.
Livet är en obruten kedja, att jag försvunnit utom synhåll innebär inte att jag försvunnit ur Era sinnen. Jag väntar på Er, under ett intervall, någonstans väldigt nära.
Allt är väl.
Fick en dikt av en f.d. arbetskollega som jag tyckte var värd att ha med här. Den gav/ger henne tröst under svåra stunder liksom jag hoppas att den ska kunna underlätta för alla ni andra som förlorat, inkl. mig själv. Ord är mäktiga och kan hjälpa oss må så mycket bättre om vi bara tar oss tid att lyssna. Så varsågoda mina vänner, och tack Jessica.
Allt är väl
Döden är ingenting alls. Jag har bara fortsatt vidare till nästa rum. Jag är jag och Du är Du och vi ska förbli vad vi alltid varit för varandra.
Kalla mig för mitt vanliga namn, tala till mig sådär som Du alltid har gjort. Förställ inte rösten, inga påtvingade miner av högtidlighet och sorg. Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt, skratta som vi alltid gjort. Le och tänk på något, en önskning för min skull.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma. Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst, utan spår av skuggor. Livet går vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare.
Livet är en obruten kedja, att jag försvunnit utom synhåll innebär inte att jag försvunnit ur Era sinnen. Jag väntar på Er, under ett intervall, någonstans väldigt nära.
Allt är väl.
fredag, maj 29, 2009
Min bok – Så länge vi minns...
För er som tycker om mina texter finns en poketbok "Så länge vi minns..." (en s.k. blok) som bygger på mina inlägg på bloggen på www.vulkan.se.
Kram vänner.
Kram vänner.
En bergvägg
Smärtan kan liknas vid att springa in i en bergvägg, känslan som att klättra över densamma fast med flera hundra kilos övervikt och rädslan som att gå igenom berget ensam och i totalt beckmörker. Det har varit tungt att andas, att överhuvudtaget finnas. Men nu står vi på andra sidan utan brutna ben och undrar vad som händer härnäst.
Det får sammanfatta gårdagen som vi fasat för en längre tid nu. Vi har varit rent av utmattade de sista veckorna. Det måste har varit en omedveten anspänning inför årsdagen. Rädslan för att inte klara av den, för att ramla tillbaka de steg vi faktiskt tagit oss upp under året som gått. För att ramla ner och inte orka mer. Fastna i mörkret.
Vi borde veta nu att vi är inte sådana människor. Vi tillåter inte mörkret att ta över. Istället tog vi dagen som den kom. Lediga båda två. Besökte vår fina son med en stor bukett vita rosor. Besökte hans grav som kantras av nallar och blommor från människor som saknar och bryr sig om lika mycket som vi. Det ger sådan tröst och styrka att veta att vi inte är ensamma.
Vi avverkade många timmar bland människor på stan. Fikade, åt, pratade, mindes, skrattade, tänkte. Med gott sällskap från både gympersonal, svärföräldrar och framåt kvällen även ett glatt (trots förlust) gäng Hammarby:are på O´Learys.
Tack till er alla. Och tack till Martin för att du alltid, alltid, alltid finns där.
Nu påbörjar vi år nr två. Tror inte det blir enklare men ändå annorlunda. Det är med ett leende jag ser fram emot min morgondag. Min framtid är inte utan Theo, han finns alltid med mig vart jag än är.
Ha en riktigt solig och skön helg nu mina vänner. Och igen, Tack!
torsdag, maj 28, 2009
Ett år idag
Jag skulle ge allt för att få träffa dig igen, se dig le, höra din röst. Det skulle vara värt varje sekund om det så bara varade i ett ögonblick. Jag önskar det hade varit jag som blivit sjuk. Det hade varit enklare att hantera än det här. Ett år av extrem saknad. Av tårar som aldrig vill ta slut. Jag undrar vart du är och varför jag får vara kvar här. Ett år idag.
Jag finner tröst i att den oändlighet jag känner, som detta år tagit och som det återstår tills jag får träffa dig igen, bara känns som en bråkdel av en sekund för dig. Du hinner inte sakna mig så som jag saknar dig!
Saknaden gör fysiskt ont. Älskar dig!
Jag finner tröst i att den oändlighet jag känner, som detta år tagit och som det återstår tills jag får träffa dig igen, bara känns som en bråkdel av en sekund för dig. Du hinner inte sakna mig så som jag saknar dig!
Saknaden gör fysiskt ont. Älskar dig!
onsdag, maj 27, 2009
Tillvaron som ett berg...
Alla kanske inte har varit med om händelser som bidragit till prioriteringsrevideringar. Det måste vara svårt att förstå de handlingar som följer på sådana erfarenheter när man inte besitter dem själv. Jag har erfarit den oförståelsen från flera håll. Inget jag klandrar någon för så länge någon låter bli att klandra mig på grund av min lärdom och hur händelserna i mitt liv påverkat mig och mina val de sista åren. För man förändras. Allt förändras i ljuset av händelser som skakar om och omvandlar den värld man tidigare levt i till något helt nytt. Till en mörkare alternativt ljusare plats beroende på hur man väljer att se på det. Hur man väljer att ställa sig till det öde man gets. Jag glömmer ibland bort hur stor förändring jag genomgått. Förändringen börjar bli vardag. Men bara tills jag minns varför och vad det är jag saknar. Då blir förändringen återigen kännbar, svår.
Jag tror att den gemensamma resan mellan mig och mina vänner som inte riktigt förstår den förändring man faktiskt genomgår lätt kan ta slut här. I alla fall den bekväma resan. Vill man fortsätta, vilket jag tycker att man i alla fall ska jobba för, får man kämpa och räkna med att återstoden inte blir lika guppfri. Det krävs en del arbete och kanske jobbigast av allt, det krävs en del självrannsakan. Men jag är fortfarande (ledsen om jag tjatar) av den mening att allt ordnar sig i slutänden...för oss alla.
”Tillvaron som ett berg, ett motstånd. Tillvaron som en träningsvärk, som feber”. Så twittrade Marcus Birro för två dagar sedan, den 26 maj, på årsdagen då hans son Dante gick vidare till samma, bättre värld som Theo nu befinner sig i. Imorgon är det den 28 maj det vill säga våran årsdag och jag kan nog inte förklara hur känns bättre än vad Marcus just gjorde. Inatt kl 04.15 är det precis ett år sedan min ängel provade sina vingar. Mamma är så stolt över dig Theo!
Kram på er mina vänner.
Jag tror att den gemensamma resan mellan mig och mina vänner som inte riktigt förstår den förändring man faktiskt genomgår lätt kan ta slut här. I alla fall den bekväma resan. Vill man fortsätta, vilket jag tycker att man i alla fall ska jobba för, får man kämpa och räkna med att återstoden inte blir lika guppfri. Det krävs en del arbete och kanske jobbigast av allt, det krävs en del självrannsakan. Men jag är fortfarande (ledsen om jag tjatar) av den mening att allt ordnar sig i slutänden...för oss alla.
”Tillvaron som ett berg, ett motstånd. Tillvaron som en träningsvärk, som feber”. Så twittrade Marcus Birro för två dagar sedan, den 26 maj, på årsdagen då hans son Dante gick vidare till samma, bättre värld som Theo nu befinner sig i. Imorgon är det den 28 maj det vill säga våran årsdag och jag kan nog inte förklara hur känns bättre än vad Marcus just gjorde. Inatt kl 04.15 är det precis ett år sedan min ängel provade sina vingar. Mamma är så stolt över dig Theo!
Kram på er mina vänner.
tisdag, maj 26, 2009
Halvsanningar eller total blottning
Varför är ”omskrivningar”, om jag får kalla dem så, så vanliga? Varför ska det vara så svårt att vara rak och ärlig, säga sanningen och visa sina känslor så som man verkligen känner och är. Det finns ingen bättre känsla än att sänka garden och berätta vad man öppet och ärligt tycker och tänker.
Är det rädslan för att den så betryggande fasaden som de flesta av oss så ihärdigt arbetar på ska rasa samman som ett korthus som påverkar ärlighetsgraden? Eller är det rädslan för att stå där blottad och ensam som skrämmer? Men bidrar inte återhållsamhet till att ensamheten känns mer extrem och påfrestande. Visst vi förblir trygga som en i mängden, sticker inte ut för mycket men ingen annan än vi själva vet om sanningen, känslan eller vad det nu kan vara så är det då inte bättre att ta risken och dela med sig.
Jag känner en person som är jätte bra på omskrivningar. Tyvärr påverkar det även mig. Jag försöker stå emot och säga vad jag verkligen tycker men det är svårt, svårt när man får halvsanningar tillbaka på ett öppet och blottande utlägg. Jag har i alla fall gjort vad jag kan. Sen är det upp till var och en att göra det som känns bäst för dem. Jag tänker hur som helst inte riskera att stå där med en massa osagda ord och outtalade känslor den dag det är för sent.
Må bra fina, fina vänner.
Är det rädslan för att den så betryggande fasaden som de flesta av oss så ihärdigt arbetar på ska rasa samman som ett korthus som påverkar ärlighetsgraden? Eller är det rädslan för att stå där blottad och ensam som skrämmer? Men bidrar inte återhållsamhet till att ensamheten känns mer extrem och påfrestande. Visst vi förblir trygga som en i mängden, sticker inte ut för mycket men ingen annan än vi själva vet om sanningen, känslan eller vad det nu kan vara så är det då inte bättre att ta risken och dela med sig.
Jag känner en person som är jätte bra på omskrivningar. Tyvärr påverkar det även mig. Jag försöker stå emot och säga vad jag verkligen tycker men det är svårt, svårt när man får halvsanningar tillbaka på ett öppet och blottande utlägg. Jag har i alla fall gjort vad jag kan. Sen är det upp till var och en att göra det som känns bäst för dem. Jag tänker hur som helst inte riskera att stå där med en massa osagda ord och outtalade känslor den dag det är för sent.
Må bra fina, fina vänner.
måndag, maj 25, 2009
Enkel lycka...
Jag fick en fråga för ett tag sedan. En enkel och rak fråga kan tyckas så varför var den så svårt att svara på? Frågan löd: Är du lycklig? Vad svarar man på det när man saknar och älskar någon man aldrig mer få träffa så ofantligt mycket att det överskuggar allt annat. Samtidigt som man är så otroligt glad och längtansfull över att bära på ett nytt under.
Jag vet att det kanske låter fel, destruktivt rent av, men jag var osäker på om jag skulle kunna bli lycklig igen. Det var svårt att se mig själv lycklig efter det vi fått uppleva. Efter att ha fått se och känna den smärtan, det kaos och den saknad som alltid kommer att förfölja mig. Efter att ha förlorat mitt allt. Samtidigt finner jag lycka i de små tingen på ett enklare sätt. Man ser saker i ett ljus som inte var lika tydligt tidigare.
Lycka har således blivit någonting annat än vad det från början var. En omprioritering. En kompromiss. Inte en hel lycka men likväl ett stillande lugn och skön känsla. Lycka ska vara enkel. Ibland är den så även för mig men många gånger är den två känslor i ett. Det betyder inte att jag är mindre lycklig utan bara lycklig på ett annat sätt. På många vis vet jag att jag är lyckligare än många andra. Lyckligt lottad och glad över det som getts mig och finns kvar.
Var på styrelsemöte igår för Novahuset och ni som inte redan besökt hemsidan tycker jag ska göra det. Medlemsavgiften är bara 150kr/år och går oavkortat till arbetet med att ge råd, stöd och hjälp till tjejer/kvinnor (och deras anhöriga) som utsatts för någon form av sexuella övergrepp. www.novahuset.com
Kram på er mina vänner.
Jag vet att det kanske låter fel, destruktivt rent av, men jag var osäker på om jag skulle kunna bli lycklig igen. Det var svårt att se mig själv lycklig efter det vi fått uppleva. Efter att ha fått se och känna den smärtan, det kaos och den saknad som alltid kommer att förfölja mig. Efter att ha förlorat mitt allt. Samtidigt finner jag lycka i de små tingen på ett enklare sätt. Man ser saker i ett ljus som inte var lika tydligt tidigare.
Lycka har således blivit någonting annat än vad det från början var. En omprioritering. En kompromiss. Inte en hel lycka men likväl ett stillande lugn och skön känsla. Lycka ska vara enkel. Ibland är den så även för mig men många gånger är den två känslor i ett. Det betyder inte att jag är mindre lycklig utan bara lycklig på ett annat sätt. På många vis vet jag att jag är lyckligare än många andra. Lyckligt lottad och glad över det som getts mig och finns kvar.
Var på styrelsemöte igår för Novahuset och ni som inte redan besökt hemsidan tycker jag ska göra det. Medlemsavgiften är bara 150kr/år och går oavkortat till arbetet med att ge råd, stöd och hjälp till tjejer/kvinnor (och deras anhöriga) som utsatts för någon form av sexuella övergrepp. www.novahuset.com
Kram på er mina vänner.
söndag, maj 24, 2009
Riskabel succé
Så var vi inne på den här långhelgens sista anhalt. Det har som vanligt gått alldeles för fort. Inte så konstigt när man har haft fullt upp kanske. Vi har verkligen varit aktiva och lagt mycket tid på att träffa våra vänner. Det ger mycket energi och energi kan man inte få för mycket av.
Det är skönt att hela tiden ha något att se fram emot. De svårare stunderna blir på något sätt enklare att ta sig igenom. Har inte haft så många den sista tiden. Någon svacka här och där men den börjar vanligtvis på grund av något helt annat och övergår så i mindre roliga tankar kring vad vi gått igenom.
Veckan ser ganska normal ut. Jag ska till Mvc en sväng och så är jag ledig på torsdag (årsdagen sedan Theo gick bort). Den dagen håller jag öppen, beroende på hur jag/vi mår.
Idag blir det relativt lugnt. Ska ta mig ut på en långpromenad och gå förbi Theo. I eftermiddag blir det så Styrelsemöte för Novahuset. Ska bli skönt att få göra lite nytta.
Tack till Jennie och Daniel för en väldigt trevlig 30-årsfest igår. Så många gravida och nyblivna mammor på ett och samma ställe kan verka riskabelt. Men ställ ett par skålar chips och godis på bordet så blir det succé. "Papporna" höll sig konstigt nog på sin kant.
Säg bara till Jennie om du vill ha hjälp med att plantera blommorna. Du vet jag är en jäkel på trädgårdsarbete. Föddes med gröna fingrar. (och vaknade tydligen ironisk).
Kram på er alla. Imorgon är det måndag igen. Måndagen i sista veckan i maj. Tiden går alldeles för fort.
Det är skönt att hela tiden ha något att se fram emot. De svårare stunderna blir på något sätt enklare att ta sig igenom. Har inte haft så många den sista tiden. Någon svacka här och där men den börjar vanligtvis på grund av något helt annat och övergår så i mindre roliga tankar kring vad vi gått igenom.
Veckan ser ganska normal ut. Jag ska till Mvc en sväng och så är jag ledig på torsdag (årsdagen sedan Theo gick bort). Den dagen håller jag öppen, beroende på hur jag/vi mår.
Idag blir det relativt lugnt. Ska ta mig ut på en långpromenad och gå förbi Theo. I eftermiddag blir det så Styrelsemöte för Novahuset. Ska bli skönt att få göra lite nytta.
Tack till Jennie och Daniel för en väldigt trevlig 30-årsfest igår. Så många gravida och nyblivna mammor på ett och samma ställe kan verka riskabelt. Men ställ ett par skålar chips och godis på bordet så blir det succé. "Papporna" höll sig konstigt nog på sin kant.
Säg bara till Jennie om du vill ha hjälp med att plantera blommorna. Du vet jag är en jäkel på trädgårdsarbete. Föddes med gröna fingrar. (och vaknade tydligen ironisk).
Kram på er alla. Imorgon är det måndag igen. Måndagen i sista veckan i maj. Tiden går alldeles för fort.
lördag, maj 23, 2009
Lördag
Lördag och hittills en ganska lugn sådan. Blev en powerwalk och spinning i morse för att sedan varva ner med en lunch, i bästa tänkbara sällskap, på stan. Nu är det dags att ta det lite lugnt innan det blir 30-års fest.
Gårdagen avslutades på bästa tänkbara sätt...ute i Lindö, tillsammans med många och glada vänner, ätandes helt underbart god mat från grillen. Många skratt (och tårar till följd av skrattet) blev det, vilket gav mycket energi till idag.
Hoppas ni har det lika bra som jag. Kram på er!
Gårdagen avslutades på bästa tänkbara sätt...ute i Lindö, tillsammans med många och glada vänner, ätandes helt underbart god mat från grillen. Många skratt (och tårar till följd av skrattet) blev det, vilket gav mycket energi till idag.
Hoppas ni har det lika bra som jag. Kram på er!
fredag, maj 22, 2009
Dagens tanke...
Saknad kan vara så stark att den infiltrerar livets allt. Minsta beståndsdel, handling och tanke påverkas av det man inte längre har och av förståelsen av att det man en gång hade aldrig mer kommer tillbaka. Jag förstår inte att man inte kan inse värdet av det man har förrän det på något sätt är borta. Jag förstår inte varför man så enkelt tar livet och dess innehåll förgivet.
I många avseenden ger livet oss bara en chans. Det gäller att komma till insikt att detta många gånger är den enda chansen och att man där och då, hur skrämmande det än må vara, måste ta den innan det är försent. Vi skulle slippa ägna oss åt att ifrågasätta, tänka på hur det hade varit om allt varit annorlunda och slippa saknadens många gånger starka påfrestning. Vi skulle må bättre. Så frågan kvarstår: varför ska det vara så svårt?
Igår blev en bra dag. Fullt upp i strålande solsken och hyfsad värme. Hamnade efter lite bestyr här i stan ute på landet. Tog en fika innan det bar av mot Lotorps IF där jag och ett glatt gäng kollade på div 5 fotboll i solen. Väl därifrån blev det mat på Munken.
Idag lyser solen med sin frånvaro och jag ställde klockan (på min lediga dag) på halv sex (tidigare än vad jag arbetande dagar går upp) för ett spinningpass. Så här i efterhand var det helt klart värt det. Idag blir det en hel del bestyr inomhus innan jag hoppas på bättre väder för grillning tillsammans med glada vänner ute i Lindö framåt kvällen.
Ha det mina vänner så hörs vi av igen i morgon. Kramar!
I många avseenden ger livet oss bara en chans. Det gäller att komma till insikt att detta många gånger är den enda chansen och att man där och då, hur skrämmande det än må vara, måste ta den innan det är försent. Vi skulle slippa ägna oss åt att ifrågasätta, tänka på hur det hade varit om allt varit annorlunda och slippa saknadens många gånger starka påfrestning. Vi skulle må bättre. Så frågan kvarstår: varför ska det vara så svårt?
Igår blev en bra dag. Fullt upp i strålande solsken och hyfsad värme. Hamnade efter lite bestyr här i stan ute på landet. Tog en fika innan det bar av mot Lotorps IF där jag och ett glatt gäng kollade på div 5 fotboll i solen. Väl därifrån blev det mat på Munken.
Idag lyser solen med sin frånvaro och jag ställde klockan (på min lediga dag) på halv sex (tidigare än vad jag arbetande dagar går upp) för ett spinningpass. Så här i efterhand var det helt klart värt det. Idag blir det en hel del bestyr inomhus innan jag hoppas på bättre väder för grillning tillsammans med glada vänner ute i Lindö framåt kvällen.
Ha det mina vänner så hörs vi av igen i morgon. Kramar!
torsdag, maj 21, 2009
Öde eller ansvar
Ibland undrar jag om livets öde redan är förutbestämt. Att vissa åker på livets väg i form av en raksträcka medan andra får ta sig igenom kurva efter kurva och försöka ta sig upp ur en eventuell dikeskörning på bästa möjliga sätt. Eller är det så att vi själva ansvarar för livets vändningar genom våra handlingar och de konsekvenser som följer. Kanske är det en kombination av de båda. Men jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror också att oturen har ett finger med i spelet. Jag finner ingen annan förklaring till de orättvisa och hänsynslösa händelser som många tvingas genomgå.
Självklart ändras synen på dessa alternativa möjligheter beroende på vart i livet man befinner sig och hur man mår. För egen del känns det just nu som om livet jävlas med mig. Som om ödet spelar mig ett spratt och skrattar mig rakt i ansiktet. Självklart står jag inte helt ansvarslös till detta. Mina handlingar har tagit mig dit jag är men dessa grundar sig på det öde som getts mig samtidigt som oturen inte riktigt tycks vilja släppa taget om mitt liv.
Vad jag menar är att jag önskar att det för tillfället vore lite enklare att leva. Jag har haft det svårare, mycket svårare. Men jag är fortfarande på långt avstånd från den enkelhet och bekymmerlöshet som jag så här i efterhand förstår att jag levde i innan ödet bestämde att jag skulle få gå livets hårda skola. Jag antar att tajming också spelar en avgörande roll i det hela. Något jag tycks sakna helt och hållet. Men jag står fortfarande vid tron på något gott vid de onda tingens slut. Vad är annars meningen? Är det något jag ska lära mig och vad ska jag med denna kunskap till?
Livet skapar frågor. Stora frågor. Nu gäller det bara att hitta svaren.
Det var dagens tanke. Vill bara tacka det glada gäng som gjorde oss sällskap på O´Learys igår. Trevlig och oplanerad tillställning med en överraskad 1-0 vinst för Hammarby som anledning att fira.
Hörs snart igen. Nu ska jag njuta av ledigheten. Kram kram kram.
Självklart ändras synen på dessa alternativa möjligheter beroende på vart i livet man befinner sig och hur man mår. För egen del känns det just nu som om livet jävlas med mig. Som om ödet spelar mig ett spratt och skrattar mig rakt i ansiktet. Självklart står jag inte helt ansvarslös till detta. Mina handlingar har tagit mig dit jag är men dessa grundar sig på det öde som getts mig samtidigt som oturen inte riktigt tycks vilja släppa taget om mitt liv.
Vad jag menar är att jag önskar att det för tillfället vore lite enklare att leva. Jag har haft det svårare, mycket svårare. Men jag är fortfarande på långt avstånd från den enkelhet och bekymmerlöshet som jag så här i efterhand förstår att jag levde i innan ödet bestämde att jag skulle få gå livets hårda skola. Jag antar att tajming också spelar en avgörande roll i det hela. Något jag tycks sakna helt och hållet. Men jag står fortfarande vid tron på något gott vid de onda tingens slut. Vad är annars meningen? Är det något jag ska lära mig och vad ska jag med denna kunskap till?
Livet skapar frågor. Stora frågor. Nu gäller det bara att hitta svaren.
Det var dagens tanke. Vill bara tacka det glada gäng som gjorde oss sällskap på O´Learys igår. Trevlig och oplanerad tillställning med en överraskad 1-0 vinst för Hammarby som anledning att fira.
Hörs snart igen. Nu ska jag njuta av ledigheten. Kram kram kram.
onsdag, maj 20, 2009
Kraftlös
Vissa dagar kommer orden inte lika lätt. Idag är en sån dag. Därför få ni nöja er med Kentas låttext ”Just idag är jag stark”... En helt underbar låt som ger styrka kraftlösa dagar som denna.
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer
Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser fram emot härliga tider
Jag ser kvinnornas ben
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer
Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer
Tack snälla ni för att ni finns! Kram
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer
Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser fram emot härliga tider
Jag ser kvinnornas ben
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer
Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer
Tack snälla ni för att ni finns! Kram
tisdag, maj 19, 2009
Stora frågetecken...
Idag satt jag på bussen och mindes några händelser på sjukhuset när tiden med Theo var som värst. Vi tacklade mycket av våran sorg, hjälplöshet och oro med skratt. Befängt kan låta men det var rent av livsavgörande i många situationer. Dessutom ville vi skratta med Theo den tid vi hade kvar, få honom att, trots många svåra stunder och sjukhusmiljö, le och känna att vi faktiskt kunde må ok under omständigheterna.
Med risk för att ni kommer sätta stora frågetecken kring min psykiska hälsa tänker jag försöka återberätta två händelser jag minns särskilt väl. Den ena på uppvaket efter att Theo fått sin sond inopererad i magen. En liten knapp med en lång och smal slang som gick rakt in i magsäcken. Genom den matade vi Theo med sondmat en gång i timmen, vilket var ganska besvärligt till en början. Vi satt där nere på uppvaket mitt i natten, jag och Martin. Viktigt att komma ihåg är att vi inte sovit ordentligt på flera dygn och var liksom efter varje ingrepp jätteoroliga för hur Theo skulle må när han vaknade upp.
Post op. är inget roligt ställe att vara på. Många väldigt sjuka och nyopererade människor ligger där för att vakna upp. Förutom jämmer och obehagliga stön av smärta är det tyst och stämningen minst sagt dämpad. Theo sov fortfarande och vi tittade på slangen han hade fått i magen. Plötsligt säger Martin. ”Hur fan ska vi få in köttbullarna där”? Jag som tänker i bilder fick tydliga illustrationer av hur vi desperat försökte trycka in diverse maträtter genom den där lilla slangen och som på alla ställen man inte ska/får skratta brast det helt och hållet. Helt omöjligt att sluta. (Trots systrarnas iskalla och något förbluffande blickar).
Den andra händelsen var i väntrummet uppe på strålbehandlingen. Vi väntade på att Theo skulle strålas klart tillsammans med andra anhöriga och cancersjuka patienter som väntade på sin tur. Även här är stämningen en aning dämpad och nedstämd. Det var vinter och julsånger spelades på låg nivå i rummet. Så säger Martin högt och ironiskt: ”Den här sången är väl ändå ganska opassande” och syftar på Jul, jul strålande jul, som precis börjat strömma ur högtalarna. Gissa om jag skrattade så jag tjöt. Tårar är nog ganska vanligt på både dessa ställen, dock inte till följd av två ”vuxna” föräldrar som i väntan på sin cancersjuka sons avklarade behandling halvligger över stolar och bord i desperata försök att dölja skrattet för en något moloken omgivning.
Tack Martin för din sjuka humor. Den har helt klart varit avgörande för min överlevnad. (Tack också till alla ni andra som fick/får mig att skratta och le under en svår tid).
Med risk för att ni kommer sätta stora frågetecken kring min psykiska hälsa tänker jag försöka återberätta två händelser jag minns särskilt väl. Den ena på uppvaket efter att Theo fått sin sond inopererad i magen. En liten knapp med en lång och smal slang som gick rakt in i magsäcken. Genom den matade vi Theo med sondmat en gång i timmen, vilket var ganska besvärligt till en början. Vi satt där nere på uppvaket mitt i natten, jag och Martin. Viktigt att komma ihåg är att vi inte sovit ordentligt på flera dygn och var liksom efter varje ingrepp jätteoroliga för hur Theo skulle må när han vaknade upp.
Post op. är inget roligt ställe att vara på. Många väldigt sjuka och nyopererade människor ligger där för att vakna upp. Förutom jämmer och obehagliga stön av smärta är det tyst och stämningen minst sagt dämpad. Theo sov fortfarande och vi tittade på slangen han hade fått i magen. Plötsligt säger Martin. ”Hur fan ska vi få in köttbullarna där”? Jag som tänker i bilder fick tydliga illustrationer av hur vi desperat försökte trycka in diverse maträtter genom den där lilla slangen och som på alla ställen man inte ska/får skratta brast det helt och hållet. Helt omöjligt att sluta. (Trots systrarnas iskalla och något förbluffande blickar).
Den andra händelsen var i väntrummet uppe på strålbehandlingen. Vi väntade på att Theo skulle strålas klart tillsammans med andra anhöriga och cancersjuka patienter som väntade på sin tur. Även här är stämningen en aning dämpad och nedstämd. Det var vinter och julsånger spelades på låg nivå i rummet. Så säger Martin högt och ironiskt: ”Den här sången är väl ändå ganska opassande” och syftar på Jul, jul strålande jul, som precis börjat strömma ur högtalarna. Gissa om jag skrattade så jag tjöt. Tårar är nog ganska vanligt på både dessa ställen, dock inte till följd av två ”vuxna” föräldrar som i väntan på sin cancersjuka sons avklarade behandling halvligger över stolar och bord i desperata försök att dölja skrattet för en något moloken omgivning.
Tack Martin för din sjuka humor. Den har helt klart varit avgörande för min överlevnad. (Tack också till alla ni andra som fick/får mig att skratta och le under en svår tid).
måndag, maj 18, 2009
Och de säger att reklam inte påverkar...
Jag kanske klagar lite väl mycket för tillfället, men det är svårt att låta bli när minsta lilla tenderar att påminna om Theo och det vi gått igenom. Jag är kanske dessutom extra känslig just nu när årsdagen närmar sig. Hur som helst: Det går en radioreklam på Rix FM som får mig att reagera. Det är en pojke som ropar på mamma. Han låter precis som Theo! Första gången jag hörde reklamen stannade hjärtat. Jag trodde jag hörde i syne. (om man nu kan säga så) Att jag blivit galen. Var tvunget att kolla med de andra om de hört samma sak eller om det bara var jag. Jag blir påmind om både saknaden av honom och saknaden av den mamma jag en gång var. Det var så länge sedan jag kallades för mamma. Det måste vara världens mest underbara benämning och något som inte ska tas förgivet. Det blir så otroligt tyst och tomt om dom orden skulle försvinna.
Måndag igen och jag känner mig lite som ett rastlöst kaos. Många känslor i omlopp. Hoppas det lugnar ner sig. Till kvällen ska jag hem och revidera bröllopsbudgeten. Jag är inte bara sambo med en levande almanacka utan miniräknare också. Han kommer väl till pass vid såna här tillfällen. Vi var och tittade på Sörby Herrgård i helgen och förutom priset så passar det oss som handen i handsken. Vi får se vad plånboken säger.
Ha en bra dag trots regn. Kram.
Måndag igen och jag känner mig lite som ett rastlöst kaos. Många känslor i omlopp. Hoppas det lugnar ner sig. Till kvällen ska jag hem och revidera bröllopsbudgeten. Jag är inte bara sambo med en levande almanacka utan miniräknare också. Han kommer väl till pass vid såna här tillfällen. Vi var och tittade på Sörby Herrgård i helgen och förutom priset så passar det oss som handen i handsken. Vi får se vad plånboken säger.
Ha en bra dag trots regn. Kram.
söndag, maj 17, 2009
En "blank" dag
Och så var det söndag. Har haft en riktigt bra helg. Gårkvällen var mycket trevlig med galet sällskap, många och hysteriska skratt på balkongen (tack tjejer), Tv-seriesignaturtävling (som jag och Jessica oväntat vann - dags att skaffa sig ett liv kanske), ett oplanerat besök i Åby (nykter = chaufför) och så, så klart (mongo)dans på Bomull. En rolig kväll som gav energi.
Idag har jag bara varit. Blir lite segt fast man inte dricker alkohol. Vädret är kanon vilket resulterat i en behövlig långpromenad och långfika på Fräcka i solen. Planerar in ett besök på gymmet men det är också det enda jag ska göra idag. Martin åkte precis upp till Stockholm och Hammarby så jag får några timmar för mig själv.
Inga konstiga eller jobbiga tankar idag. Det är skönt med "blanka" dagar. Inget att ha dåligt samvete för har jag lärt mig. Att jag inte ständigt tänker på min ängel eller gråter oavbrutet och hejdlöst betyder inte att jag saknar mindre. Istället är det ett tillfälle att samla ork och kraft till kämpigare och mörkare tider. Har hälsat på honom idag och det är otroligt fint där uppe. så här års. Att kliva in genom de där grindarna är som att lämna världen, tid och tempo bakom sig. Här råder ingen stress. Bara fullständigt lugn och tystnad. Solen skiner och det doftar vår.
Susanna, om du läser det här: Såg dig på Fräcka idag och vill bara gratulera till magen.
Ha det bra alla. I morgon är det måndag och jobb igen. Kram
Idag har jag bara varit. Blir lite segt fast man inte dricker alkohol. Vädret är kanon vilket resulterat i en behövlig långpromenad och långfika på Fräcka i solen. Planerar in ett besök på gymmet men det är också det enda jag ska göra idag. Martin åkte precis upp till Stockholm och Hammarby så jag får några timmar för mig själv.
Inga konstiga eller jobbiga tankar idag. Det är skönt med "blanka" dagar. Inget att ha dåligt samvete för har jag lärt mig. Att jag inte ständigt tänker på min ängel eller gråter oavbrutet och hejdlöst betyder inte att jag saknar mindre. Istället är det ett tillfälle att samla ork och kraft till kämpigare och mörkare tider. Har hälsat på honom idag och det är otroligt fint där uppe. så här års. Att kliva in genom de där grindarna är som att lämna världen, tid och tempo bakom sig. Här råder ingen stress. Bara fullständigt lugn och tystnad. Solen skiner och det doftar vår.
Susanna, om du läser det här: Såg dig på Fräcka idag och vill bara gratulera till magen.
Ha det bra alla. I morgon är det måndag och jobb igen. Kram
lördag, maj 16, 2009
Förföljd
Promenad och spinningpass avverkat. Det är skönt att få rensa både kropp och tankar. Det behövdes idag då jag drömt om de monitorer som höll koll på Theos alla värden när han precis opererat bort den "stora" tumören i huvudet. Det var fruktansvärt. Man gör inget annat än tittar på de där kurvorna. Dag som natt. Hoppar till när något värde sjunkit eller ökat onormalt mycket och monitorn larmar. Det är konstigt men efter ett tag blir det där ljudet och kurvornas dans en sorts vardag. En trygghet. Inatt förföljde de mig. Inget skönt uppvak.
Hur som helst. Dags för en dusch och lite vila innan det blir dags för eftermiddags- och kvällsbestyren. Ser fram emot en trevlig kväll i gott sällskap.
Vi hörs imorgon.
Hur som helst. Dags för en dusch och lite vila innan det blir dags för eftermiddags- och kvällsbestyren. Ser fram emot en trevlig kväll i gott sällskap.
Vi hörs imorgon.
fredag, maj 15, 2009
Thank God it´s friday...
Äntligen fredag och ännu en arbetsvecka är (strax) avklarad. Extra skönt är det eftersom helgen för med sig en himla massa roligheter. Att näst vecka bara är tre dagar lång (rent arbetsmässigt sett är bäst att tillägga) gör inte saken sämre.
Ikväll blir det bio igen. Har en dejt med ”mannen”. Vi ska se ”Änglar och Demoner”. Skulle inte bli helt överraskad om det blir ett Munken-besök efter det. I morgon är det fullt upp med både träning, Theo-besök, festlokalspaning och så en liten tillställning hemma hos oss för Västindiengänget och deras bättre hälfter. (om jag får säga det själv, men jag antar att jag har medhåll från tre andra brudar)
I onsdags var vi på ett andra ultraljud för att se om bebis växer som hon ska. Och det gör hon tydligen. Tyvärr var sköterskan vi hade väldigt stressad och stånkade och stönade över att bebis inte låg still där inne när hon skulle mäta och ta kort. Man tycker att man på en sån arbetsplats borde veta att bebisar gör som bebisar vill. Jag är mest glad över att bebis fungerar och rör sig där inne. Hur som helst, bebis hade både hjärta, hjärna, två ben och två armar (tyckte jag såg en liten snopp också men det kan lika gärna ha varit något helt annat eller rent av en synvilla).
I onsdags var det också på dagen sju år sedan Martin och jag träffades för första gången. Jag bor ju ihop med denna levande almanacka så jag vet sånt. Sju år, herregud!! Hur som helst: Thank God it´s Friday!
Ikväll blir det bio igen. Har en dejt med ”mannen”. Vi ska se ”Änglar och Demoner”. Skulle inte bli helt överraskad om det blir ett Munken-besök efter det. I morgon är det fullt upp med både träning, Theo-besök, festlokalspaning och så en liten tillställning hemma hos oss för Västindiengänget och deras bättre hälfter. (om jag får säga det själv, men jag antar att jag har medhåll från tre andra brudar)
I onsdags var vi på ett andra ultraljud för att se om bebis växer som hon ska. Och det gör hon tydligen. Tyvärr var sköterskan vi hade väldigt stressad och stånkade och stönade över att bebis inte låg still där inne när hon skulle mäta och ta kort. Man tycker att man på en sån arbetsplats borde veta att bebisar gör som bebisar vill. Jag är mest glad över att bebis fungerar och rör sig där inne. Hur som helst, bebis hade både hjärta, hjärna, två ben och två armar (tyckte jag såg en liten snopp också men det kan lika gärna ha varit något helt annat eller rent av en synvilla).
I onsdags var det också på dagen sju år sedan Martin och jag träffades för första gången. Jag bor ju ihop med denna levande almanacka så jag vet sånt. Sju år, herregud!! Hur som helst: Thank God it´s Friday!
torsdag, maj 14, 2009
Jag undrar...
Jag förstår inte varför jag så envist ska se Grey´s Anatomi. Brukar sluta med att jag gråter och blir helt slut. Igår var definitivt inget undantag. Igår var extra känsligt och personligt, kände igen så mycket från den flicka som låg på dödsbädden och drog sina sista andetag. Jobbigt att ens skriva om. Minnen och tankar bubblar så lätt upp till ytan. Jobbiga minnen och frågeställningar från våra sista sex veckor tillsammans. Känsliga läsare (mamma) kanske borde sluta läsa här...
Jag undrar om han visste att han skulle dö, och när i så fall den känslan kom? Den sista tiden är väldigt jobbig att tänka på. Det är så svårt att veta hur närvarande han var.
Talet försvann först, vilket är grymt eftersom det var det han hade kvar när kroppen inte riktigt ville efter operation, strålning och cellgifter. Han var alltid så vältalad, duktig och rolig genom sina ord. Sen försvann styrka i både ben och armar. Han bara låg där och tittade upp på oss ibland när vi vände på honom för att han inte skulle få för ont av att ligga i ett och samma läge hela tiden. Hans rygg blev så stel och jag ser fortfarande hans plågade ansiktsuttryck när vi skulle ta upp honom. Tillslut försvann även det. Han tittade med halvöppna ögon men blicken var tom. Jag undrar om han såg alls de sista veckorna. Han ryckte till när jag rörde vid honom som om han först då insåg att jag var där. Käkarna bet ihop så hårt som en sorts kramp som inte gav med sig. Han kunde inte reglera värme eller kyla. Han svettades något enormt men var så kall. Alltihop var tumörernas fel. Tumörerna som växte och tog över hans lilla hjärna och rygg.
Jag minns hur hans hjärta slog snabbare och snabbare. Det arbetade så hårt. Hans andning blev mer och mer ansträngd och oregelbunden. Han hade glömt bort hur man svalde. Och i och med att hans käkar krampade rann saliven ner i lungorna vilket resulterade i lunginflammation. Det överlevde han bara i ett och ett halvt dygn. Vid det här laget hade hans inre organ också slutat fungera. Brun vätska rann ur hans sond i magen som ett tecken på det. Han kunde knappt andas och fick dagligen morfin för eventuell smärta. Vi visste ju inte hur mycket han kände, hur mycket han tänkte eller förstod men ville inte att han skulle lida. Allt som allt tog det sex veckor från sista anfallets första kramp till att hans kropp som arbetat så hårt och så länge med sjukdomen helt brutits ner och slutade fungera och blev tyst.
En fyraåring som skulle vara så full av liv. Bilden av min son de sista veckorna är grym och kommer alltid förfölja mig. Den finns där när jag ser friska barn springa omkring leende på fungerande lemmar i total bekymmerslöshet. Den finns där där andra föräldrar klagar över snoriga och förkylda barn. Den finns där så fort jag blundar. En mamma ska inte behöva önska och be om att hennes son ska få dö för att han ska få slippa lida. Det sätter spår i vem som helst. Han var stark min lilla krigare. Men inte ens den starkaste rår på den här hänsynslösa sjukdomen.
Så jag undrar visste han om att han skulle dö, och när i så fall den känslan kom? Jag hoppades länge på mirakel men förstod vad utgången skulle bli ganska länge.
Jag undrar om han visste att han skulle dö, och när i så fall den känslan kom? Den sista tiden är väldigt jobbig att tänka på. Det är så svårt att veta hur närvarande han var.
Talet försvann först, vilket är grymt eftersom det var det han hade kvar när kroppen inte riktigt ville efter operation, strålning och cellgifter. Han var alltid så vältalad, duktig och rolig genom sina ord. Sen försvann styrka i både ben och armar. Han bara låg där och tittade upp på oss ibland när vi vände på honom för att han inte skulle få för ont av att ligga i ett och samma läge hela tiden. Hans rygg blev så stel och jag ser fortfarande hans plågade ansiktsuttryck när vi skulle ta upp honom. Tillslut försvann även det. Han tittade med halvöppna ögon men blicken var tom. Jag undrar om han såg alls de sista veckorna. Han ryckte till när jag rörde vid honom som om han först då insåg att jag var där. Käkarna bet ihop så hårt som en sorts kramp som inte gav med sig. Han kunde inte reglera värme eller kyla. Han svettades något enormt men var så kall. Alltihop var tumörernas fel. Tumörerna som växte och tog över hans lilla hjärna och rygg.
Jag minns hur hans hjärta slog snabbare och snabbare. Det arbetade så hårt. Hans andning blev mer och mer ansträngd och oregelbunden. Han hade glömt bort hur man svalde. Och i och med att hans käkar krampade rann saliven ner i lungorna vilket resulterade i lunginflammation. Det överlevde han bara i ett och ett halvt dygn. Vid det här laget hade hans inre organ också slutat fungera. Brun vätska rann ur hans sond i magen som ett tecken på det. Han kunde knappt andas och fick dagligen morfin för eventuell smärta. Vi visste ju inte hur mycket han kände, hur mycket han tänkte eller förstod men ville inte att han skulle lida. Allt som allt tog det sex veckor från sista anfallets första kramp till att hans kropp som arbetat så hårt och så länge med sjukdomen helt brutits ner och slutade fungera och blev tyst.
En fyraåring som skulle vara så full av liv. Bilden av min son de sista veckorna är grym och kommer alltid förfölja mig. Den finns där när jag ser friska barn springa omkring leende på fungerande lemmar i total bekymmerslöshet. Den finns där där andra föräldrar klagar över snoriga och förkylda barn. Den finns där så fort jag blundar. En mamma ska inte behöva önska och be om att hennes son ska få dö för att han ska få slippa lida. Det sätter spår i vem som helst. Han var stark min lilla krigare. Men inte ens den starkaste rår på den här hänsynslösa sjukdomen.
Så jag undrar visste han om att han skulle dö, och när i så fall den känslan kom? Jag hoppades länge på mirakel men förstod vad utgången skulle bli ganska länge.
onsdag, maj 13, 2009
Då saknar jag dig...
Saknaden är stark idag. Vet inte varför. Vissa dagar är hopplöst känslosamma. Idag är en sån dag.
Ur Ulf Lundells låt ”Jag saknar dig”.
...
Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Vid ett middagsbord bland folk
i en tunnelbanevagn
då saknar jag dej
Som vintern saknar våren
som den kloke saknar dåren
som en salva över såren
som herden saknar fåren
saknar jag dej
När jag känner doften av äpplena
på Södermalmstorg
När jag tyngs ner av en börda
pressas av en sorg
som viskar i mitt öra
att jag varken kan eller vill
älska igen, att min kärlek
inte räcker till
Att jag är död för livet
att det är över och förbi
När jag inte hittar nånting
som jag finner nån glädje i
då saknar jag dej
...
Ur Ulf Lundells låt ”Jag saknar dig”.
...
Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Vid ett middagsbord bland folk
i en tunnelbanevagn
då saknar jag dej
Som vintern saknar våren
som den kloke saknar dåren
som en salva över såren
som herden saknar fåren
saknar jag dej
När jag känner doften av äpplena
på Södermalmstorg
När jag tyngs ner av en börda
pressas av en sorg
som viskar i mitt öra
att jag varken kan eller vill
älska igen, att min kärlek
inte räcker till
Att jag är död för livet
att det är över och förbi
När jag inte hittar nånting
som jag finner nån glädje i
då saknar jag dej
...
tisdag, maj 12, 2009
Meningen förtar smaskigheten
Fick ganska mycket gjort igår. En trevlig överrask-ning då jag trodde jag skulle få sitta helt sysslolös på jobbet den här veckan. Idag ska jag skriva en artikel om TBE:s utbredning i Östergötland. Tyvärr ligger intervjun utanför min normala arbetstid vilket innebär övertid men vill landstinget ha en artikel ska landstinget så få. Sedan blir det spinning igen. Kör så länge magen tycker det går bra. Och än verkar bebis sparka i takt. Imorgon blir det dock kompensation för övertiden då jag ska till MVC och göra ännu ett besök på ultraljudet. Ska bli kul att än en gång få kika på bebis. På tal om bebis. Lina den efterlängtade magbilden är här. 19 veckor gammal. Knappt man ser vad som är bak och fram.
Har grubblat lite på det här med skitsnack och folks stora vilja att tro på allting som sägs. Och då gärna med selektiv hörsel så att man bara hör de smaskigaste detaljerna och lägger till eget därefter. Varför vill man tro på något någon hört av någon dom pratade med i förbifarten? Varför vill man tro det värsta om andra och gotta sig i andras olycka? Får det oss att må bättre när det går dåligt för människor i vår omgivning? Jag vill gärna svara nej på den frågan men jag har en känsla av att många faktiskt beter sig på det här sättet. ”Vända kappan efter vinden”-attityden för att få så många ytliga vänner och bekanta som möjligt är ett ganska utbrett fenomen i en så pass liten stad som Norrköping. Många ytliga vänner man inte riktigt behöver bry sig om men byta ett par ord med för att ha koll på läget. Hur orkar man? Jag är förvånad över att folk faktiskt går med på det. Att man inte ser igenom detta. Eller så gör man det fast man inte bryr sig. Förr eller senare måste man väl inse vilka som är ens riktigt vänner och vilka som hör till den ytligare kategorin som enbart vill ha en så hög popularitetssiffra som möjligt vad gäller antal vänner på Facebook.
Det är sant som dom säger. Det inte du vet om dig själv vet alla andra. Kan man annat än skratta åt folks ihärdiga uppfinningsförmåga eller tiden det tar innan alla och några till vet om något ingen annans öron än berörda och inblandade skulle få höra. Den är nästan beundransvärt. Jag brukar ha i åtanke när någon berättar något att det alltid ligger en orsak bakom ett beteende, ord eller vad det nu kan vara. Hur konstigt beteendet eller ordvalet som använts än må vara finns det alltid en anledning bakom. Utan anledningen känns berättelsen i mina öron ganska meningslös men för andra verkar meningen inte spela någon roll. Meningen förtar tydligen smaskigheten.
Tur man inte är ett offentligt ansikte. Tror inte jag skulle klara av att ständigt läsa och höra saker om mig själv som inte är sanna. Jag tar åt mig alldeles för lätt. Det blir för personligt på en gång. Kanske något jag borde jobba på.
måndag, maj 11, 2009
Min vän sorgen och jag
Skrev om att ångra saker man gjort eller kanske inte gjort igår. Sedan dess har jag fått erfara att ånger tydligen har en tendens att ändra karaktär beroende på vetande eller icke vetande om rådande faktorer. Ingenting har egentligen förändrats men ändå har allt blivit annorlunda. Jag fick veta saker som påverkar en hel höst på så sätt att den kan ifrågasättas starkt. Inget jag tänker lägga ner mer energi på dock även om man självklart undrar.
Jag gör som jag brukar göra. Tror på det som sägs. Det känns i det här läget bäst, trots risken att bli motbevisad och än en gång få känna kängan av min egen naivitet och godtrogenhet. Men om det händer ligger förhoppningsvis allt det här för långt bakom mig för att den kängan ska göra något större avtryck. Vi gör alla våra val. Val får konsekvenser. Konsekvenser som påverkar vår omgivning. Det går inte att komma ifrån. Det gäller väl att se efter sig själv och må så bra man kan utan att kliva på för många tår med den där berömda kängan.
Idag väljer jag att tro gott, kanske mest för min egen skull. Ingen annan påverkas liks mycket som mig själv om jag skulle sitta bitter över något som varit. Ledsen ja, just nu i alla fall men det går över.
Har börjat läsa Sorgrådgivning och Sorgterapi av J. William Worden. En, om man nu ska lyssna till kritikerna, bibel för dem som har med sorg att göra. Det har blivit lite av ett intresse att läsa om på vilka sätt man kan hantera sorg. Jag vet ju att det inte finns några gen- eller utvägar. Jag vet också att sorg idag är något man ofta tar avstånd ifrån, vilket jag tycker är helt fel eftersom ensamheten som sorgen i sig självt medför blir än starkare när omgivningen vänder ryggen till på grund av rädsla för de tårar som rullar nedför en redan utsatt människas kinder.
Om jag kan lära mig något om detta utifrån mina egna och andras erfarenheter för att sedan föra vidare den kunskapen till personer som behöver det, finns det en mening. Jag tänker inte ta avstånd från sorgen. Jag är av den tron att det bara förlänger en redan jobbig process. Sorgen och jag är ju gamla vänner sedan snart ett år tillbaka.
Jag gör som jag brukar göra. Tror på det som sägs. Det känns i det här läget bäst, trots risken att bli motbevisad och än en gång få känna kängan av min egen naivitet och godtrogenhet. Men om det händer ligger förhoppningsvis allt det här för långt bakom mig för att den kängan ska göra något större avtryck. Vi gör alla våra val. Val får konsekvenser. Konsekvenser som påverkar vår omgivning. Det går inte att komma ifrån. Det gäller väl att se efter sig själv och må så bra man kan utan att kliva på för många tår med den där berömda kängan.
Idag väljer jag att tro gott, kanske mest för min egen skull. Ingen annan påverkas liks mycket som mig själv om jag skulle sitta bitter över något som varit. Ledsen ja, just nu i alla fall men det går över.
Har börjat läsa Sorgrådgivning och Sorgterapi av J. William Worden. En, om man nu ska lyssna till kritikerna, bibel för dem som har med sorg att göra. Det har blivit lite av ett intresse att läsa om på vilka sätt man kan hantera sorg. Jag vet ju att det inte finns några gen- eller utvägar. Jag vet också att sorg idag är något man ofta tar avstånd ifrån, vilket jag tycker är helt fel eftersom ensamheten som sorgen i sig självt medför blir än starkare när omgivningen vänder ryggen till på grund av rädsla för de tårar som rullar nedför en redan utsatt människas kinder.
Om jag kan lära mig något om detta utifrån mina egna och andras erfarenheter för att sedan föra vidare den kunskapen till personer som behöver det, finns det en mening. Jag tänker inte ta avstånd från sorgen. Jag är av den tron att det bara förlänger en redan jobbig process. Sorgen och jag är ju gamla vänner sedan snart ett år tillbaka.
söndag, maj 10, 2009
Det här med ånger...
Funderat lite på det här med ånger. Fick frågan för ett tag sedan om jag ångrar någonting under en viss tidsperiod. Svaret blev ja och ju mer jag funderar på det ju mer kommer jag på som jag skulle vilja ha ändrat på. Men hur mycket energi och tankeverksamhet ska man egentligen lägga ner på saker som man gjort men som man ändå inte kan få ogjorda, osagda eller på något sätt kunna ta tillbaka.
Man är inte mer än människa och alla har vi saker vi ångrar i större eller mindre bemärkelse. Men ju mer man ångrar ju mer ändras utgången på något sätt. Om man agerat annorlunda hade man ju inte varit där man är idag och gud vet om man hade haft det bättre någon annanstans.
Hur jag än vänder och vrider på det här med ånger så kommer jag inte fram till något vettigt för jag är av den mening att jag tror att det ur allting ont också kommer något gott. Så även om man ångrar något så har det resulterat i något man absolut inte vill ska vara ogjort.
Det är att leka med tanken. En ganska farlig lek men kanske just därför också väldigt inbjudande. Det var dagens tanke. Söndag idag och jag ska göra mig i ordning för att möta upp Martin på stan för en lunch.
Vi hörs igen i morgon. Ha det bra mina vänner.
Man är inte mer än människa och alla har vi saker vi ångrar i större eller mindre bemärkelse. Men ju mer man ångrar ju mer ändras utgången på något sätt. Om man agerat annorlunda hade man ju inte varit där man är idag och gud vet om man hade haft det bättre någon annanstans.
Hur jag än vänder och vrider på det här med ånger så kommer jag inte fram till något vettigt för jag är av den mening att jag tror att det ur allting ont också kommer något gott. Så även om man ångrar något så har det resulterat i något man absolut inte vill ska vara ogjort.
Det är att leka med tanken. En ganska farlig lek men kanske just därför också väldigt inbjudande. Det var dagens tanke. Söndag idag och jag ska göra mig i ordning för att möta upp Martin på stan för en lunch.
Vi hörs igen i morgon. Ha det bra mina vänner.
lördag, maj 09, 2009
Bästa receptet...
Lördag och en bra sådan. Hade inget planerat för dagen och det brukar kunna vara bästa receptet för en riktigt lyckad dag. Började med två timmar på gymmet. Därefter blev det lite shopping på stan. Behöver verkligen förnya garderoben och ska nog fortsätta förnyelsen i morgon. Köpte bara en bråkdel av allt jag såg och ville ha. Sedan fick Waynes celebert besök av sina V.I.P-gäster dvs. Daniel, Sara och mig. Självklart har jag hunnit med att besöka min ängel och nu är jag hemma för att göra mig iordning inför middag på Harrys.
Hoppas på lite stabilare väder imorgon så jag kan ta en lång promenad. Annars lika tom planering som idag, och det bådar ju gott.
Hoppas ni haft det bra och att ni får en trevlig lördagkväll. Ta hand om er. Kram
Hoppas på lite stabilare väder imorgon så jag kan ta en lång promenad. Annars lika tom planering som idag, och det bådar ju gott.
Hoppas ni haft det bra och att ni får en trevlig lördagkväll. Ta hand om er. Kram
fredag, maj 08, 2009
Bravader på Bredudden...
Liten och stor på samma gång
Känner mig liten. (trots att jag blir allt större) Vet inte om självförtroendet svajar eller vad det beror på. Man känner sig ju inte direkt "top notch" som gravid även om illamående och magont har släppt. Men oavsett växande mage så verkar det för tillfället som om alla andra har det bättre, mår bättre, ser bättre ut – är bättre helt enkelt. Länge sen jag kände så. De gånger jag varit i självförtroendesvackor har det legat någon orsak bakom. Befogade svackor helt enkelt och dem har vi väl alla. Men en helt omotiverad nedgång vill jag inte veta av.
Läste Paulinas inlägg på hennes blogg igår. Hon skriver ”... sår av svärd kan läkas men det är svårare med sår som ord har skapat”. Jag kan bara hålla med. Det är fortfarande orden och den psykiska misshandeln som känns och gör sig påmint. Som letar sig fram ur skuggorna. Som fortfarande påverkar och framtvingar känslor av skuld, ånger och otillräcklighet. Som kan förstöra hela dagar och som gör svackan än svårare att ta sig upp ur. Tänker inte låta de tankarna vinna den här gången.
Det är så lätt att fokusera på helt fel saker. Att lägga energi på människor som inte förstår när det faktiskt finns många som begriper. På folk som tycker om att snacka skit när det ofta är de utan vetskap, inblick och som inte står mig nära som gillar att prata och ha åsikter. Får väl vara glad att de anser mig vara så intressant att jag är värd att prata om. Men ibland går även det överstyr. Jag har fortfarande svårt att släppa rykten som att det var mitt fel att Theo blev sjuk eller att jag ljög om hans tillstånd bara för att få uppmärksamhet. Hur kan folk ens tro något sådant?
Fredag idag, solen skiner och ledighet väntar. Jag mår bra (trots tillfällig svacka). Bebis sparkar och det får vi väl ta som ett gott tecken. Så jag överlever nog en lättare dekadans som denna. Finns ju värre problem. Trevlig fredag på er. Kom ihåg att ni är värdefulla.
Läste Paulinas inlägg på hennes blogg igår. Hon skriver ”... sår av svärd kan läkas men det är svårare med sår som ord har skapat”. Jag kan bara hålla med. Det är fortfarande orden och den psykiska misshandeln som känns och gör sig påmint. Som letar sig fram ur skuggorna. Som fortfarande påverkar och framtvingar känslor av skuld, ånger och otillräcklighet. Som kan förstöra hela dagar och som gör svackan än svårare att ta sig upp ur. Tänker inte låta de tankarna vinna den här gången.
Det är så lätt att fokusera på helt fel saker. Att lägga energi på människor som inte förstår när det faktiskt finns många som begriper. På folk som tycker om att snacka skit när det ofta är de utan vetskap, inblick och som inte står mig nära som gillar att prata och ha åsikter. Får väl vara glad att de anser mig vara så intressant att jag är värd att prata om. Men ibland går även det överstyr. Jag har fortfarande svårt att släppa rykten som att det var mitt fel att Theo blev sjuk eller att jag ljög om hans tillstånd bara för att få uppmärksamhet. Hur kan folk ens tro något sådant?
Fredag idag, solen skiner och ledighet väntar. Jag mår bra (trots tillfällig svacka). Bebis sparkar och det får vi väl ta som ett gott tecken. Så jag överlever nog en lättare dekadans som denna. Finns ju värre problem. Trevlig fredag på er. Kom ihåg att ni är värdefulla.
torsdag, maj 07, 2009
Lösa trådar...
Ibland får man svälja sin stolthet, krypa till korset och försöka anstränga sig lite för att få saker och ting att bli bättre. Jag gjorde det förrgår. Och med facit i hand var det ett bra initiativ fast jag han ångra mig både en och fem gånger innan jag väl var på plats. Känsligt ämne det här med gammal kärlek, speciellt som den innefattar många lösa trådar som jag fortfarande inte känner att jag har koll på, men så får det nog vara. Man kan inte förstå allting.
Jag är ändå nöjd med vad jag kommit fram till. Jag förstår nu varför jag agerade, kände och sa som jag gjorde. Det kanske inte alltid var rätt men jag förstår i alla fall varför. Jag förstår också varför den här personen kommit att bli så viktig och svår att släppa. Distans till det som hänt och ganska mycket jobb med självrannsakan ligger bakom denna insikt. Glad att jag tog mig tid även om det varit en ganska gropig och jobbig väg fram tills nu. Men trägen vinner. (vinsten i detta fall är förståelse och det kan vara befriande nog).
Tiden går och det är redan torsdag. Jag har hittills haft en bra vecka. Magen mår också bra. (18 veckor gammal) Känns som om jag kommit in i en bra graviditetsperiod. Kanske till och med har lite för mycket energi för mitt eget bästa. Har svårt att sitta still och bara vara. (påminn mig om det sen när barnet börjar gå!)
Vill tipsa om min vän Paulinas blogg mitthopp.blogspot.com. En ganska jobbig men nyttig läsning om ett unikt liv beskrivet av en otroligt stark och underbar person. Tack för att du finns vännen.
Jag är ändå nöjd med vad jag kommit fram till. Jag förstår nu varför jag agerade, kände och sa som jag gjorde. Det kanske inte alltid var rätt men jag förstår i alla fall varför. Jag förstår också varför den här personen kommit att bli så viktig och svår att släppa. Distans till det som hänt och ganska mycket jobb med självrannsakan ligger bakom denna insikt. Glad att jag tog mig tid även om det varit en ganska gropig och jobbig väg fram tills nu. Men trägen vinner. (vinsten i detta fall är förståelse och det kan vara befriande nog).
Tiden går och det är redan torsdag. Jag har hittills haft en bra vecka. Magen mår också bra. (18 veckor gammal) Känns som om jag kommit in i en bra graviditetsperiod. Kanske till och med har lite för mycket energi för mitt eget bästa. Har svårt att sitta still och bara vara. (påminn mig om det sen när barnet börjar gå!)
Vill tipsa om min vän Paulinas blogg mitthopp.blogspot.com. En ganska jobbig men nyttig läsning om ett unikt liv beskrivet av en otroligt stark och underbar person. Tack för att du finns vännen.
onsdag, maj 06, 2009
Självrannsakan och respekt
Vägen tillbaka har börjat, säger många. Vägen tillbaka till vad, undrar jag. För även om jag kommit en bra bit på väg ”tillbaka” eller vad man nu ska kalla det, kommer ingenting vara sig likt när jag väl är framme. Så varför sträva efter att hitta tillbaks dit jag en gång var. Ordet tillbaka är för mig tomt och innehållslöst, saknar mening. Att hitta tillbaka blir i mina ögon därför enbart destruktivt. Det skapar bara smärta. Istället är jag på väg till livet som jag anpassat efter de nya omständigheter som gets mig. Omständigheter jag är tvungen att acceptera. Omständigheter som innefattar ett liv utan den person som var min stora mening. Han finns fortfarande här hos mig, men nu som den enorma kärlek han lärde mig att känna, som tårarna jag gråter och saknaden jag känner.
Det har snart gått ett år sedan han försvann, nästan två sedan cancern kom in i våra liv. Det sista året har varit fyllt av självrannsakan både genom terapi och på egen hand. Jag har kommit till många insikter. Den första och kanske viktigaste kunskapen har varit att det bara är jag som kan förändra min verklighet. En insikt jag nådde efter att ha tagit mig igenom en tid av både bitterhet och svåra frågor grundade på extrem orättvisa och livets mening. Det är bara jag som kan se till så att jag får må bra igen, se till så att jag fungerar. Detta har jag gjort genom att se på mig själv och mitt liv på ett nytt sätt. Som en mamma utan barn, som en halt människa i färd med att anpassa sig efter det höga tempot som människorna och vardagen utanför håller. Som ett krossat men likväl slående hjärta.
Dessa två år har utan tvekan varit de tuffaste i mitt liv. Men tiden som gått har tvingat mig att lärt känna mig själv. Jag har börjat respektera mig själv igen. Trots att respekten togs ifrån mig har jag kommit tillbaka och lärt mig värdera mig själv mer än någonsin. Jag har lärt mig att ta hänsyn till mig själv. Allt har handlat om mig den sista tiden. Det har varit ett måste för att jag skulle kunna ta mig vidare. Kanske har jag trampat på en del tår i processen att ta mig framåt och det ber jag om ursäkt för. Men hade jag inte fokuserat på mig så som jag tillslut förstod att jag var tvungen att göra hade jag fortfarande varit kvar på ruta ett. Idag är jag redo att flytta fokus från mig själv till nästa betydelsefulla person som snart kommer in i mitt liv. Denna lilla person har nu chans att få en ganska hel och fungerande mamma. (allt är ju relativt *blink)
Det är egentligen hemskt att det ska behöva gå så här långt för att man äntligen ska förstå.
Det har snart gått ett år sedan han försvann, nästan två sedan cancern kom in i våra liv. Det sista året har varit fyllt av självrannsakan både genom terapi och på egen hand. Jag har kommit till många insikter. Den första och kanske viktigaste kunskapen har varit att det bara är jag som kan förändra min verklighet. En insikt jag nådde efter att ha tagit mig igenom en tid av både bitterhet och svåra frågor grundade på extrem orättvisa och livets mening. Det är bara jag som kan se till så att jag får må bra igen, se till så att jag fungerar. Detta har jag gjort genom att se på mig själv och mitt liv på ett nytt sätt. Som en mamma utan barn, som en halt människa i färd med att anpassa sig efter det höga tempot som människorna och vardagen utanför håller. Som ett krossat men likväl slående hjärta.
Dessa två år har utan tvekan varit de tuffaste i mitt liv. Men tiden som gått har tvingat mig att lärt känna mig själv. Jag har börjat respektera mig själv igen. Trots att respekten togs ifrån mig har jag kommit tillbaka och lärt mig värdera mig själv mer än någonsin. Jag har lärt mig att ta hänsyn till mig själv. Allt har handlat om mig den sista tiden. Det har varit ett måste för att jag skulle kunna ta mig vidare. Kanske har jag trampat på en del tår i processen att ta mig framåt och det ber jag om ursäkt för. Men hade jag inte fokuserat på mig så som jag tillslut förstod att jag var tvungen att göra hade jag fortfarande varit kvar på ruta ett. Idag är jag redo att flytta fokus från mig själv till nästa betydelsefulla person som snart kommer in i mitt liv. Denna lilla person har nu chans att få en ganska hel och fungerande mamma. (allt är ju relativt *blink)
Det är egentligen hemskt att det ska behöva gå så här långt för att man äntligen ska förstå.
tisdag, maj 05, 2009
En ny kärlek
Så där, då var kyrkan bokad! Känns med ens lite mer på riktigt. Det är mycket att tänka på, lite för mycket kanske, speciellt nu när man fortfarande står med ena foten i startgropen och den andra i färd mot ett första stapplande steg. Jag har knappt hunnit få struktur över mer än två bland flera tusen tankar. Vi är hur som helst på det klara med hur vi vill ha det, nu är det ”bara” att se till så att det blir precis så. Har ju ett år och 10 dagar på oss! Men tiden går ju som bekant fort.Förövrigt fick jag berättat för mig att det bara återstår 95 dagar tills jag fyller 30. (Jo då, jag har en alldeles egen mänsklig nedräknare som mer än gärna berättar hur fort dagarna flyger förbi. Tack Jesper. Verkligen tack!)
Jag är kär! Ja förutom i Martin så har jag hittat en ny kärlek. Bifogar bilder på läckerheten!
måndag, maj 04, 2009
Tre av fyra
Jag blir lika tagen varje gång jag ser reklamen för Barn-cancer-
fonden. Ni vet den där med fyra blå stolar varpå tre friska och glada barn sitter på tre av dem medan den fjärde står tom. Jag hoppas att det inte bara är för den självupplevda erfarenheten och vetskapen om vad den där fjärde tomma stolen innebär utan för att denna berörande känsla är något som faktiskt förmedlas ur reklamen. Om så är fallet finns chans att fler än jag berörs och det är viktigt eftersom det är den påtagliga verkligheten, hur gärna man vill slå den ifrån sig.
Tre av fyra cancersjuka barn överlever sin sjukdom och det är fantastiskt men inte tillräckligt bra. För av ca 300 barn som insjuknar i någon form av cancer (eller om man så vill nästan ett svenskt barn om dagen) dör var fjärde, det vill säga, 75 Theosar. Att genom reklamen lyfta fram även det döda barnet för att förmedla situationen, hur otäck den än må vara, är inget annat än ett genidrag i mina ögon. Men vad jag har förstått är det inte alla som tycker så utan många menar att barncancerfondens metod att spela på rädsla får motsatt effekt, det vill säga, att man helt enkelt slutar bry sig. Ett resonemang jag inte alls förstår. Jag antar att det blir för jobbigt att ta in verkligheten för dessa människor. Det är bara att hoppas att de slipper uppleva denna verklighet och kan fortsätta leva i tron av cancerimmunitet. Sanningen har dock en tendens att starkt göra sig påmint på ett eller annat sätt. Och skrämmande siffror på hur många som faktiskt insjuknar i denna sjukdom gör det till ett faktum. Jag hade dock önskat att barnen förskonades.
Jag fick hem Barncancerfondens tidning igår och läste att man nu öronmärker många miljoner just till forskning om hjärntumörer och det glädjer mig för man har fortfarande väldigt lite kunskap om hjärnan och hur tumörerna påverkar och gör stora förändringar med barnets personlighet, motorik, tal osv. Samt hur man på ett så aggressivt sätt som möjligt men med minimala biverkningar kan få bort tumören. Även om vården som sådan var bra möttes vi fler än en gång av otydliga svar på många av våra frågor av just den enkla anledning att man hade för lite kunskap. Ökad kunskap räddar liv. Enkel matematik. (Kanske inte för alla, men för de flesta).
söndag, maj 03, 2009
Söndag
Inför natten har jag provat diverse metoder för att slippa det plötsliga krampuppvaket. Jag sov med en kniv (horisontellt placerad) under madrassen. Ett gamalt knep svärmor Inger berättade om. Jag drack dessutom ett stort glas mjölk innan jag gick och la mig (tack Emma-Karin) samt såg till att stretcha vaderna ordentligt. Och det lyckades. Ingen kramp så långt ögat kunde nå. (tyvärr Martin) Dock ett extra besök på toaletten på grund av det stora glaset mjölk.
Igår hamnade vi ute på Berdudden tillsammans med ett gäng underhållande stockholmare. En riktigt trevlig kväll med grill nere vid Bråviken till solen gick ner och en stund efter det. Tack Kajsa för ett trevligt initiativ.
Idag har jag inte så mycket planerat men dagarna brukar ha en förmåga att försvinna i snabb takt ändå. Ska börja med att ta en promenad upp till min ängel som varit huvudpersonen i mina drömmar i natt. Vi hörs igen i morgon. P&K.
Igår hamnade vi ute på Berdudden tillsammans med ett gäng underhållande stockholmare. En riktigt trevlig kväll med grill nere vid Bråviken till solen gick ner och en stund efter det. Tack Kajsa för ett trevligt initiativ.
Idag har jag inte så mycket planerat men dagarna brukar ha en förmåga att försvinna i snabb takt ändå. Ska börja med att ta en promenad upp till min ängel som varit huvudpersonen i mina drömmar i natt. Vi hörs igen i morgon. P&K.
fredag, maj 01, 2009
Värkande vad och fnissande Martin
Har fått lite av en bakläxa av mina vänner. Av det jag berättar för dom har de önskemål om vad som egentligen borde vara riktigt bloggmaterial. Så här är favoriten från valborgskvällens konversation. (Bildbevis saknas dock, tack o lov).
Berättade igår för dem att jag börjar få kramp i vaderna igen på grund av graviditeten. Jag hade samma problem när jag väntade Theo. Ett ganska litet problem kan tyckas och kul för andra när Martin detaljerat och gladeligen berättar hur jag mitt i natten gör en av de snabbaste situpsen som någonsing gjorts, ger i från mig ett illskrik och hoppar ur sängen. (jag måste påminna er om att jag trots att magen inte är groteskt stor inte alls är lika smidig längre) så redan här har Martin garvat ihjäl sig. Väl ur säng får jag naken och härlig stretcha tills krampen släpper innan jag kan återgå till att försöka somna om med en värkande vad och en fnissande Martin vid sidan av. (jajemen, körde en repris på denna one man show i natt igen och jag har en känsla av att det bara är en i raden av hastigt och otrevligt uppvaknande). Tack älskade bebis.
Men vad gör man inte för att dela med sig av livets goda. Vänta du Åsa tills det är din tur att vänta liten. Då är det jag som skrattar både bäst och sist. Tack för igår förresten. Ett väldigt trevligt initiativ. Tobbe är en jäkel vid grillen. Ses snart nu är det ett spinningpass som gäller innan jag ska försöka ta tag i dagen.
Berättade igår för dem att jag börjar få kramp i vaderna igen på grund av graviditeten. Jag hade samma problem när jag väntade Theo. Ett ganska litet problem kan tyckas och kul för andra när Martin detaljerat och gladeligen berättar hur jag mitt i natten gör en av de snabbaste situpsen som någonsing gjorts, ger i från mig ett illskrik och hoppar ur sängen. (jag måste påminna er om att jag trots att magen inte är groteskt stor inte alls är lika smidig längre) så redan här har Martin garvat ihjäl sig. Väl ur säng får jag naken och härlig stretcha tills krampen släpper innan jag kan återgå till att försöka somna om med en värkande vad och en fnissande Martin vid sidan av. (jajemen, körde en repris på denna one man show i natt igen och jag har en känsla av att det bara är en i raden av hastigt och otrevligt uppvaknande). Tack älskade bebis.
Men vad gör man inte för att dela med sig av livets goda. Vänta du Åsa tills det är din tur att vänta liten. Då är det jag som skrattar både bäst och sist. Tack för igår förresten. Ett väldigt trevligt initiativ. Tobbe är en jäkel vid grillen. Ses snart nu är det ett spinningpass som gäller innan jag ska försöka ta tag i dagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)