Känner mig liten. (trots att jag blir allt större) Vet inte om självförtroendet svajar eller vad det beror på. Man känner sig ju inte direkt "top notch" som gravid även om illamående och magont har släppt. Men oavsett växande mage så verkar det för tillfället som om alla andra har det bättre, mår bättre, ser bättre ut – är bättre helt enkelt. Länge sen jag kände så. De gånger jag varit i självförtroendesvackor har det legat någon orsak bakom. Befogade svackor helt enkelt och dem har vi väl alla. Men en helt omotiverad nedgång vill jag inte veta av.
Läste Paulinas inlägg på hennes blogg igår. Hon skriver ”... sår av svärd kan läkas men det är svårare med sår som ord har skapat”. Jag kan bara hålla med. Det är fortfarande orden och den psykiska misshandeln som känns och gör sig påmint. Som letar sig fram ur skuggorna. Som fortfarande påverkar och framtvingar känslor av skuld, ånger och otillräcklighet. Som kan förstöra hela dagar och som gör svackan än svårare att ta sig upp ur. Tänker inte låta de tankarna vinna den här gången.
Det är så lätt att fokusera på helt fel saker. Att lägga energi på människor som inte förstår när det faktiskt finns många som begriper. På folk som tycker om att snacka skit när det ofta är de utan vetskap, inblick och som inte står mig nära som gillar att prata och ha åsikter. Får väl vara glad att de anser mig vara så intressant att jag är värd att prata om. Men ibland går även det överstyr. Jag har fortfarande svårt att släppa rykten som att det var mitt fel att Theo blev sjuk eller att jag ljög om hans tillstånd bara för att få uppmärksamhet. Hur kan folk ens tro något sådant?
Fredag idag, solen skiner och ledighet väntar. Jag mår bra (trots tillfällig svacka). Bebis sparkar och det får vi väl ta som ett gott tecken. Så jag överlever nog en lättare dekadans som denna. Finns ju värre problem. Trevlig fredag på er. Kom ihåg att ni är värdefulla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar