Meningen förtar smaskigheten

Fick ganska mycket gjort igår. En trevlig överrask-
ning då jag trodde jag skulle få sitta helt sysslolös på jobbet den här veckan. Idag ska jag skriva en artikel om TBE:s utbredning i Östergötland. Tyvärr ligger intervjun utanför min normala arbetstid vilket innebär övertid men vill landstinget ha en artikel ska landstinget så få. Sedan blir det spinning igen. Kör så länge magen tycker det går bra. Och än verkar bebis sparka i takt. Imorgon blir det dock kompensation för övertiden då jag ska till MVC och göra ännu ett besök på ultraljudet. Ska bli kul att än en gång få kika på bebis. På tal om bebis. Lina den efterlängtade magbilden är här. 19 veckor gammal. Knappt man ser vad som är bak och fram.

Har grubblat lite på det här med skitsnack och folks stora vilja att tro på allting som sägs. Och då gärna med selektiv hörsel så att man bara hör de smaskigaste detaljerna och lägger till eget därefter. Varför vill man tro på något någon hört av någon dom pratade med i förbifarten? Varför vill man tro det värsta om andra och gotta sig i andras olycka? Får det oss att må bättre när det går dåligt för människor i vår omgivning? Jag vill gärna svara nej på den frågan men jag har en känsla av att många faktiskt beter sig på det här sättet. ”Vända kappan efter vinden”-attityden för att få så många ytliga vänner och bekanta som möjligt är ett ganska utbrett fenomen i en så pass liten stad som Norrköping. Många ytliga vänner man inte riktigt behöver bry sig om men byta ett par ord med för att ha koll på läget. Hur orkar man? Jag är förvånad över att folk faktiskt går med på det. Att man inte ser igenom detta. Eller så gör man det fast man inte bryr sig. Förr eller senare måste man väl inse vilka som är ens riktigt vänner och vilka som hör till den ytligare kategorin som enbart vill ha en så hög popularitetssiffra som möjligt vad gäller antal vänner på Facebook.

Det är sant som dom säger. Det inte du vet om dig själv vet alla andra. Kan man annat än skratta åt folks ihärdiga uppfinningsförmåga eller tiden det tar innan alla och några till vet om något ingen annans öron än berörda och inblandade skulle få höra. Den är nästan beundransvärt. Jag brukar ha i åtanke när någon berättar något att det alltid ligger en orsak bakom ett beteende, ord eller vad det nu kan vara. Hur konstigt beteendet eller ordvalet som använts än må vara finns det alltid en anledning bakom. Utan anledningen känns berättelsen i mina öron ganska meningslös men för andra verkar meningen inte spela någon roll. Meningen förtar tydligen smaskigheten.

Tur man inte är ett offentligt ansikte. Tror inte jag skulle klara av att ständigt läsa och höra saker om mig själv som inte är sanna. Jag tar åt mig alldeles för lätt. Det blir för personligt på en gång. Kanske något jag borde jobba på.