Självrannsakan och respekt

Vägen tillbaka har börjat, säger många. Vägen tillbaka till vad, undrar jag. För även om jag kommit en bra bit på väg ”tillbaka” eller vad man nu ska kalla det, kommer ingenting vara sig likt när jag väl är framme. Så varför sträva efter att hitta tillbaks dit jag en gång var. Ordet tillbaka är för mig tomt och innehållslöst, saknar mening. Att hitta tillbaka blir i mina ögon därför enbart destruktivt. Det skapar bara smärta. Istället är jag på väg till livet som jag anpassat efter de nya omständigheter som gets mig. Omständigheter jag är tvungen att acceptera. Omständigheter som innefattar ett liv utan den person som var min stora mening. Han finns fortfarande här hos mig, men nu som den enorma kärlek han lärde mig att känna, som tårarna jag gråter och saknaden jag känner.

Det har snart gått ett år sedan han försvann, nästan två sedan cancern kom in i våra liv. Det sista året har varit fyllt av självrannsakan både genom terapi och på egen hand. Jag har kommit till många insikter. Den första och kanske viktigaste kunskapen har varit att det bara är jag som kan förändra min verklighet. En insikt jag nådde efter att ha tagit mig igenom en tid av både bitterhet och svåra frågor grundade på extrem orättvisa och livets mening. Det är bara jag som kan se till så att jag får må bra igen, se till så att jag fungerar. Detta har jag gjort genom att se på mig själv och mitt liv på ett nytt sätt. Som en mamma utan barn, som en halt människa i färd med att anpassa sig efter det höga tempot som människorna och vardagen utanför håller. Som ett krossat men likväl slående hjärta.

Dessa två år har utan tvekan varit de tuffaste i mitt liv. Men tiden som gått har tvingat mig att lärt känna mig själv. Jag har börjat respektera mig själv igen. Trots att respekten togs ifrån mig har jag kommit tillbaka och lärt mig värdera mig själv mer än någonsin. Jag har lärt mig att ta hänsyn till mig själv. Allt har handlat om mig den sista tiden. Det har varit ett måste för att jag skulle kunna ta mig vidare. Kanske har jag trampat på en del tår i processen att ta mig framåt och det ber jag om ursäkt för. Men hade jag inte fokuserat på mig så som jag tillslut förstod att jag var tvungen att göra hade jag fortfarande varit kvar på ruta ett. Idag är jag redo att flytta fokus från mig själv till nästa betydelsefulla person som snart kommer in i mitt liv. Denna lilla person har nu chans att få en ganska hel och fungerande mamma. (allt är ju relativt *blink)

Det är egentligen hemskt att det ska behöva gå så här långt för att man äntligen ska förstå.