tisdag, juli 14, 2009

Räddande olikheter

Martin och jag är på många sätt väldigt olika. I alla fall vad gäller våra reaktioner på och vår inställning till saker och ting. Jag tror att detta många gånger varit vår räddning under den svåra tiden med Theo. Vi vägde upp för varandras begränsningar och tillkortakommanden då det behövdes. När den ena inte orkade kände sig den andra lite starkare och bar dubbel börda för oss båda två, alla tre och vice versa. Ett ömsesidigt beroende för att klara av det extrema vi hamnat mitt i. För att få Theo att må så bra som möjligt. För att, för Theos skull, orka vara starka i tio månaders tid och därefter för våran egen skull orka gå vidare livet ut.

Jag var den frågvisa och den med störst behov av att prata av mig kring den uppsjö av känslor och tankar som uppkom under den här tiden. Martin den mer tysta och grubblande men för den skull inte helt obekant med de känslor och tankar jag presenterade, hur jobbiga och svåra de än var. Martin var den analytiska. Eller i alla fall den hälsosamt analytiska. Den mer positivt inställda som fick mina känslouttryck, ofta byggda på extrem rädsla för allt det hemska som skulle kunna hända, att stagnera. Han påminde mig om att inte ta ut något i förskott. Likaså fick vi påminna varandra om att leva en dag i taget. I värsta fall en timme i taget och att inte göra allt för stora eller långt framskridna planer.

Det var en stor omställning. Både med livet på sjukhuset men även vad gällde vardagen här hemma. Men vi anpassade oss och kunde under omständigheterna komma tillbaka till ett någorlunda vardagligt liv tillsammans med vår cancersjuka son. Det är en bedrift jag är stolt över idag. Men jag vet inte om jag hade klarat av att göra det utan min motvikt Martin.

Kram på er. En dag i solen väntar.

3 kommentarer:

  1. Det ska vara ni två. Allt annat är uteslutet. Det sa jag redan första gången jag träffade er. På trappen till Järnhammar om du minns. Och jag fick rätt :-)

    SvaraRadera
  2. Ja jag minns den kvällen...(det var kallt på trappan i Lindö) och japp du fick rätt tillslut...:) Nu blir han aldrig av med mig.:)

    SvaraRadera
  3. Det vill han heller inte. Aldrig ngnsin. Du ska se att jag får rätt även i det :-)

    Kramiz

    SvaraRadera