Premiär

Långfredag och premiär för både glass (Nogger, det självklara valet) och grill (Fläskfilé, potatisklyftor, sallad och vitlöksbröd samt vin för dem som kan, vatten för de andra) i vårvärmen. (17 grader) Tror inte det kan bli så mycket bättre. Jobb (två landstingsartiklar om patientsäkerhet och IT-systemet Cosmic) och träning (60 minuter spinning) är avklarade och nu är det bara kvällsmys på landet med hela familjen (inklusive tre katter) som återstår. Imorgon åker vi uppåt landet för trevliga dagar i svenska fjällen. (En tiomanna stuga i Sälen väntar).

Dags att återgå till sällskapet.
Varma vårkramar Becka & Bebis. (idag är jag säker på att det är en tjej - Milla)

PS För ett år sedan var Theo och jag här på den obligatoriska "påskäggsjakten" i trädgården. Spänningen är stor men lyckan större när ägget hittas och godiset kan intas. I år blev det inget påskägg. Men traditionen återupptas när nästa barn blir tillräckligt stort. Det är glädje för både mamma och barn. DS

Likt ett barn...

Ibland önskar man att man vore likt ett barn och totalt gick upp i det som händer här och nu. Få slippa onödig oro och tappa bort ord som ifall, om, eventuellt och kanske. Det skulle vara en befrielse att utan ansträngning få leva i nuet och inte fundera mer över det. Inte fundera över problem som är, ångra det som varit eller oroa sig för det som kommer.

Jag är väl något av en expert på att oroa mig. Inte vad gäller allt men en del oroande tankar är oundvikliga, kanske till och med nödvändiga. Inte så konstigt kanske. Jag vet hur snabbt det kan gå när livet dramatiskt förändras. När ödet helt plötsligt drar undan mattan jag står på, när taket faller ner över mig och krossar varje litet ben i min kropp. När jag är så tom på tankar så jag får fråga första bästa hur man gör för att kunna andas.

Jag är inte så rädd för att historien ska upprepa sig. Läkarna var snabba med att berätta att Theos sjukdom inte var genetisk. Men just vetskapen om att allt kan inträffa och att allt inbegriper så oändligt mycket otäckt och skrämmande är en jobbig last för mina axlar. Jag vet att oro är en fiende till mig nu. Att barnet inte mår bra av det. Därför är jag glad att jag kan dela mina oroade tankar med er. Ventilera och få tröstande och hoppfulla kommentarer tillbaka. Jag förstår inte hur det kan vara så enkelt att ge råd till andra men så svårt att råda sig själv trots att situationen man befinner sig i många gånger är densamma. Kanske måste man höra det från någon annan.

Torsdag idag och veckan som gått har verkligen gått fort. Idag har jag en riktig jobb dag, blir till och med övertid för att hinna med att, om inte skriva klart så i alla fall, få struktur över mina artiklar som ska vara klara i veckan. Blir lite arbete hemifrån i morgon också men sen tänkte jag koppla av med ett par dagar i, förhoppningsvis soliga, fjällen. Något att se fram emot. Känns alltid enklare att ta sig över hindren när man har målet i sikte.

Om jag inte lyckas förhandla med mig datorn till Sälen (Martin stannar hemma) så får ni ha en riktigt trevlig påskhelg. Om Martin ger med sig för min otroliga charm (skrattar gott) så dansar mina fingrar över tangenterna redan imorgon igen. Kram

PS. vill tacka tjejerna (om ni läser detta) på Jennies möhippa som vi hade igår för en riktigt trevlig kväll även om jag missade själva inledningen. Men middagen var både god och trevlig med många skratt och mycket förväntansfullt barnsnack. Önskar Jennie en riktigt trevlig lördag då hon går från att bli Jennie Tapper till Jennie Sonebrand. DS

Förföljd

Vi kommer alltid att vara jagade av våra skuggor. Hur vi än vänder och vrider på oss,. Hur fort vi än springer finns de tätt intill. De förföljer oss vart vi än går och hittar oss bakom varje hörn. De är avbilder av våra jag som fastnat i mörkret.

Livsviktigt för skuggan är ljuskällan. Utan den skiljer sig inte skuggan åt från mörkret. Konturerna suddas ut och fastnar i natten. Skuggan saknar också vilja. Den existerar inte av sig själv och rör sig inte på egen hand. Den har ingen speciellt sinnesstämning. Glada skuggor skiljer sig inte från ledsna. Oftast har skuggan en skrämmande effekt. Fastän vi vet att de alltid finns där har de en tendens att förvåna oss och plötsligt dyka upp utan förvarning. Det är lika bra att göra sig vän med sin skugga. Vi kan aldrig gömma oss från dem.

Satt och funderade på hur jag ser på mig själv efter allt som hänt de senaste åren. Därav texten om skuggor ovan. Jag var under en tid en skugga av den person jag en gång var. Hela världen var en skugga av hur den en gång var, av hur den borde vara. Men ur skuggan föds en ny värld tillsammans med ett nytt jag. En bättre människa, med mer erfarenhet, kunskap och större insikt. Men hur snabbt jag än springer, hur väl jag än gömmer mig eller hur hårt jag än blundar kommer skuggan från tiden av mörker alltid att förfölja mig. Jag är idag ett resultat, dock inte på något sätt en färdig ”produkt”, av skuggan och den person jag var innan mörkret föll. Men ljuskällan lyser allt starkare.

Från det ena till det andra. Jag går idag in i den andra av tre delar av min graviditet. Tiden går fort nu och min bebis är 80-93mm långt från huvud till stjärt och väger nästan 25g. Väntar på att det ska börja röra på sig där inne. Vet att det är ett par, tre veckor kvar men hoppas att tiden dit går undan. Är ganska jobbigt att inte veta om allt är som det ska. Vissa dagar är tankarna oundvikliga andra dagar obefintliga. Men vill gärna ha ett litet tecken på att hon/han lever och har det bra där inne. Försöker ha tålamod men det är svårt. Tanken på att förlora ett barn till tar död på mig.

Vi hörs igen i morgon

Jag fyller 100 inlägg

Fastän vi bara har hunnit en liten bit in på 2009 har mitt liv ändrats en hel del det här året. En av förändringarna har att göra med jobbet. Trodde jag skulle få panik av att inte veta vad jag ska göra härnäst (är ju lite av en kontrollmänniska) men det är snarare tvärtom. Just nu känns det som att jag kan göra vad som helst, bara fantasin sätter gränser. Efter sju år på ett och samma ställe behöver jag en förändring och jag ser med spänning fram emot nya möjligheter och kunskaper. Visst har jag planer men bara ifall att det där berömda bananskalet inte skulle styra yrkeslivets riktning ännu en gång.

Att ha tid till att fundera över vad jag vill göra gör inte saken sämre, snarare gör det mig till en av få lyckosamma som faktiskt kan ta sig den här tiden till att verkligen känna efter vad det egentligen är jag vill och känner för. Min tid på reklambyrån tar slut lagom till semestern och innan jag återvänder till arbetslivet ska jag bli mamma igen och det är för tillfället det enda som spelar någon som helst roll.

Idag mår jag oförskämt bra. Eller kanske har jag lärt mig att leva med de små ”biverkningarna” av den växande magen och förändringen som kropp och själ för tillfället genomgår. Idag fyller jag också 100 inlägg på den här bloggen. 100 inlägg på två månader om allt och inget och lite till. Än så länge tycker jag fortfarande att det ger mig massor att blogga så jag fortsätter tills jag tröttnar. Detta som bara skulle vara en "prova på grej".

Vi hörs i morgon.

Oväntad vänskap

Oväntad vänskap kan komma från vilket håll som helst. Jag har själv blivit glatt överraskad ett par gånger och tror det gäller de flesta med någorlunda öppet sinne. Man blir lika glad av en oväntad vänskap som man blir besviken och ledsen av insikten av att någon man trodde var ens vän visade sig vara något helt annat.

Jag tror det är ett ålderstecken att ”städa ur” emellanåt. Att säga tack och hej till de som inte ger, utan bara tar värdefull energi. Popularitetsberoendet finns inte kvar och flest vänner i FB-listan ger inga prispokaler, istället är det nu kvalitet före kvantitet som gäller.

Jag tror dock att många är väldigt hårda i sin första gallring, allra helst innan man egentligen lärt känna någon på riktigt. Jag antar att det är av rädsla för att släppa in någon för nära. Men den risken måste man nog ta för att hitta de där riktigt bra vännerna. För egen del gäller nog det motsatta. Jag är helt enkelt för naiv och tror det bästa om allt och alla. Ger för många chanser, vilket ofta enbart leder till att jag sårar mig själv. Min psykolog hade nog rätt när hon sa att jag många gånger är respektlös mot mig själv som ger andra chans efter chans. Jag vet inte varför, kanske vägrar jag inse att det finns många egoister utan förmåga till empati där ute. Och med den erfarenhet jag har av just egoister med empatibrist så är det ganska dumt. Borde man inte lära av sina misstag?

I år behövs ingen vårstädning, jag är nöjd med de som finns i mitt liv. Det är ärliga människor som vågar ta den där risken. Som vågar bry sig om, visa känslor, säga vad de tycker och vara sig själva. På det sättet är jag lyckligt lottad.

Inga fler luftslott

Insåg en sak idag. Jag har de senaste 5 åren lagt ner alldeles för mycket tid och energi på att försöka få personer att förstå saker som dessa inte alls vill förstå. Något som dessa är alldeles för rädda för att ta till sig. Något som innebär att de faktiskt måste acceptera vissa saker om sig själva, inse att de i vissa situationer gjort fel, sagt fel, inse att de inte kan påverka vissa saker och att de sårat på grund av ovilja att faktiskt anstränga sig lite extra.

Varför anstränga sig när det är så mycket enklare att inta den så berömda offerrollen och spela på att allt är andras fel, att inget man själv gjort spelat något roll och häva över allt ansvar på bästa möjliga. Varför vill man sätta sig själv i den här offersituationen. Man kan omöjligt må bra av det. Jag vägrara att se mig själv som ett offer. Har alltid gjort, även om det ibland är väldigt lätt att tycka synd om sig själv. Men det är skillnad på att göra det i 10 minuter och sedan inse hur löjligt man beter sig och att det inte tjänar något till än att spela på offerrrollen fullt ut i alla möjliga situationer och så länge det går för att få den så betydelsefulla medömkan som jag antar att man är ute efter. Risken är väl att man fastnar där och aldrig tar sig ur den sitsen.

Ingen mer energi kommer läggas på att bygga luftslott, i alla fall inte för andras skull. En skön dagens insikt, tycker ni inte.

Idag blev det en lång sovmorgon innan morgonpromenad och besök hos Theo. Någon eller några hade redan varit och besökt honom och satt dit fina vårblommor. Det tackar både Theo och vi för. Blir lika glada varje gång vi ser att andra bryr sig om honom.

Det som återstår av dagen är träning. En lagom söndag, i lagom söndagstempo. I morgon är det ny vecka och nya möjligheter igen. Tills dess...kram