Inga fler luftslott

Insåg en sak idag. Jag har de senaste 5 åren lagt ner alldeles för mycket tid och energi på att försöka få personer att förstå saker som dessa inte alls vill förstå. Något som dessa är alldeles för rädda för att ta till sig. Något som innebär att de faktiskt måste acceptera vissa saker om sig själva, inse att de i vissa situationer gjort fel, sagt fel, inse att de inte kan påverka vissa saker och att de sårat på grund av ovilja att faktiskt anstränga sig lite extra.

Varför anstränga sig när det är så mycket enklare att inta den så berömda offerrollen och spela på att allt är andras fel, att inget man själv gjort spelat något roll och häva över allt ansvar på bästa möjliga. Varför vill man sätta sig själv i den här offersituationen. Man kan omöjligt må bra av det. Jag vägrara att se mig själv som ett offer. Har alltid gjort, även om det ibland är väldigt lätt att tycka synd om sig själv. Men det är skillnad på att göra det i 10 minuter och sedan inse hur löjligt man beter sig och att det inte tjänar något till än att spela på offerrrollen fullt ut i alla möjliga situationer och så länge det går för att få den så betydelsefulla medömkan som jag antar att man är ute efter. Risken är väl att man fastnar där och aldrig tar sig ur den sitsen.

Ingen mer energi kommer läggas på att bygga luftslott, i alla fall inte för andras skull. En skön dagens insikt, tycker ni inte.

Idag blev det en lång sovmorgon innan morgonpromenad och besök hos Theo. Någon eller några hade redan varit och besökt honom och satt dit fina vårblommor. Det tackar både Theo och vi för. Blir lika glada varje gång vi ser att andra bryr sig om honom.

Det som återstår av dagen är träning. En lagom söndag, i lagom söndagstempo. I morgon är det ny vecka och nya möjligheter igen. Tills dess...kram