På olika håll

Idag läste jag om den lilla flicka som felbehandlades på Astrid Lindgrens barnsjukhus och om den ångest som flickan hade timmarna innan hon dog. Jag har många gånger brottats med Theos sista dagar i livet och kring frågan om han kände någon ångest. Jag vet ju inte hur pass med han egentligen var. Kan bara hoppas att hans psykiska, likt det fysiska, brutits ned av tumörerna och att han inte förstod vad det var som hände. För om han gjorde det kan jag inte tänka mig ett värre avslut. Ingen ska behöva uppleva den ångesten.

Min ångest blir bara större ju närmre vi kommer hans födelsedag. Har köpt en present till honom. Det krävde massor med energi. Idag hände något som borde gjort mig glad för någon annans skull, istället reagerade jag tvärtom. Det påminde mig om min förlust mer än de tusen små påminnelser jag möter dagligen. Jag har känslorna utanpå, så är det och så får det vara...det är ingenting jag kan påverka. Två dagar kvar tills min älskling skulle fyllt sex. Den dagen får vi fira på olika håll...men vi tar igen den och alla andra förlorade födelsedagar när vi väl ses igen.

Kram Becka

Historien om entrémattan

Jag blir inte arg så lätt men det händer emellanåt och när det väl händer är risken stor att jag exploderar. Som för ett och ett halvt år sedan. Vi hade precis fått reda på att Theo var cancersjuk. Vi levde på sjukhus och försökte få tillbaka fotfästet efter den värsta sortens chocktillstånd man kan uppleva. Samtidigt höll jag på att flytta för att komma bort från ett mycket trasigt och destruktivt förhållande.

Jag och mamma sprang med kartonger medans vi väntade på flyttförstärkning. Jag ställde upp dörren med entrémattan för att slippa ställa ifrån mig kartongen för att öppna dörren varje gång. Men när jag kom konkandes på tung kartong var likväl dörren stängd och mattan tillrättalagd. Bet ihop och gjorde om proceduren med matta och dörr för att återigen upptäcka att dörren var stängd när jag hade hämtat ny kartong. Därefter blev jag tillrättavisad av en fin gammal dam om hur man ska behandla entrémattor. Med tanke på vad jag då gick igenom med min son, var entrémattans skötselråd och tillrättavisande från någon med ett så obefintligt problem det sista jag brydde mig om, vilket också damen ifråga fick höra. Jag kan ha sagt både jävla och kärring fast i omvänd ordning den gången. Tårarna rann av ren ilska.

Samma dam kom fram till mig och Milla häromdagen. Gulligull vilken fin liten dotter jag hade. Med mössan neddragen och halsduk i ren bankrånaranda kände hon nog inte igen mig eller så har hela den här händelsen passerat hennes minne obemärkt förbi. Dock inte ur mitt. Hade riktigt svårt att behålla lugnet där hon stod och ojade sig över Milla. Hon skulle ha behövt få höra historien om Theo och hur mycket energi hon och den där förbannade entrémattan tog från mig den där dagen. Jag glädjer mig å hennes vägnar att hon inte verkar ha större problem att lägga sin tid och energi på. Men glöm aldrig bort att andra kanske har det snäppet värre innan ni tillrättavisar och kommenterar.

Kram på er.

Snart den 7:de

Det märks att det börjar närma sig den 7:de igen. Känner mig inte så påverkad den här gången men mitt undermedvetna säger annat. Har haft några jobbiga nätter med mardrömmar nu. Hela tiden om maktlöshet, om att så gärna vilja men inte kunna hjälpa. Jag hör honom skrika men hittar honom inte. Han skulle ha blivit sex år min stora kille.

Så snart jag slutat amma ska jag ta upp mina planer på att via barncancerfonden stå för måndagsfika på avdelning 16b i Linköping. Att finnas där och prata med de föräldrar som bor där tillsammans med sina cancersjuka barn någon gång då och då är väl det minsta man kan göra.

kram

Trygghet

Sitter ute på landet och känner lugn. Det har varit ganska mycket på sistone. Jag har haft svårt att ta mig tid till att stanna upp och njuta av den stund jag befunnit mig i. Fokus har hela tiden legat på det som komma ska, vilket i sin tur gjort varje liten grej till ett måste som ska genomföras snarast möjligast. Har man väl hamnat där har man sedan länge glömt bort att njuta av de små sakerna.

Inatt han jag bli irriterad. Milla vaknade när jag skulle gå och lägga mig och hon fick därför sova bredvid mig i sängen. Jag sover inte speciellt bra med henne så tätt inpå men det är ändå bättre än att behöva gå upp ur sängen varje gång hon vill ha napp eller uppmärksamhet. När jag väl somnat börjar M som ligger på madrass nedanför att snarka. (därav irritationen). Innan jag kom på att; tänk om jag inte hade någon som snarkade bredvid mig om nätterna. Tänk om det var helt tyst, att jag var helt ensam. Att då känna Millas värme och höra M´s snarkningar blev en trygghet. En trygghet som övervinner all ensamhet i världen. Så tacksam för det!

En chans jag måste ta

Det är konstigt vad man ska behöva gå igenom för att komma till insikt. Min väg har varit allt annat än enkel och rak men jag börjar inse nu vem jag är och vad jag vill göra med mitt liv. Jag har sprungit på anställningsintervjuer den senaste tiden (tre till antalet för att vara exakt.) men inget har känts riktigt bra. När jag blivit erbjuden arbete har jag plötsligt förstått hur mycket tiden hemma med Milla betyder för mig. Separationsångesten har talat om för mig att jag inte är redo att ta steget ut i arbetslivet ännu. Fortfarande har jag många dagar kvar att vara mammaledig på.

Någon gång måste jag tillbaka ut i "vuxenlivet", men även här har pusslet nästan lagts helt klart den sista månaden. Jag vill skriva, det är ett behov jag har och som jag måste få utlopp för. Men jag är inte så säker på att det är meningen att jag ska göra det professionellt. Istället har mitt spring till diverse arbetsgivare fått mig att inse att jag vill byta bransch. Att det nog är dags att börja plugga igen.

Tre år i skolbänken är egentligen ingen tid om man får det arbete man vill ha, som man trivs med och som ger någonting tillbaka. Jag tror att var och en av oss är menade att göra en viss sak här i livet. Jag är ganska säker på att jag har hittat min nu. Det tog ett tag men jag var tvungen att gå igenom en hel del för att förstå, för att inse. Bättre sent än aldrig. Den här chansen missar jag inte.

Möjligheten i problemet

Det är svårt, men klarar man av att se möjligheten i det negativa tror jag inte bara att man växer som människa och stärker sitt självförtroende utan att man även kan bemästra nästa motgång på ett oövervinnerligt sätt. Närhelst jag står inför något jobbigt tänker jag på det vi har behövt gå igenom och hur vi trots allt det svåra faktiskt fungerar idag. I den jämförelsen bleknar allting annat och "problemet" känns inte längre lika stort.

Jag har lärt känna mig själv på ett helt nytt plan. Jag vet att jag klarar av mer än vad jag tror och självförtroendet har stärkts förvånadsvärt mycket. Än finns mycket kvar att jobba på men det är väl det som kallas att växa och utvecklas, att leva, och det vill jag aldrig sluta göra.

Idag har vi fått mycket gjort. Hela veckan har varit hektisk. Bland annat har jag varit på anställningintervju, bokat in möten för mina "framtidsplaner", kollat på kyrka och fixat kring lite annat bröllopsmässigt, dessutom står ju alltid träning på schemat och så mycket, mycket gos med Mills. Nu återstår bara slutspurten av denna vecka och det är idel roligheter som väntar. Hoppas ni haft en bra vecka ni också.

Nu e vi trötta. Stor kram.