En chans jag måste ta

Det är konstigt vad man ska behöva gå igenom för att komma till insikt. Min väg har varit allt annat än enkel och rak men jag börjar inse nu vem jag är och vad jag vill göra med mitt liv. Jag har sprungit på anställningsintervjuer den senaste tiden (tre till antalet för att vara exakt.) men inget har känts riktigt bra. När jag blivit erbjuden arbete har jag plötsligt förstått hur mycket tiden hemma med Milla betyder för mig. Separationsångesten har talat om för mig att jag inte är redo att ta steget ut i arbetslivet ännu. Fortfarande har jag många dagar kvar att vara mammaledig på.

Någon gång måste jag tillbaka ut i "vuxenlivet", men även här har pusslet nästan lagts helt klart den sista månaden. Jag vill skriva, det är ett behov jag har och som jag måste få utlopp för. Men jag är inte så säker på att det är meningen att jag ska göra det professionellt. Istället har mitt spring till diverse arbetsgivare fått mig att inse att jag vill byta bransch. Att det nog är dags att börja plugga igen.

Tre år i skolbänken är egentligen ingen tid om man får det arbete man vill ha, som man trivs med och som ger någonting tillbaka. Jag tror att var och en av oss är menade att göra en viss sak här i livet. Jag är ganska säker på att jag har hittat min nu. Det tog ett tag men jag var tvungen att gå igenom en hel del för att förstå, för att inse. Bättre sent än aldrig. Den här chansen missar jag inte.