Jag blir inte arg så lätt men det händer emellanåt och när det väl händer är risken stor att jag exploderar. Som för ett och ett halvt år sedan. Vi hade precis fått reda på att Theo var cancersjuk. Vi levde på sjukhus och försökte få tillbaka fotfästet efter den värsta sortens chocktillstånd man kan uppleva. Samtidigt höll jag på att flytta för att komma bort från ett mycket trasigt och destruktivt förhållande.
Jag och mamma sprang med kartonger medans vi väntade på flyttförstärkning. Jag ställde upp dörren med entrémattan för att slippa ställa ifrån mig kartongen för att öppna dörren varje gång. Men när jag kom konkandes på tung kartong var likväl dörren stängd och mattan tillrättalagd. Bet ihop och gjorde om proceduren med matta och dörr för att återigen upptäcka att dörren var stängd när jag hade hämtat ny kartong. Därefter blev jag tillrättavisad av en fin gammal dam om hur man ska behandla entrémattor. Med tanke på vad jag då gick igenom med min son, var entrémattans skötselråd och tillrättavisande från någon med ett så obefintligt problem det sista jag brydde mig om, vilket också damen ifråga fick höra. Jag kan ha sagt både jävla och kärring fast i omvänd ordning den gången. Tårarna rann av ren ilska.
Samma dam kom fram till mig och Milla häromdagen. Gulligull vilken fin liten dotter jag hade. Med mössan neddragen och halsduk i ren bankrånaranda kände hon nog inte igen mig eller så har hela den här händelsen passerat hennes minne obemärkt förbi. Dock inte ur mitt. Hade riktigt svårt att behålla lugnet där hon stod och ojade sig över Milla. Hon skulle ha behövt få höra historien om Theo och hur mycket energi hon och den där förbannade entrémattan tog från mig den där dagen. Jag glädjer mig å hennes vägnar att hon inte verkar ha större problem att lägga sin tid och energi på. Men glöm aldrig bort att andra kanske har det snäppet värre innan ni tillrättavisar och kommenterar.
Kram på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar