Idag läste jag om den lilla flicka som felbehandlades på Astrid Lindgrens barnsjukhus och om den ångest som flickan hade timmarna innan hon dog. Jag har många gånger brottats med Theos sista dagar i livet och kring frågan om han kände någon ångest. Jag vet ju inte hur pass med han egentligen var. Kan bara hoppas att hans psykiska, likt det fysiska, brutits ned av tumörerna och att han inte förstod vad det var som hände. För om han gjorde det kan jag inte tänka mig ett värre avslut. Ingen ska behöva uppleva den ångesten.
Min ångest blir bara större ju närmre vi kommer hans födelsedag. Har köpt en present till honom. Det krävde massor med energi. Idag hände något som borde gjort mig glad för någon annans skull, istället reagerade jag tvärtom. Det påminde mig om min förlust mer än de tusen små påminnelser jag möter dagligen. Jag har känslorna utanpå, så är det och så får det vara...det är ingenting jag kan påverka. Två dagar kvar tills min älskling skulle fyllt sex. Den dagen får vi fira på olika håll...men vi tar igen den och alla andra förlorade födelsedagar när vi väl ses igen.
Kram Becka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar