Stolta mammor

Spinning med grabbarna, långfika på Waynes och mys på landet i sann Melodifestivalanda kan sammanfatta min lördag. En kanondag helt utan illamående. Dagen började med tårar, dock underbart sköna och glada tårar som gav mig massor med energi. Tårarna följde efter att ha läst en av de kommentarer jag fått på fredagens inlägg.

I det här fallet var det 5 åriga Harrie i Australien som genom sin mamma fått höra om Theos öde. Harrie hade länge sparat sitt långa hår men valde att klippa av sig, sina säkert väldigt kära och underbara, lockar för att låta dessa bli till en peruk som något av de barn med cancer ska kunna använda. Jag är helt säker på att Theo sitter där han är nu och ler åt att han faktiskt påverkar, berör och ger mening. Att han nästan ett år efter sin död, indirekt, kan hjälpa andra barn som just nu går igenom det helvete, som en cancersjukdom faktiskt innebär, är helt underbart. Jag är en väldigt stolt mamma, liksom Anja borde vara en väldigt stolt mamma till en helt underbar son.

Ingen vuxen skulle göra något motsvarande. Harries gåva är unik och speciell. Man ger utifrån de förutsättningar man har. Lite som mycket, det spelar ingen roll, huvudsaken är att man bryr sig om och faktiskt uppmärksammar den här svåra sjukdomen som påverkar så många. Jag hoppas att vårt kommande barn blir lika insiktsfull och givmild som Harrie.

Det var jätte svårt för oss när Theo började tappa sitt hår. Att se hans blonda kalufs på bara någon vecka helt försvinna var inte roligt alls. Hur förklarar man såndant för ett då tre och ett halvt årigt barn. Vi hade tur. Martin hade den sommaren rakat av sig allt sitt hår så det enda vi behövde säga var att Theo nu fick samma frisyr som pappa. Theo verkade nöjd med detta och vi slapp flera frågor. Även om jag då grät över förlorade blonda lockar.

Idag är det så söndag. Jag och Martin har varit och, hur konstigt det än låter, fönstershoppat kyrkor. Passar på att skriva lite nu innan det är dags för en fika på Waynes igen och så blir det lite träning innan vi tar söndagkväll och förbereder oss för ännu en vecka. Glad är jag i alla fall för att illamåendet verkar vara påväg bort. Har haft en väldigt välmående helg.

Må väl alla. Kram

Mycket om inget

Idag ställer jag mig helt oförstående till mångas prioriteringar. Varför skaffar man barn om man prioriterar annat? Jag vet att det är svårt att få tiden att gå ihop men som förälder måste man offra ett och annat för att hinna med det som är viktigast. Jag vet att det inte är min grej att lägga mig i hur andra hanterar sin tid eller vad de anser vara angeläget men jag kan inte undvika att ta det som en personlig förolämpning mot alla oss som mist våra små.

Jag säger inte att jag aldrig prioriterade fel. Det gjorde jag, det gör vi alla, men med erfarenheterna har lärt mig att prioritera på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan cancern kom in i våra liv. Jag har fått ett helt annat beteende och tankemönster till följd av detta. Idag är det ingen tvekan om vad som kommer först. Vart fokus ska läggas eller i vad det värdefulla ligger. Jag tror de flesta har koll på det egentligen, men någonstans går det ändå fel och prioriteringen blir inte riktigt som den borde.

Jag ser det ofta och jag blir frustrerad över när jag inser att jag inte kan påtvinga någon annan min insikt och erfarenheter för att få dem att förstå. Det är inte min sak men det gör ont att stå vid sidan av och bara titta på när de små far illa av de storas oförståelse.

Idag är det så äntligen fredag.
Ännu en arbetsvecka har gått och jag har blivit en vecka äldre, liksom bebis. Fredag innebär sedvanligt, mingel på Munken och jag ska försöka göra mitt bästa för att mäkta med. De har ju mat på Munken så illamåendet borde kunna hållas i schakt. Kanske skulle chockera personalen med att beställa in något nytt. Fläskpannkaka och Wallenbergare i all ära men förnyelse förnöjer.

Igår var en väldigt spännande dag för min del! Efter arbete och ”träning” gick jag raka vägen hem för att laga till mina efterlängtade schnitzlar och mina fullkornsmackisar. Åt detta under stor njutning och tog därefter en välbehövlig dusch. Lade mig till rätta i soffan och slog på Tv:n och......somnade. Vaknade vid 20-tiden och började må illa. Upptäckte att det var en lång timme kvar tills favisprogramet Criminal Minds. Stor besvikelse. Tog mig till sängen, försökte se lite på Tv där men somnade jag in för natten. Bebis och illamåendet tar all min energi. Har snart klarat en tredjedel av min graviditet och om man ska gå på erfarenhet från förra gången så var det de tre jobbigaste månaderna. Hoppas att det blir bättre. Helt klart är att bebis är värt det i vilket fall som helst.

Mina Better Bodies träningsbyxor som jag beställde innan graviditeten är här. Nu kanske jag hinner använda dem en gång eller två innan jag blir för stor. Annars får de bli en målsättning att komma i efter att bebis kommit ut.

Ger plats åt saknaden...

Som en bra vän till mig skrev i ett sms idag efter mitt inlägg på bloggen igår. "Jag tror man måste ha mörka dagar för att inte stänga ute och hålla inne jobbiga känslor och tankar." Det är så sant. De mörka dagarna/stunderna är fruktansvärt jobbiga men på något konstigt sätt känner man sig en aning lättare efter att ha gråtit och vågat ge plats åt alla de där smärtsamma känslorna och minnen som smyger sig på. De kommer aldrig att försvinna. Det har jag redan accepterat. Det är nog inget jag vill heller. Jag vill ge plats åt saknad och längtan efter det underbaraste jag har/hade. Någonstans mitt i all smärta känns han nära.

Jag vill slå ett slag för Spinn of Hope den 28 mars. Detta är ett spinning-evenemang som pågår på ett 30-tal träningsanläggningar samtidigt. Bilda ett lag med vänner, kollegor, förenings- eller idrottskamrater. Varje lag ska hålla igång en spinningcykel i minst 12 timmar. Syftet är att samla in pengar till Barncancerfonden. Minst en miljon kronor är målet. Var med och anmäl dig/er på www.spinnofhope.se!

Varför?

Ikväll är det kämpigt. Jag vill ha tillbaka mitt barn! Förstår inte varför det här hände honom, mig, oss. Varför?

Små betydelsefulla stunder

Det lilla är så mycket större än det stora hela. Det är de små ögonblicken jag lever för. Den som söker efter det stora tror jag blir missnöjd och lätt fastnar i ekorrhjulet där mer kräver mer. Oavsett hur mycket man har är det de små sakerna man kommer sakna mest om de av någon anledning skulle försvinna. De små sakerna som många ofta tar för givet. De små sakerna som bara finns där.

Jag har massor med stunder jag vet att jag skulle sakna om de upphörde. En av dessa är när Martin kommer hem sent från jobbet och jag precis har somnat och är på väg in i drömmarnas värld. Han kommer in för att säga god natt men jag måste bara få berätta om min dag och höra om hans innan jag kan somna om. Mysigt.

Idag har illamåendet tagit sitt grepp om hela mig. Jag somnade ifrån illamåendet igår men det var fortfarande kvar när jag vakade i morse. Och fortfarande så hänger det i. Dessvärre brukar det ju bli värre ju längre dagen går. Planen idag är att klara av dagen på jobbet (tre timmar kvar) och hinna med en lättare träning på gymmet innan det blir för kämpigt. Sen blir det hem och ÄTA!! och nöta soffan. Spännande värre, jag vet. Men roligare än så här är jag inte just nu.

Enligt gravid.se är min bebis nu 31–42mm långt från huvud till stjärt och inte längre ett embryo utan ett foster. Huvudet ser fortfarande för stort ut för kroppen, ögon och näsa är tydligt urskiljbara. Tjugo pyttesmå tandanlag bildas nu i tandköttet. Barnets vrister och handleder har utvecklats och det går att skönja fingrar och tår. De flesta lederna har bildats, nervsystemet fungerar och många inre organ fungerar. Lungorna fortsätter att utvecklas, och i bukhålan växer inälvor och mage till sig. Njurarna förflyttar sig till sin rätta plats i övre delen av bukhålan. Hjärtat är i princip helt färdigbildat.

Att ses igen...

Vi har väl alla någon vi drömmer om att träffa, på nytt eller för första gången. Personer som betyder någonting för oss, som spelar roll i våra liv, som ger det en mening. Jag har flera såna personer, men framförallt en. Funderar ofta på hur det hade varit att få träffa honom igen. Lite rädd för tanken att han inte skulle känna igen mig. Om man inte räknar med alla gånger vi ses i mina drömmar är det nästan ett år sen vi sågs sist. Han kanske har fått en ny ”mamma” där han är nu, någon som tar god hand om honom, talar honom till rätta, bakar knasbollar och läser böcker om havet, Bamse och världens alla djur.

Jag undrar om han hade varit blyg för mig eller om han hade gett mig en av de där underbara bamsekramarna han så generöst delade ut. Jag undrar om hans solblekta hår växt ut igen, hur lång han blivit, om han pratar lika mycket, drar sina skämt och fortfarande skrattar underbart hjärtligt och smittsamt.

Han måste ha tusentals frågor till oss om allt som hänt men kanske framför allt varför allt hänt. Eller blir man klarsynt och upplyst när man slipper den här världen. Man kanske inte behöver fråga, undra. Det vore skönt i så fall.

Jag undrar vad vi skulle ha hittat på om vi fick lite tid tillsammans igen. Jag hade älskat att få ligga bredvid och läsa för honom igen. Bara känna honom nära. Skoja med honom och låtsas somna så han får skrämma och tjata på mig att vakna som vi så många gånger gjorde. Men en fem-åring vill inte ligga still så vi hade säkert bakat våra goda kanelbullar och bjudit pappa. Vi hade åkt till Busfabriken i Norrköping som vi pratade om men som vi aldrig han göra innan det var försent. Vi hade åkt ut till mormor och morfar och plumsat i ån, lagt pussel, dansat våra små egendomliga danser, sjungit till musik och hittat på egna rörelser, byggt tågbana, allt det där som Theo älskade att göra. Helt otvunget och helt utan frågor och funderingar på morgondagen.