En annan sorts saknad

När Theo gick bort lade jag för mycket energi på helt fel saker. Jag valde ganska omedvetet att inte känna efter hur jag mådde utan fokuserade istället på andra saker, människor, vad som helst bara det inte var mig själv. Jag trodde jag mådde bra vilket resulterade i ett förskutet välbefinnande och tyvärr en eller två trasiga relationer. Det är ganska tydligt idag men just då såg jag det inte alls.

När jag väl gav mig själv chansen att lägga fokus på mig, när jag väl vågade känna efter blev det otroligt jobbigt samtidigt som det någonstans inom mig kändes riktigt bra, som om jag inte längre stod still och stampade, som ett första steg mot någonting bättre. Mot livet efter. Jag hade fastnat i landet mellan, där jag existerade men inte fanns, i ett halvår. Det var ungefär också så lång tid det tog för mig innan jag förstod att Theo inte skulle komma tillbaka. Jag antar att det måste få ta den tid det tar och att det inte är någonting man kan påskynda.

Jag började andas, kände hur lungorna fylldes med samma luft som alla andra andades och levde av. Jag började läka och känna mig som en i mängden igen. Som efterklok så önskar jag att jag hade sluppit den där mellanperioden för den var när man blickar tillbaka väldigt jobbig och energikrävande. Det är en period med mycket ånger och ångest. En period jag levde som väldigt trasig. Jag grät utan tårar och spelade stark fast jag aldrig någonsin varit så svag. Tror inte jag lurade någon annan än mig själv om jag ska vara ärlig.

I lördags var vi uppe vid kyrkogården efter mörkret. Allahelgonakvällen på kyrkogården är bland det vackraste och mest rogivande man kan vara med om. Vi stod där vid hans grav, Theos familj, och tände ett ljus för vår stora son och bror. Det kändes bra. Jag saknar honom på ett annat sätt nu efter att Milla gjort oss sällskap. Saknaden är lika intensiv och på intet sätt att förmildra men annorlunda. Jag saknar känslan av att få vara en hel familj. Bara han kan göra oss hela igen.

Idag fyller pappa så det blir en sväng ut till landet under dagen. Kram på er och grattis till pappa!

Cirkus Möller

Fick frågan vad jag skulle göra idag eftersom det är fredag. Min första reaktion: "Är det fredag?" Världen är på ett charmigt sett uppochner här hemma. Det är lite "Cirkus Möller" över det. Hur som helst - fredag, redan, och det får vi väl försöka fira till med lite fredagsmys frampå kvällen. Hittills har vi dock vaggat, vyschat, burit och tröstat. Milla har ingen bra "magdag" och har skrikit sedan kvart i sex i morse med paus för när bröstet tystar. Ett litet bakslag nu när det gick så bra med lilla magen.

Idag får vi besök av familjen S. Skönt med lite fikasällskap och möjlighet till skitsnack som en paus i spädbarnslivet. Välbehövligt.

Ha en kanonbra helg vänner. Kram

Uppdatering

En snabb uppdatering: Milla går upp bra i vikt och väger nu 2.845 kg (Lena: notera punkten). Vi har också gått på Minifom droppar och har klarat oss två nätter utan skrik. Istället är det (charmigt nog) en hel del stånk och stön, fisar och rapar som kommer från spjälsängen och hellre det än ekande kolikskrik i mörkret. Fänkålste är också inhandlat och hör och häpna riktigt gott. Lugnar alla små tjejer. (stora också tydligen). Nu är det bara nipplefrågan som måste lösas. Snäckskal fick jag tips om men vart får jag tag på det? Den här mamman är desperat och provar allt.

Min sömnlöshet har dock tenderat att bilda huvudvärk som jag inte blir av med. (Gick till och med och la mig mitt i Grey's igår). Antar att det bara är sömn som hjälper. Att hinna sova blir därför dagens uppgift.

Dags att ta tag i dagen. Kram

I riskzonen

Så där då var man klar med arbetsförmedling och A-kassa. Tur att det är enklare att gå ur än vad det är att komma med. Tyvärr är inte pappersarbetet slut där utan nu gäller det istället att ha koll på föräldrapenningen från Försäkringskassan. Jag har ganska stora förhoppningar om att det kommer att gå smidigt eftersom jag enbart har bra erfarenheter från förra föräldrapenningsperioden. Men något säger mig att jag ligger i riskzonen för att bli besviken.

Milla fick sitt personnummer igår och tur som det var så blev de fyra sista siffrorna enkla nog för mig att komma ihåg. Theos personnummer präntades in i huvudet i och med alla sjukhusbesök och de 10 månaderna vi levde med cancer. Inför varje medicin som skulle ges, prov som skulle tas var vi tvugna att uppge pers.nr för att minimera misstag. Inpränting är inte nödvändig för mitt minne den här gången.

Imorgon blir det ny vägning på BVC. Skönt att få kontakt med dem igen. Jag har aldrig träffat de som jobbar där men har pratat med en av tjejerna flera gånger eftersom de ringt ang fyraårskontroller och liknande för Theo. Hon är riktigt bra och kom ihåg vårt samtal om Theo och hans cancer trots att det nästan är två år sedan dess. Hon riktigt brydde sig om hur vi mådde och frågade nästan mer om oss än om Milla. Men det är klart, välmående föräldrar genererar i välmående barn. Så imorgon blir det ett besök där. Ska bli spännande att se hur mycket hon gått upp sedan sist vårt matvrak. Dessutom har vi lite frågor kring magont och kolik som vi skulle vilja ha svar på. Dessa magontskrik har en tendens att bli längre och längre. Igår skrek hon nästan i tre timmar innan hon slocknade av ren utmattning. Stackars lilla ängel.

Kram på er goa vänner.

En nia av tio möjliga

Läste bland kommentarerna att det var någon som ville veta mer kring förlossningen. Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta mer än att det var en superbra upplevelse helt klart en nia av tio möjliga på enkäten jag fick fylla i på BB. Jag gjorde det mesta arbetet hemma under dagen. Började känna av värkarna runt lunchtid. De kom och gick, klockades och blev till en stor besvikelse när de klingade av frampå kvällen. Jag gav upp och gick och la mig för att vakna vid halvelva av ganska starka värkar med en och en hlav minuts mellanrum. Då blev det helt plötsligt bråttom.

Vi var inne på förlossningen vid 23.00. Jag hade lovat mig själv att försöka klara av också den här förlossningen utan smärtstillande men runt 00.40 ringde vi på barnmorskan och jag ville ha något mot smärtan, vad som helst, och det fort. Barnmorskan ville undersöka mig först för att se hur långt det var kvar. Kom inte mer än upp i sängen innan var det dags att krysta. Några minuter senare hade jag en liten tjej på bröstet.

Inatt sov hon faktiskt större delen i sin egen säng även om mammas och pappas bröst är favoritstället att somna in på fortfarande. Lilla magen strular men natten får ändå anses som godkänd ur sömnsynvinkel. Idag blir det en längre promenad. Jag behöver komma utanför dörren. Igår kom jag inte längre än till Ica/Konsum runt hörnet och tvättstugan.

Kram på er.

Besvikelse och bitterhet i allt det underbara

Vart tog den här veckan vägen? Milla blev i natt en vecka gammal. Det känns som om hon föddes igår. Gårdagen var en riktigt bra dag. Millas mage hade helt klart lugnat ner sig (hoppas det beror på Semperdropparna och att det håller i sig) och jag var nästintill smärtfri. Vi spenderade större delen av dagen ute på landet. Åt mammas goda mat och träffade släkten. Milla verkade uppskatta all uppmärksamhet och alla presenter. (mycket rosa blir det.)

Vi gjorde också första besöket hos Theo med lillasyster. En konstig känsla och en annan sorts saknad och tomhet efter gubben. Det är mycket som kommer tillbaka från tiden då Theo var en vecka gammal, många likheter mellan syskonen. Kan inte hjälpa att känna besvikelse, bitterhet över att aldrig få uppleva Theo i sin roll som storebror. Han hade varit världens bästa och stoltaste till lilla Milla.

Natten har gett fem timmars sömn och jag hoppas klara mig på det för idag ska M upp till Stockholm och jag och Milla får klara oss själva. Har jag tur kommer vackraste Jessica på en "hemma hos"-fika och så blir det nog besök av Millas mormor och morfar. Ny dag, nya utmaningar. Ha en riktigt höstlig söndag! Kram