Måttligt förvirrad

Vad är det för dag? Jag är måttligt förvirrad. Dagar, nätter, tid, datum, "to do-listan", inget faller riktigt på plats och det är faktiskt ganska skönt. De små sakerna blir så mycket viktigare, tänk vad en extra lång dusch kan betyda, ögonkontakt med dottern, gratulations-sms och meddelanden från vänner och familj, sju timmars sömn på tre dygn, till och med Millas fislukt (med ruttet ägg karaktär) betyder så oerhört eftersom det är en idikation på att saker och ting fungerar som det ska. Det är lycka. Stor lycka.

Vi kommer få åka hem om ett par timmar. Det är också lycka. Brudarna och Martin tillsammans med Theo som en sorgelös och vingbeklädd kärlek som omfamnar oss alla tre. Det är hemma.

Lovar bilder i morgon. Kram

Trötta

Sitter och väntar på att klockan ska slå amning. Vill så gärna få igång den här processen så vi kan börja fungera, få någorlunda rutiner, en rundare liten Milla och härigenom få åka hem. Sjukhus i all ära men jag har gjort mitt på diverse sjukhus för all framtid. Många likheter med hur vi hade det när vi låg inne med Theo på avdelning 16B. Inte minst den här "tilläggsmatningen" vi måste göra för att få Milla att bli lite rundare om kinderna. Det känns lite som tvångsmatning även om hennes aptit är god. Hennes mage däremot tycker detta är sådär kul. Tänk vad novis man kan känna sig fast man gått igenom det här en gång tidigare.

Trötta är vi. M sover gott med Milla på bröstet för tillfället (har en fin bild som kommer läggas ut) men för egen del finns det inte en chans att komma till ro. Känner mig inte så trött även om jag borde. Så känner jag mig så himla ofräsch. Vill hem, duscha, motionera, få igång vardagen igen fast den här gången med en liten i släptåg. Jaja, ett par dagar till ska jag väl kunna klara av. Idag tror jag vi dessutom får besök av nyfikna mor- och farföräldrar.

I natt får jag klara av den här processen ensam då M förbrukat sina pappanätter här på sjukhuset. Milla och jag mot magont och sömnlösheten. Kram

Milla Lycke-Li Möller

Så var hon då här. Hon som jag var så säker på var en han. Liten är hon, bara 2665 kg tung och 48 lång så vi får stanna här på sjukhuset ett par dagar extra för att se till så att hon växer till sig. Men det gör inget. Jag kan behöva lugn och ro och någon som passar upp när eftervärkarna ställer till det eller när amningen krånglar.

Det började med en fika på Waynes i lördags. Inget får igång värkar så bra som en riktig Waynesfika. 12 timmar senare var värkarna inte så roliga länge och vi var uppe på förlossningen vid 23.00. 00.52 var så donnan ute och vi stolta tvåbarnsföräldrar.

Hon är fin, jättefin. Hon ska bara växa i de där svullna ögonen och gollumfrisyren hon lagt till med. Bilder utlovas så fort vi får komma hem.

Men nu har ni koll på läget fina bloggläsare. Själv har jag ingen koll alls. Kommer inte ihåg hur man gör med de lite mindre folket. Hon kallar, bäst att lyda.
Kram

kurragömma och hissåkning

Fredag och förvärkarna leker någon sorts kurragömma med mig. De kommer och går för att sedan gömma sig en stund, precis lagom länge så man hinner bli besviken och då är de där igen och inger hopp om att en skär och skrynklig liten krabat snart ligger och andas på mitt bröst. Jag har väl inte så mycket val än att leka med och hiss har jag åkt förr. Hiss mellan planen som inger hopp och hopplöshet, tro och besvikelse. Jag har varit nere på bottenplanet och vänt. Den här gången hoppas jag dock att hissen slutar på vindsvåningen, på det lyckliga planet.

Städ och tvätt kanske sätter fart på den lill*. Det är hur som helst vad som står på schemat idag. Självklart blir det ett besök till Theo också. Min ängel.

Lägger in en länk till ännu en av Markus Birros texter. Denna text handlar om Theo och griper fortfarande tag om både hjärta och själ fast jag läst den så många gånger nu. Men för er som missat den. Läs och beundra Markus förmåga att sätta ord på det obeskrivliga.

http://blogg.expressen.se/birro/entry.jsp?messid=459572

Sanna ord om sorg

Markus Birros krönika i Expressen idag för er som missat den.

http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1741730/marcus-birro-nar-en-sorg-gatt-over-ar-den-magiskt-vacker-att-ha-i-sin-hand.

Bu och bä

Torsdag och jag har letat men kan inte hitta någon bebis. Hade känningar som tilltog frampå kvällen hela dagen igår så jag är lite besviken över att det fortfarande inte satt igång. Vänder man på steken så har jag dock fått en hel natts sömn för första gången på väldigt länge. Både bu och bä alltså.

Idag har jag lovat mig själv att ta mig utanför dörren. Snart en vecka sedan jag besökte Theo så det står väldigt högt upp på "att göra"-listan. Personalkris på gymmet har bidragit till att M jobbat kväll hela veckan men igår kom han lagom hem till fotbollen som en trevlig liten överraskning. Ikväll får jag återigen klara mig själv. Kanske klarar det med hjälp av gänget i Criminal Minds.

Sitter här med mitt kaffe och fortsätter att känna efter. Tack för allt stöd och för att ni fortfarande läser om mina "fullspäckade" dagar. Kram