Flashback...

Idag är jag mest ledsen. Läste om lille Viktor som bara har nårga dagar kvar att leva i en svår cancerform i Aftonbladet idag. Viktor och hans familjs historia liknar på många sätt vår egen och minnena kommer tillbaka. Mest arg blir jag över att Viktor inte får någon hemsjukvård de här sista dagarna i livet. Det hade vi i alla fall turen att få (om man nu kan säga så). För visst vill man vara hemma när man har begränsad tid kvar. Det skulle nog vem som helst vilja, liten som stor. Men det är inte bara sjukdomen man har att slåss mot i en redan utsatt situation utan mitt i allt måste man slåss mot samhället och regler och bestämmelser som säger att man inte har rätt till det ena än det andra. I vårt fall var det försäkringspengar och HSAN-anmälan. I Viktors fall rätten till att få dö hemma.

Finns ingen som helst lättnad i att läsa att någon annan har det precis så som vi en gång hade. Att en annan fin liten kämpe och hans familj lider på grund av den här smärtsamma och hänslynslösa sjukdomen. Jag minns så väl de sista dagarna, smärtan, hopplösheten, väntan, rädslan. Inget jag önskar ens min bittraste fiende.

I och med den här "flashbacken" minns jag även de smärtsamma orden "Ni är ju i alla fall unga"...från någon i omgivningen, jag kommer inte ihåg vem, men det är ord som aldrig kommer att försvinna. Som om vår chans att få nya barn skulle vara en tröst när vi håller på att förlora vår förstfödde i en grym sjukdom. Ja, vi kan få fler barn men vi kan aldrig, aldrig någonsin få Theo tillbaka. Jag har lagt ner förväntningen om att omgivningen ska förstå men snälla bespara mig ogenomtänkta, på gränsen till idiotiska, kommentarer som bara gör smärtan värre.

Jag hoppas att Viktors föräldrar kämpar vidare. Mina tankar är med er och er fina son.

Lurad men tillbakalutad

Dagen har till större delen tillbringats ute på altanen till stugan. Solen ligger på och när det inte blåser är det riktigt skönt. Bäst att passa på, imorgon skulle det bli sämre väder om man nu ska tro på vädergudarna.

Jag är ganska sugen på att åka men det vore nog inte så klokt. Imorgon blir det väl än värre när Martin sätter på sig brädan och beger sig ut i backen. Det är behövligt att komma bort så här ibland. Att bara få koppla bort och av. Läsa böcker och äta god mat. Se något annat.

Har en del jobbtankar i huvudet men vet inte hur smart det är att skriva det på bloggen. Kontentan av det hela är i alla fall att jag känner mig lurad...och med all rätt. Inget jag kommer att släppa och på tisdag får vi se vad konsekvenserna av det hela blir. Jag återkommer nog till det.

Inte så mycket Theo tankar för tillfället. Även om jag saknar att få besöka honom vid hans grav och trots att det är otroligt mycket barnfamiljer här. Det går väl i perioder och som min psykolog sa när jag gick hos henne: "ha inte dåligt samvete för att du inte tänker eller känner så mycket emellanåt utan passa på att njuta och samla energi när du har en "lättare" period. Det behöver du tills den tyngre kommer, för det gör den för eller senare". Och så är det, perioderna avlöser varandra och så kommer det nog alltid att vara . Lättare perioder följs av tunga dagar och nätter. Inget jag kan styra över.

Nu ska jag luta mig tillbaka i solen igen. Kände när bebis vände sig i magen igår. Hoppas aktiviteten blir mer och kännbarare från och med nu. Inget skulle göra mig gladare.
Kram på er.

Påskafton i Sälen

Sitter i bilen på väg norr över. Har ca 4 mil kvar tills vi är framme i Gröna Byn, Sälen. Solen skiner och himlen är blå. Det ska bli skönt att få sträcka på benen. Är inte van vid att sitta still så här länge. Men det ska bli skönt med lite miljöombyte. Känner att jag behöver det. Har laddat med en trave böcker och så självklart har jag datorn med. Dock inte enbart för bloggandets skull utan tyvärr också för att få klart mina två brådskande artiklar som jag inväntar från respektive "intervjuoffer" för kommentarer och redigering innan de kan anses färdiga.

Blir ingen skidåkning för min del. Vill inte riskera att ramla på magen. Det är inte allt för ofta jag står på ett par skidor och dessutom bli balansen inte bättre när bäcken börjar luckras upp under graviditeten. Det får räcka med promenader och avkoppling i solen mot någon röd husknut någonstans.

Hoppas ni alla har en riktigt glad påskafton.
Jag skriver kanske mer senare annars hörs vi imorgon.
Kram

Premiär

Långfredag och premiär för både glass (Nogger, det självklara valet) och grill (Fläskfilé, potatisklyftor, sallad och vitlöksbröd samt vin för dem som kan, vatten för de andra) i vårvärmen. (17 grader) Tror inte det kan bli så mycket bättre. Jobb (två landstingsartiklar om patientsäkerhet och IT-systemet Cosmic) och träning (60 minuter spinning) är avklarade och nu är det bara kvällsmys på landet med hela familjen (inklusive tre katter) som återstår. Imorgon åker vi uppåt landet för trevliga dagar i svenska fjällen. (En tiomanna stuga i Sälen väntar).

Dags att återgå till sällskapet.
Varma vårkramar Becka & Bebis. (idag är jag säker på att det är en tjej - Milla)

PS För ett år sedan var Theo och jag här på den obligatoriska "påskäggsjakten" i trädgården. Spänningen är stor men lyckan större när ägget hittas och godiset kan intas. I år blev det inget påskägg. Men traditionen återupptas när nästa barn blir tillräckligt stort. Det är glädje för både mamma och barn. DS

Likt ett barn...

Ibland önskar man att man vore likt ett barn och totalt gick upp i det som händer här och nu. Få slippa onödig oro och tappa bort ord som ifall, om, eventuellt och kanske. Det skulle vara en befrielse att utan ansträngning få leva i nuet och inte fundera mer över det. Inte fundera över problem som är, ångra det som varit eller oroa sig för det som kommer.

Jag är väl något av en expert på att oroa mig. Inte vad gäller allt men en del oroande tankar är oundvikliga, kanske till och med nödvändiga. Inte så konstigt kanske. Jag vet hur snabbt det kan gå när livet dramatiskt förändras. När ödet helt plötsligt drar undan mattan jag står på, när taket faller ner över mig och krossar varje litet ben i min kropp. När jag är så tom på tankar så jag får fråga första bästa hur man gör för att kunna andas.

Jag är inte så rädd för att historien ska upprepa sig. Läkarna var snabba med att berätta att Theos sjukdom inte var genetisk. Men just vetskapen om att allt kan inträffa och att allt inbegriper så oändligt mycket otäckt och skrämmande är en jobbig last för mina axlar. Jag vet att oro är en fiende till mig nu. Att barnet inte mår bra av det. Därför är jag glad att jag kan dela mina oroade tankar med er. Ventilera och få tröstande och hoppfulla kommentarer tillbaka. Jag förstår inte hur det kan vara så enkelt att ge råd till andra men så svårt att råda sig själv trots att situationen man befinner sig i många gånger är densamma. Kanske måste man höra det från någon annan.

Torsdag idag och veckan som gått har verkligen gått fort. Idag har jag en riktig jobb dag, blir till och med övertid för att hinna med att, om inte skriva klart så i alla fall, få struktur över mina artiklar som ska vara klara i veckan. Blir lite arbete hemifrån i morgon också men sen tänkte jag koppla av med ett par dagar i, förhoppningsvis soliga, fjällen. Något att se fram emot. Känns alltid enklare att ta sig över hindren när man har målet i sikte.

Om jag inte lyckas förhandla med mig datorn till Sälen (Martin stannar hemma) så får ni ha en riktigt trevlig påskhelg. Om Martin ger med sig för min otroliga charm (skrattar gott) så dansar mina fingrar över tangenterna redan imorgon igen. Kram

PS. vill tacka tjejerna (om ni läser detta) på Jennies möhippa som vi hade igår för en riktigt trevlig kväll även om jag missade själva inledningen. Men middagen var både god och trevlig med många skratt och mycket förväntansfullt barnsnack. Önskar Jennie en riktigt trevlig lördag då hon går från att bli Jennie Tapper till Jennie Sonebrand. DS

Förföljd

Vi kommer alltid att vara jagade av våra skuggor. Hur vi än vänder och vrider på oss,. Hur fort vi än springer finns de tätt intill. De förföljer oss vart vi än går och hittar oss bakom varje hörn. De är avbilder av våra jag som fastnat i mörkret.

Livsviktigt för skuggan är ljuskällan. Utan den skiljer sig inte skuggan åt från mörkret. Konturerna suddas ut och fastnar i natten. Skuggan saknar också vilja. Den existerar inte av sig själv och rör sig inte på egen hand. Den har ingen speciellt sinnesstämning. Glada skuggor skiljer sig inte från ledsna. Oftast har skuggan en skrämmande effekt. Fastän vi vet att de alltid finns där har de en tendens att förvåna oss och plötsligt dyka upp utan förvarning. Det är lika bra att göra sig vän med sin skugga. Vi kan aldrig gömma oss från dem.

Satt och funderade på hur jag ser på mig själv efter allt som hänt de senaste åren. Därav texten om skuggor ovan. Jag var under en tid en skugga av den person jag en gång var. Hela världen var en skugga av hur den en gång var, av hur den borde vara. Men ur skuggan föds en ny värld tillsammans med ett nytt jag. En bättre människa, med mer erfarenhet, kunskap och större insikt. Men hur snabbt jag än springer, hur väl jag än gömmer mig eller hur hårt jag än blundar kommer skuggan från tiden av mörker alltid att förfölja mig. Jag är idag ett resultat, dock inte på något sätt en färdig ”produkt”, av skuggan och den person jag var innan mörkret föll. Men ljuskällan lyser allt starkare.

Från det ena till det andra. Jag går idag in i den andra av tre delar av min graviditet. Tiden går fort nu och min bebis är 80-93mm långt från huvud till stjärt och väger nästan 25g. Väntar på att det ska börja röra på sig där inne. Vet att det är ett par, tre veckor kvar men hoppas att tiden dit går undan. Är ganska jobbigt att inte veta om allt är som det ska. Vissa dagar är tankarna oundvikliga andra dagar obefintliga. Men vill gärna ha ett litet tecken på att hon/han lever och har det bra där inne. Försöker ha tålamod men det är svårt. Tanken på att förlora ett barn till tar död på mig.

Vi hörs igen i morgon