Idag är jag mest ledsen. Läste om lille Viktor som bara har nårga dagar kvar att leva i en svår cancerform i Aftonbladet idag. Viktor och hans familjs historia liknar på många sätt vår egen och minnena kommer tillbaka. Mest arg blir jag över att Viktor inte får någon hemsjukvård de här sista dagarna i livet. Det hade vi i alla fall turen att få (om man nu kan säga så). För visst vill man vara hemma när man har begränsad tid kvar. Det skulle nog vem som helst vilja, liten som stor. Men det är inte bara sjukdomen man har att slåss mot i en redan utsatt situation utan mitt i allt måste man slåss mot samhället och regler och bestämmelser som säger att man inte har rätt till det ena än det andra. I vårt fall var det försäkringspengar och HSAN-anmälan. I Viktors fall rätten till att få dö hemma.
Finns ingen som helst lättnad i att läsa att någon annan har det precis så som vi en gång hade. Att en annan fin liten kämpe och hans familj lider på grund av den här smärtsamma och hänslynslösa sjukdomen. Jag minns så väl de sista dagarna, smärtan, hopplösheten, väntan, rädslan. Inget jag önskar ens min bittraste fiende.
I och med den här "flashbacken" minns jag även de smärtsamma orden "Ni är ju i alla fall unga"...från någon i omgivningen, jag kommer inte ihåg vem, men det är ord som aldrig kommer att försvinna. Som om vår chans att få nya barn skulle vara en tröst när vi håller på att förlora vår förstfödde i en grym sjukdom. Ja, vi kan få fler barn men vi kan aldrig, aldrig någonsin få Theo tillbaka. Jag har lagt ner förväntningen om att omgivningen ska förstå men snälla bespara mig ogenomtänkta, på gränsen till idiotiska, kommentarer som bara gör smärtan värre.
Jag hoppas att Viktors föräldrar kämpar vidare. Mina tankar är med er och er fina son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar