Ger plats åt saknaden...

Som en bra vän till mig skrev i ett sms idag efter mitt inlägg på bloggen igår. "Jag tror man måste ha mörka dagar för att inte stänga ute och hålla inne jobbiga känslor och tankar." Det är så sant. De mörka dagarna/stunderna är fruktansvärt jobbiga men på något konstigt sätt känner man sig en aning lättare efter att ha gråtit och vågat ge plats åt alla de där smärtsamma känslorna och minnen som smyger sig på. De kommer aldrig att försvinna. Det har jag redan accepterat. Det är nog inget jag vill heller. Jag vill ge plats åt saknad och längtan efter det underbaraste jag har/hade. Någonstans mitt i all smärta känns han nära.

Jag vill slå ett slag för Spinn of Hope den 28 mars. Detta är ett spinning-evenemang som pågår på ett 30-tal träningsanläggningar samtidigt. Bilda ett lag med vänner, kollegor, förenings- eller idrottskamrater. Varje lag ska hålla igång en spinningcykel i minst 12 timmar. Syftet är att samla in pengar till Barncancerfonden. Minst en miljon kronor är målet. Var med och anmäl dig/er på www.spinnofhope.se!

Varför?

Ikväll är det kämpigt. Jag vill ha tillbaka mitt barn! Förstår inte varför det här hände honom, mig, oss. Varför?

Små betydelsefulla stunder

Det lilla är så mycket större än det stora hela. Det är de små ögonblicken jag lever för. Den som söker efter det stora tror jag blir missnöjd och lätt fastnar i ekorrhjulet där mer kräver mer. Oavsett hur mycket man har är det de små sakerna man kommer sakna mest om de av någon anledning skulle försvinna. De små sakerna som många ofta tar för givet. De små sakerna som bara finns där.

Jag har massor med stunder jag vet att jag skulle sakna om de upphörde. En av dessa är när Martin kommer hem sent från jobbet och jag precis har somnat och är på väg in i drömmarnas värld. Han kommer in för att säga god natt men jag måste bara få berätta om min dag och höra om hans innan jag kan somna om. Mysigt.

Idag har illamåendet tagit sitt grepp om hela mig. Jag somnade ifrån illamåendet igår men det var fortfarande kvar när jag vakade i morse. Och fortfarande så hänger det i. Dessvärre brukar det ju bli värre ju längre dagen går. Planen idag är att klara av dagen på jobbet (tre timmar kvar) och hinna med en lättare träning på gymmet innan det blir för kämpigt. Sen blir det hem och ÄTA!! och nöta soffan. Spännande värre, jag vet. Men roligare än så här är jag inte just nu.

Enligt gravid.se är min bebis nu 31–42mm långt från huvud till stjärt och inte längre ett embryo utan ett foster. Huvudet ser fortfarande för stort ut för kroppen, ögon och näsa är tydligt urskiljbara. Tjugo pyttesmå tandanlag bildas nu i tandköttet. Barnets vrister och handleder har utvecklats och det går att skönja fingrar och tår. De flesta lederna har bildats, nervsystemet fungerar och många inre organ fungerar. Lungorna fortsätter att utvecklas, och i bukhålan växer inälvor och mage till sig. Njurarna förflyttar sig till sin rätta plats i övre delen av bukhålan. Hjärtat är i princip helt färdigbildat.

Att ses igen...

Vi har väl alla någon vi drömmer om att träffa, på nytt eller för första gången. Personer som betyder någonting för oss, som spelar roll i våra liv, som ger det en mening. Jag har flera såna personer, men framförallt en. Funderar ofta på hur det hade varit att få träffa honom igen. Lite rädd för tanken att han inte skulle känna igen mig. Om man inte räknar med alla gånger vi ses i mina drömmar är det nästan ett år sen vi sågs sist. Han kanske har fått en ny ”mamma” där han är nu, någon som tar god hand om honom, talar honom till rätta, bakar knasbollar och läser böcker om havet, Bamse och världens alla djur.

Jag undrar om han hade varit blyg för mig eller om han hade gett mig en av de där underbara bamsekramarna han så generöst delade ut. Jag undrar om hans solblekta hår växt ut igen, hur lång han blivit, om han pratar lika mycket, drar sina skämt och fortfarande skrattar underbart hjärtligt och smittsamt.

Han måste ha tusentals frågor till oss om allt som hänt men kanske framför allt varför allt hänt. Eller blir man klarsynt och upplyst när man slipper den här världen. Man kanske inte behöver fråga, undra. Det vore skönt i så fall.

Jag undrar vad vi skulle ha hittat på om vi fick lite tid tillsammans igen. Jag hade älskat att få ligga bredvid och läsa för honom igen. Bara känna honom nära. Skoja med honom och låtsas somna så han får skrämma och tjata på mig att vakna som vi så många gånger gjorde. Men en fem-åring vill inte ligga still så vi hade säkert bakat våra goda kanelbullar och bjudit pappa. Vi hade åkt till Busfabriken i Norrköping som vi pratade om men som vi aldrig han göra innan det var försent. Vi hade åkt ut till mormor och morfar och plumsat i ån, lagt pussel, dansat våra små egendomliga danser, sjungit till musik och hittat på egna rörelser, byggt tågbana, allt det där som Theo älskade att göra. Helt otvunget och helt utan frågor och funderingar på morgondagen.

Föränding ger nya möjligheter

Det händer mycket i mitt liv just nu. Saker som förändrar både litet och stort. Jag är inte rädd för förändringar men det tar ändå ett litet tag att anpassa sig. Det här lilla taget är ändock ganska skrämmande eftersom man helt saknar kontroll. Ofta reagerar jag med att bli arg över att tryggheten i det välkända försvinner men i slutändan försöker jag se förändringarna som nya möjligheter. Möjligheter som annars kanske hade gått mig förbi.

Igår hade jag en jobbig kväll med illamåendet, plus att det var mycket Theo tankar. Jag har jobbiga flashbacks när han fick sina kramper. Fruktansvärt jobbiga kramper som man helt handfallet bara kunde stå och se på tills de släppte. Läkarna sa att han i stort sett tappade medvetandet när han fick sina kramper men jag är fortfarande skeptisk. Jag hoppas att de har rätt men hans blick sa något annat. Han var så rädd, förstod inte vad som hände och tappade helt kontrollen över sig själv när hans lilla kropp svarade på hjärnans aktivitet. Han kämpade så länge. Önskar jag hade ens lite av hans styrka.

Idag tänker jag på min mormor som ligger på operationsbordet för ett stort ingrepp. Jag tänker på Jessica som också genomgår förändringar just nu. Hoppas du läser det här Jessica. Du är stark och står stadigt. Jag är inte ett dugg orolig för dig även om jag vet att det är kämpigt just nu. Men du vet att vi finns här hela högen om du skulle ramla. Vi är många som kan hjälpa dig upp.

Jag har ingen förkärlek till måndagar. Jag ser dom mest som ett ont måste som man bör ta sig igenom för att komma till de lite "roligare" veckodagarna. Min måndag har ändå, hittills, inte varit allt för "trälig". Hoppas det håller i sig.

Liv och rörelse

Är fruktansvärt rastlös...men har samtidigt svårt att ta mig för någonting eftersom jag är så trött. Den här helgen har gått alldeles för fort och snart är det redan en ny vecka med allt vad det innebär. Det känns för tillfället som att jag står still. Jag vill att det ska bli vår, lämna det mörka och kalla bakom mig. Det är det enda som behövs just nu. Det är det enda som saknas.

Det är liv och rörelse i lägenheten igen. Det är så skönt att slippa vara ensam. Har saknat att gå och lägga mig till ljudet av tv:n i rummet bredvid, vetsakapen om att han är alldeles i närheten. Då somnar jag som bäst. Liv och rörelse har det varit ont om det sista året. Här var massor med skratt och bus. Det tomrummet går inte att fylla men allt som bryter tysnaden är välkomnande ljud. Jag hatar tystnaden. Den skrämmer mig. Den får mig alltid att känna mig ensam och maktlös.

Nu ska jag lägga mig i soffan och njuta av ljuder av att inte vara ensam.
Vi hörs igen i morgon. /Kram