Bebis

Tillbaka från läkaren. Det mesta verkar ok, får svar på prover nästa vecka. Lite av oron har släppt. Dessutom har jag fått en bild på min son/dotter. Och ja, det är bara en liten krabat där inne.

Har haft en körig dag trots att jag tagit kompledigt från jobbet. Kan inte riktigt slappna av ännu. Facket ska förhandla med min chef kl 14 och sen ringa mig. Jag hoppas verkligen att det går bra, orkar inte mer orosmoment.

Men eftersom jag rent illamåendemässigt har en bra dag kan jag slå ihjäl lite tid med att träna lite. Så nu bär det av till gymmet. Sen blir det en fika med gamla godingarna Malin och Åsa.

Sista gången jag såg honom

I natt har jag drömt igen. Det är inte den vanliga drömmen där jag hör Theo och letar utan att hitta honom. Den här gången drömde jag om den dagen vi åkte upp till bårhuset för att lägga vår son i kistan. Det var sista gången jag såg honom. (mamma och pappa, läs inte mer om ni inte orkar)

Det är konstigt vad detaljerade vissa minnen är. Jag minns allt. Hur jag vaknade redan kl 04 den morgonen, fick inte ro, var orolig för vad som väntade. Känslan i bilen upp till sjukhuset. Solen som lös in genom rutan. Hjärtat som slog.

Väl där kom känslorna. Jag och Martin gick in till det rum som gjorts i ordning för oss. Vå beställda vita lilla kista stod där, ljus brann och lite längre bort stod en brits med ett stort vitt lakan. Det låg en liten kropp under. Begravningsentreprenören tog bort lakandet och där log han, min son, min Theo, så fin. Lakanet avslöjade bit för bit av Theo och jag var inte alls beredd på att kroppen förändrades så snabbt på de två veckor han legat på sjukhuset. Jag visste att han skulle vara kall men inte så kall. Stel men inte så stel och dumt nog även död men inte så död.

Han hade mörka ringar under ögonen, nästan genomskinlig hud som fläckvis blivit gul. Kinderna var insjunkna och hans fina plutmun hade blivit mindre. Men han var fin, min son...så fin i sin svart och vitrandiga spindelmannen tröja, grå mjukisbyxor och grå logg strumpor med röd text under foten som vi valt ut samma dag han gick bort.

Jag pussade hans panna en sista gång då vi bäddat ner honom i kistan. Hans huvud vilade på gos, han hade sin blå nalle phu filt och Arre fick vila vid fötterna som sällskap i den eviga vilan. Det såg så lugnt och fridfullt ut. Jag undrade var han höll hus just då. Vad han gjorde. Om han såg oss. Det var sista gången jag såg honom.

En lycklig tanke

Japp, så var måndagen över...i stort sett. Haft en bra dag på jobbet. Rätt mycket att göra för en gångs skull, vilket bidrog till att jag inte han skriva något nytt inlägg på lunchen. Istället har jag bland annat suttit med näsan i en årsredovisning som jag korrläst i ungefär fyra timmar.

Imorgon har jag tagit kompledigt. Jag och bebis (eller bebisarna, eftersom jag börjar tro att det är fler där inne med tanke på magen som bara växer) ska till läkaren. Fick tid snabbt och förhoppningsvis kan jag sluta oroa mig för liten/små ganska snart. Dessutom ska jag hinna med en sväng ner till facket och träffa min handledare innan hon påbörjar förhandlingarna med min chef. Hoppas att det kommer gå smärtfritt, jag är skeptisk men jag vill inte utsätta bebis(ar) för mer oro.

Fick sms från BVI idag. Imorgon är sista dagen de seglar innan det är dags för dem att lämna båten och sakteligen börja komma hemåt. Bara 5 dagar kvar sen är ensamma kvällar och nätter ett minne blott. Ska bli skönt att bli sambo igen. Någon som klappar och pussar på magen, någon att gnälla för...någon att leva med igen.

Jag förlorade någon idag. Det är tråkigt att säga upp kontakter. Han betydde mer för mig än han förstår eftersom han varit en del av ett riktigt jobbigt år. Funderar ofta på min omgivning som dragits in i vår förlust och sorg och hur det påverkat er som stått bredvid under den här tiden. Jag är så tacksam för allt stöd, all hjälp, alla vänliga ord. Utan er hade jag aldrig klarat av det här. Och det menar jag bokstavligen. Viljan att fortsätta leva har inte alltid varit självklar sen Theo gick bort. Att göra Theo sällskap på ett bättre ställe, en mammas plats bredvid sitt barn, har varit en lockande tanke många gånger. Så lockande att jag skrämt mig själv. Jag tror inte att det är någon konstig tanke i sammanhanget. Nu var det länge sen jag tänkte så. jag får helt enklet vänta på min tur och se fram emot den gång jag får träffa min bevingade lilla knasboll. Det är en lycklig tanke.

Uppfylld kvot av rättvisa

En tolvtimmars natt igen. Skönt! Måste tacka för alla kommentarer på min blogg. De stärker och hjälper. Anna som kommenterade mitt inlägg igår och som pratar om att jag uppfyllt min kvot av elände om man får uttrycka sig så. Det är en skön tanke att luta sig mot. Jag gör det ibland också men samtidigt tror jag inte på någon rättvis fördelning. Uppfylld kvot eller inte. Vissa råkar ut för allt, andra inget.

I den perfekta världen hade vi alla haft en kvot av glädje och en av sorg. Jämlikt fördelat. Men nu är ju världen inte rättvis. Vilket innebär att vissa går igenom livet helt problem- och smärtfritt medan andra verkar råka ut för allt. Jag är ju av den tro att det bakom det mesta, för jag ska inte säga allt, finns en mening. Med detta sagt så tror jag att anledningen till att vissa råkar ut för mer än andra är för att dessa personer klarar av det. De är de starka personerna som kan hantera det svårhanterliga. Inte helt problemfritt men i slutändan så står de kvar.

Jag fick höra talas om en man i Göteborg precis när Theo hade gått bort. Han förlorade båda sina föräldrar i cancer. Därefter gick hans fru bort i samma sjukdom, liksom en av två söner. Det är är en hemsk historia men han står rak och är glad för det han har kvar. Han hanterar det och fortsätter leva. Den historien gör mig stark. Liksom Pigge Werkelin som förlorade hela sin familj i tsunamin. Han hade en teori när han letade efter sin försvunna familj. Hittade dem en efter en, kremerade dem och kämpade för att få ta dem tillbaka till Sverige. Teorin (Iors-teori) går ut på att "Det är aldrig så illa att det inte kan bli värre". Man kan väl tolka detta på två sätt. Men jag håller helt med Pigge där. Trots helt makabra situationer måste man försöka vara glad för det man har kvar, för det finns faktiskt de som har det värre. Inte världens lättaste, men jag tror att vissa människor lättare kan hitta den här förmågan, det här tänket.

Jag läste också några stärkande meningar på Marcus Birros blogg idag. Han skriver: Jag ber en bön innan jag somnar; Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden…

Dags att försöka acceptera. Under tiden jag gör det blir det lite Vasalopp och så kommer mamma och pappa på besök. Ska väl försöka hinna med gymmet ett varv också. Se om de känner igen mig. Det var ett tag sedan jag var där nu. Och för er som undrar om jag och bebis höll oss borta från chipsen igår...NEJ!!! Men jag gjorde mitt bästa. Bebis i magen är viljestark kan jag lova.
Ha det gott!

Blue

Var länge sen jag mådde så här. Tog en lång promenad i morse i nordanvindar och solsken. Besökte min son men förutom det har jag legat hemma i soffan och mått risigt. Illamåendet vill inte försvinna och hormonerna börjar göra sig påminda i form av tårar som kommer i tid och otid. Har haft en tung Theo-dag och en massa oroliga tankar för den lilla i magen. Har det hänt en gång kan det väl hända igen-tankarna vill inte försvinna. Oro för allt som faktiskt kan gå fel. För man inser nu att "det händer inte mig"-tänket är sedan ett och ett halvt år tillbaka long gone.

Har lagt energin på helt fel saker idag och är helst slut. Ingen skrivarlust heller märker jag så ni får nöja er med den här något mulna sammanfattningen av en otroligt händelselös dag. En vecka kvar till Martin är hemma nu. Nu ska jag och bebis försöka hålla oss borta från chipsen och lägga oss tillrätta i soffan igen.

/B(ecka)+B(ebis)

Att vara stark

Jag fick precis den här tänkvärda dikten av en väldigt klok vän.
Tack Paulina för att du alltid finns där.

"Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att alltid hoppa högst, att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att alltid komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är att se livet om det är, att acceptera dess kraft och att ta del av den
Att falla till botten, att slå sig hårt, att alltid komma igen
Att våga visa sig svag och rädd och våga ta dess hjälp
Att vara stark är att våga hoppas när din tro är om svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och att kämpa för att nå dit"