1 år

Tiden bara rinner mig ur händerna. Har helt glömt bort att bloggen fyllt 1 år nu i februari. Sen har det väl varit lite sisådär med inläggen de sista månaderna men ändå. 1 år och allt skrivande har fört mig enormt mycket framåt. Tänk hur mycket som kan hända om man bara tar sig tid att sätta sig ner för att fokusera på att få ner tankar och känslor i skrift. Vill inte ens tänka på vart jag hade varit om jag inte skrivit av mig. Jag hade nog inte mått så bra som jag gör idag.

Ni får nog fortsätta att stå ut med mina sporadiska inlägg då min tid inte riktigt mäktar med så mycket annat än Milla och mig själv för tillfället. Ja det skulle väl vara OS då. Ha det gott. Kram

Jag tror ni vet...

Jag och Mills tog en lång och skön vinterpromenad idag. Underbart väder, trots att det inte riktigt vill sluta snöa. Vi passade som vanligt på att hälsa på hos storebror och som så många andra gånger jag varit där lyser solen igenom även det tjockaste molntäcke som för att visa vägen och skänka lugn precis lagom som jag kommer dit. Snön ligger tjock som bomullstussar över varje gravsten. Solen gör snön än vitare och de små snöflingor som sakta faller glittrar i solstrålarnas bana.

Även när Theo begravdes skingrades de mörka molnen och det slutade regna precis lagom som vi gick med den lilla vita kistan till hans gravplats. Solen lös och den blå himlen bildade en damm precis över våra huvuden. Man kan välja att tolka detta hur man vill, men jag tror att ni vet vad jag valt att tro.

Trevlig onsdag! Kram

Theo sex år idag

För sex år sedan, den 7 februari klockan 10.35, föddes den finaste lilla killen jag sett. Ett underverk. En bemästrande värme och övermäktig kärlek. Sex år har gått och mycket har hänt. Idag får jag fira min älskling i tanken. Jag hoppas han delar sin dag med änglarna. Bevingande änglar med glittrande ögon och värmande leenden. Bevingade änglar som ingår i en gemenskap så stor att saknaden efter mamma och pappa inte finns.

Grattis Theo. Mamma saknar och älskar.

På olika håll

Idag läste jag om den lilla flicka som felbehandlades på Astrid Lindgrens barnsjukhus och om den ångest som flickan hade timmarna innan hon dog. Jag har många gånger brottats med Theos sista dagar i livet och kring frågan om han kände någon ångest. Jag vet ju inte hur pass med han egentligen var. Kan bara hoppas att hans psykiska, likt det fysiska, brutits ned av tumörerna och att han inte förstod vad det var som hände. För om han gjorde det kan jag inte tänka mig ett värre avslut. Ingen ska behöva uppleva den ångesten.

Min ångest blir bara större ju närmre vi kommer hans födelsedag. Har köpt en present till honom. Det krävde massor med energi. Idag hände något som borde gjort mig glad för någon annans skull, istället reagerade jag tvärtom. Det påminde mig om min förlust mer än de tusen små påminnelser jag möter dagligen. Jag har känslorna utanpå, så är det och så får det vara...det är ingenting jag kan påverka. Två dagar kvar tills min älskling skulle fyllt sex. Den dagen får vi fira på olika håll...men vi tar igen den och alla andra förlorade födelsedagar när vi väl ses igen.

Kram Becka

Historien om entrémattan

Jag blir inte arg så lätt men det händer emellanåt och när det väl händer är risken stor att jag exploderar. Som för ett och ett halvt år sedan. Vi hade precis fått reda på att Theo var cancersjuk. Vi levde på sjukhus och försökte få tillbaka fotfästet efter den värsta sortens chocktillstånd man kan uppleva. Samtidigt höll jag på att flytta för att komma bort från ett mycket trasigt och destruktivt förhållande.

Jag och mamma sprang med kartonger medans vi väntade på flyttförstärkning. Jag ställde upp dörren med entrémattan för att slippa ställa ifrån mig kartongen för att öppna dörren varje gång. Men när jag kom konkandes på tung kartong var likväl dörren stängd och mattan tillrättalagd. Bet ihop och gjorde om proceduren med matta och dörr för att återigen upptäcka att dörren var stängd när jag hade hämtat ny kartong. Därefter blev jag tillrättavisad av en fin gammal dam om hur man ska behandla entrémattor. Med tanke på vad jag då gick igenom med min son, var entrémattans skötselråd och tillrättavisande från någon med ett så obefintligt problem det sista jag brydde mig om, vilket också damen ifråga fick höra. Jag kan ha sagt både jävla och kärring fast i omvänd ordning den gången. Tårarna rann av ren ilska.

Samma dam kom fram till mig och Milla häromdagen. Gulligull vilken fin liten dotter jag hade. Med mössan neddragen och halsduk i ren bankrånaranda kände hon nog inte igen mig eller så har hela den här händelsen passerat hennes minne obemärkt förbi. Dock inte ur mitt. Hade riktigt svårt att behålla lugnet där hon stod och ojade sig över Milla. Hon skulle ha behövt få höra historien om Theo och hur mycket energi hon och den där förbannade entrémattan tog från mig den där dagen. Jag glädjer mig å hennes vägnar att hon inte verkar ha större problem att lägga sin tid och energi på. Men glöm aldrig bort att andra kanske har det snäppet värre innan ni tillrättavisar och kommenterar.

Kram på er.

Snart den 7:de

Det märks att det börjar närma sig den 7:de igen. Känner mig inte så påverkad den här gången men mitt undermedvetna säger annat. Har haft några jobbiga nätter med mardrömmar nu. Hela tiden om maktlöshet, om att så gärna vilja men inte kunna hjälpa. Jag hör honom skrika men hittar honom inte. Han skulle ha blivit sex år min stora kille.

Så snart jag slutat amma ska jag ta upp mina planer på att via barncancerfonden stå för måndagsfika på avdelning 16b i Linköping. Att finnas där och prata med de föräldrar som bor där tillsammans med sina cancersjuka barn någon gång då och då är väl det minsta man kan göra.

kram