Lyckeli

Det är svårt det här med namn. Detta är också en, för tillfället, daglig diskussion hemma. Jag är helt inne på tjejnamn medan Martin gör sitt bästa med pojknamnen. I förrgår kom han med förslaget att om det blir en tjej får jag bestämma medan han står för killnamnen om det kommer ut en liten pojke. Vet inte, men trodde han verkligen jag skulle gå med på det? Jag vill under inga omständigheter riskera att vår lilla kille (om det nu blir av sån sort) får heta Eskil. (Förlåt Dressa) Själv är jag helt insnöad på flicknamn. Jag vet inte varför. Har ju alltid känt att jag är en riktig pojkmamma men eftersom jag mått som jag gjort under den här graviditeten så är min teori att det inte kan vara något annat än en tjej. Tjejer är alltid värst. Vi får väl se om tesen håller. Har tre namn jag tycker lite mer om. Vad tycker ni om Milla, Lyckeli eller Hilma?

Kom att tänka på när vi för sista gången var på Tropicariet med Theo. Vi stod vid krokodilerna och tittade när skötaren matade dem. När en av krokodilerna kom upp ur vattnet för att få tag på maten skötaren höll ovanför vattnet blev Theo rädd. Men istället för att börja gråta eller gömma sig bakom mig eller Martin slog han ut med armarna framför mig för att skydda mig från den stora krokodilen. En 4-årig liten och svårt sjuk kille men ändå så omtänksam och oegoistisk. Min älskling.

Kärleken är starkare än döden

Kom att tänka på en händelse som inträffade på sjukhuset när Theo var sjuk. Jag kommer inte ihåg vilken gång i ordningen vi åkte in akut men tror detta utspelade sig i Norrköping innan vi skjutsades vidare till vårt andra hem på barnonkologen på US.

Vet inte varför eller vart vi var men minns att man totalt nonchalerade Martin som pappa till Theo. Sköterskan som övervakade Theo, tilltalade i stort sett bara mig och sa gång på gång att det måste vara hemskt som mamma att behöva gå igenom en sån här sak. Jag tror inte jag sa någonting, vilket jag idag ångrar. Jag förstod nog inte riktigt då. Men så här i efterhand blir jag arg, riktigt arg. Kommer inte ihåg hur Martin reagerade men jag har för mig att vi pratade om hennes nonchalans. Hur kan man tro att en sån här händelse skulle vara enklare att hantera för en pappa?

Fick i förra veckan reda på att den neurokirurg som opererade bort Theos tumör fortfarande kommer ihåg Theo. Trots att det snart är två år sedan och trots otaliga andra operationer. Det värmer på något konstigt sätt. Det värmer eftersom Theo bevisligen inte bara var ett nummer bland patienter som rullats in på operationsbordet som ett ”jobb” som måste göras. Nu var Theos ”case” ganska extremt och jag minns att man hade många möten med specialister i hela landet för att göra det bästa möjliga för honom, men ändå. Han gjorde avtryck min son. En liten och så svårt sjuk pojke som lämnar så stor påverkan på sin omgivning. Han var något alldeles speciellt. Det är han fortfarande och kommer alltid att vara.

Läste ut Marcus Birros bok ”Svarta Vykort” igår. Ni som inte redan läst boken se till att få tag på den. För mig som kan sätta mig in i förlusten av ett barn går orden rakt in i hjärtat. Det är en fin bok om tröst, tankar och perspektiv kring livet som trots allt fortsätter efter en (eller flera) svåra förluster. Jag har ett favorit stycke som lyder som följer: ”Jag tänder mina ljus och det gör antagligen varken från eller till. Men bara det faktum att alla vi med stor sorg gått upp, klätt oss och tagit vår promenad till kyrkogården bevisar trots allt att livet är outsägligt och fantastiskt, och att kärleken är starkare än döden.” Så underbart skrivet! Tack Marcus.

Finkornig, vit sand

Ska det verkligen vara så här. Blev djup(are) i dag och funderade lite över livets mening. Just nu känns det som att en stor del av mitt liv gått åt till att vänta. Vänta på att vakna upp ur den mardröm vi befann oss i för ett och ett halvt år sedan, väntan på mirakel, på att Theo skulle bli frisk och hur fruktansvärt det än låter så blev det till slut även en väntan på döden. Ett år senare väntar jag fortfarande men den här gången är det en annorlunda väntan. En väntan på att ett nytt liv ska börja.

Jag är trött på att vänta. Jättetrött! Men jag antar att väntan är till för förberedelse i den mån det går, oavsett om det gäller något så tragiskt som livets slut eller något så underbar som födelse. En väntan på både gott och ont, men ändock en väntan. Tålamod har aldrig riktigt varit min grej. Bristen på tålamod har dessutom blivit värre efter Theos bortgång. Det känns inte som om jag har tid att vänta. Livet är alldeles för kort för att vänta, för att inte våga, för att hoppas istället för att se till så att det man vill, drömmer om och önskar verkligen slår in.

Min brist på tålamod har visat sig i mitt tankesätt. De saker jag prioriterar låter jag inte vänta längre än nödvändigt. Jag håller livet i min hand idag, därför är det just idag jag måste få saker som verkligen betyder något gjorda och ord som är viktiga sagda (eller i mitt fall också nedskrivna). I morgon kan livet rinna mellan fingrarna på mig. Som finkornig, vit sand man krampaktigt försöker knyta näven om men som försvinner genom små mellanrum tills nästan ingenting finns kvar att hålla fast vid.

Min brist på tålamod har även visat sig i mina relationer till andra. Jag märker att jag har svårare att förstå andras tankesätt, liksom andra har svårt att förstå mitt. Hur ska någon utan upplevd vetskap om livets skörhet kunna förstå det. ”Allt jag behöver är tid, ge mig tid” är ord jag har fått höra och till en viss gräns kan jag gå med på det. Men hur ska jag kunna ge mer tid, hur ska jag kunna vänta länge när jag känner att sanden sakta börjar strömma mellan fingrarna. Det är i många fall en ångestbeklädd väntan och ett inbillat sinande av sand men det är också ett resultat, en symbolik av den erfarenhet jag erhållit och därför inget jag kan ignorera. Det är verklighet för mig, likväl begäran av mer tid i olika situationer är viktigt och behövligt för andra.

Snart dags att ge sig in i en ny litterär värld för min del. Har dragits med en väldigt seg bok ett tag men slutet av tunneln är endast två kapitel bort. Passande nog har jag fått Marcus Birros bok ”Svarta Vykort” – En bok om tröst. En läsning jag ser fram emot även om det berör ett känsligt ämne, jag känner till allt för väl. I boken finns dessutom en hälsning från Birro där han skriver ”Med hopp om innerlig läsning och med hopp om barnet ni väntar.”
Tack snälla.

Vaakuminrett huvud

Lider av sömnbrist. Har jättesvårt att somna om kvällarna och när man väl somnat har man blivit kissnödig och måste gå upp. Behöver jag säga att det här inte är en engångshändelse utan mer ett mönster under de nattliga timmarna. Är det någon slags träning inför ankommande bebis för i så fall vill jag bara säga att jag vet vad som väntar. Dessutom var det enormt många vakna timmar och vakande nätterna när Theo var sjuk så jag vet hur det känns att lida av sömnbrist. Min kropp behöver inte mer träning på det.

Värre kan det väl vara kanske men måste få klaga lite. Hoppas på att mönstret bryts i natt. Vore skönt med en hel natts sömn för en gångs skull så man slipper komma till jobbet med ögon som står i kors och ett vaakuminrett huvud. Inte för att jag för tillfället behöver huvudet här på jobbet. Min nuvarande arbetsuppgift är inte så tankekrävande om jag uttrycker mig så.

Hörs i morgon. Kram

Ett ögonblick och ett helt liv

Söndag morgon och jag har i stort sett precis vaknat.
Hade en riktigt trevlig lördagkväll hos Lina och tjejerna.
(Tack för det! Hoppas att Polly fick svänga sina olurviga och att du Lina fortsatte skratta ditt smittsamma skratt natten igenom.)

Solen skiner återigen vilket betyder promenad upp till min ängel så fort jag gjort mig i ordning. Fick lite att tänka på nu när jag gick igenom albumet med kort på Theo för att välja ut ett passande till bloggen. Vi har ett par minder roliga kort från hans sitsa tid och jag var inte beredd på det. Minnen kom tillbaka från den extremt jobbiga sex veckors period med never ending krampanfall och en Theo som bit för bit försvann ifrån oss.

Det är ett år sedan idag han fick sin kramp som påbörjade denna sex veckors period. Då han tappade talet helt, förmågan att gå, rörelse i armar och ben och så sakta sinne för sinne innan han gick bort i lunginflammation. Sex veckor kvar tills den stundande årsdagen. Inget jag ser fram emot men något vi måste komma över. Sedan är sorgeåret över. Det första året de säger ska vara värst. Jag vet inte. Just nu känns det inte som om nästa kommer bli så mycket enklare. Vi kommer ju få gå igenom julaftnar, födelsedagar och andra årsdagar utan honom för all framtid. Det är inte en tanke som lättar.

Han är en kämpe min lilla ängel och det enda som tröstar för tillfället är det inlägg jag fick för ett par dagar sedan från en familj som verkar veta vad de pratar om. Citerar "Min man säger till mig att för vår son, som dog i höstas, är det bara ett ögonblick tills vi ses igen men för oss ett helt liv. Han är bland vänner o har det bra, vi ska leva här på jorden o göra honom stolt genom att vara de bästa föräldrar vi kan."

Ha det bra i vårssolen så hörs vi snart igen.

Platt fall

Sitter och tittar på Sjukhuset...igen. Jag vet inte varför, det gör ju bara ont. Barn som lider och är sjuka och dessutom många inslag om cancer. Det är ju fruktansvärt och jag gråter varje gång men samtidigt finns det någon sorts snedvriden tröst i att man vet att det finns människor där ute som går eller har gått igenom samma "helvete". Det tar verkligen emot och jag skäms för att säga det eftersom jag samtidigt aldrig skulle önska min värst fiende något sådant.

Jag antar att drivkraften bakom "trösten" är att ensamheten är skrämmande samtidigt som det ger mig en otrolig styrka att se människor i liknande situationer stå starka och klara av vardagen. Man har alltid något att lära och jag är framförallt nyfiken på dessa människors tankesätt för att klara en så hemsk händelse. Jag känner ju till min egen och vet vad som fungerar för mig. Men lite hjälp är aldrig fel, inte åt något håll. Jag menar det är ju helt otroligt om jag skulle kunna hjälpa någon till att släppa alla ångesladdade tankar som ett barns död faktiskt framkallar till ett bättre starkare tankemönster som kan hjälpa personen att orka.

Jag vet att jag var i desperat hjälp av en mall som kunde tala o för mig hur man skulle tänka, fungera och vara direkt efter att Theo gått bort. Tyvärr finns det ju ingen sådan utan man få prova sig fram. Slå i och ramla platt många gånger till man hittar ett sätt som fungerar. Det tar massor med energi och är otroligt jobbigt men man lär sig. Jag är inte på något sätt fullärd och kämpar för att klara av dagarna även om jag lättare hittar tillbaka till ljuset de dagar då allt är bäckmörkt.

Dags för mig att ge mig ut i solen på en promenad.
Vi hörs igen imorgon.

Kämpa på alla med både smått och stort.