Finkornig, vit sand

Ska det verkligen vara så här. Blev djup(are) i dag och funderade lite över livets mening. Just nu känns det som att en stor del av mitt liv gått åt till att vänta. Vänta på att vakna upp ur den mardröm vi befann oss i för ett och ett halvt år sedan, väntan på mirakel, på att Theo skulle bli frisk och hur fruktansvärt det än låter så blev det till slut även en väntan på döden. Ett år senare väntar jag fortfarande men den här gången är det en annorlunda väntan. En väntan på att ett nytt liv ska börja.

Jag är trött på att vänta. Jättetrött! Men jag antar att väntan är till för förberedelse i den mån det går, oavsett om det gäller något så tragiskt som livets slut eller något så underbar som födelse. En väntan på både gott och ont, men ändock en väntan. Tålamod har aldrig riktigt varit min grej. Bristen på tålamod har dessutom blivit värre efter Theos bortgång. Det känns inte som om jag har tid att vänta. Livet är alldeles för kort för att vänta, för att inte våga, för att hoppas istället för att se till så att det man vill, drömmer om och önskar verkligen slår in.

Min brist på tålamod har visat sig i mitt tankesätt. De saker jag prioriterar låter jag inte vänta längre än nödvändigt. Jag håller livet i min hand idag, därför är det just idag jag måste få saker som verkligen betyder något gjorda och ord som är viktiga sagda (eller i mitt fall också nedskrivna). I morgon kan livet rinna mellan fingrarna på mig. Som finkornig, vit sand man krampaktigt försöker knyta näven om men som försvinner genom små mellanrum tills nästan ingenting finns kvar att hålla fast vid.

Min brist på tålamod har även visat sig i mina relationer till andra. Jag märker att jag har svårare att förstå andras tankesätt, liksom andra har svårt att förstå mitt. Hur ska någon utan upplevd vetskap om livets skörhet kunna förstå det. ”Allt jag behöver är tid, ge mig tid” är ord jag har fått höra och till en viss gräns kan jag gå med på det. Men hur ska jag kunna ge mer tid, hur ska jag kunna vänta länge när jag känner att sanden sakta börjar strömma mellan fingrarna. Det är i många fall en ångestbeklädd väntan och ett inbillat sinande av sand men det är också ett resultat, en symbolik av den erfarenhet jag erhållit och därför inget jag kan ignorera. Det är verklighet för mig, likväl begäran av mer tid i olika situationer är viktigt och behövligt för andra.

Snart dags att ge sig in i en ny litterär värld för min del. Har dragits med en väldigt seg bok ett tag men slutet av tunneln är endast två kapitel bort. Passande nog har jag fått Marcus Birros bok ”Svarta Vykort” – En bok om tröst. En läsning jag ser fram emot även om det berör ett känsligt ämne, jag känner till allt för väl. I boken finns dessutom en hälsning från Birro där han skriver ”Med hopp om innerlig läsning och med hopp om barnet ni väntar.”
Tack snälla.