Platt fall

Sitter och tittar på Sjukhuset...igen. Jag vet inte varför, det gör ju bara ont. Barn som lider och är sjuka och dessutom många inslag om cancer. Det är ju fruktansvärt och jag gråter varje gång men samtidigt finns det någon sorts snedvriden tröst i att man vet att det finns människor där ute som går eller har gått igenom samma "helvete". Det tar verkligen emot och jag skäms för att säga det eftersom jag samtidigt aldrig skulle önska min värst fiende något sådant.

Jag antar att drivkraften bakom "trösten" är att ensamheten är skrämmande samtidigt som det ger mig en otrolig styrka att se människor i liknande situationer stå starka och klara av vardagen. Man har alltid något att lära och jag är framförallt nyfiken på dessa människors tankesätt för att klara en så hemsk händelse. Jag känner ju till min egen och vet vad som fungerar för mig. Men lite hjälp är aldrig fel, inte åt något håll. Jag menar det är ju helt otroligt om jag skulle kunna hjälpa någon till att släppa alla ångesladdade tankar som ett barns död faktiskt framkallar till ett bättre starkare tankemönster som kan hjälpa personen att orka.

Jag vet att jag var i desperat hjälp av en mall som kunde tala o för mig hur man skulle tänka, fungera och vara direkt efter att Theo gått bort. Tyvärr finns det ju ingen sådan utan man få prova sig fram. Slå i och ramla platt många gånger till man hittar ett sätt som fungerar. Det tar massor med energi och är otroligt jobbigt men man lär sig. Jag är inte på något sätt fullärd och kämpar för att klara av dagarna även om jag lättare hittar tillbaka till ljuset de dagar då allt är bäckmörkt.

Dags för mig att ge mig ut i solen på en promenad.
Vi hörs igen imorgon.

Kämpa på alla med både smått och stort.