Ett ögonblick och ett helt liv

Söndag morgon och jag har i stort sett precis vaknat.
Hade en riktigt trevlig lördagkväll hos Lina och tjejerna.
(Tack för det! Hoppas att Polly fick svänga sina olurviga och att du Lina fortsatte skratta ditt smittsamma skratt natten igenom.)

Solen skiner återigen vilket betyder promenad upp till min ängel så fort jag gjort mig i ordning. Fick lite att tänka på nu när jag gick igenom albumet med kort på Theo för att välja ut ett passande till bloggen. Vi har ett par minder roliga kort från hans sitsa tid och jag var inte beredd på det. Minnen kom tillbaka från den extremt jobbiga sex veckors period med never ending krampanfall och en Theo som bit för bit försvann ifrån oss.

Det är ett år sedan idag han fick sin kramp som påbörjade denna sex veckors period. Då han tappade talet helt, förmågan att gå, rörelse i armar och ben och så sakta sinne för sinne innan han gick bort i lunginflammation. Sex veckor kvar tills den stundande årsdagen. Inget jag ser fram emot men något vi måste komma över. Sedan är sorgeåret över. Det första året de säger ska vara värst. Jag vet inte. Just nu känns det inte som om nästa kommer bli så mycket enklare. Vi kommer ju få gå igenom julaftnar, födelsedagar och andra årsdagar utan honom för all framtid. Det är inte en tanke som lättar.

Han är en kämpe min lilla ängel och det enda som tröstar för tillfället är det inlägg jag fick för ett par dagar sedan från en familj som verkar veta vad de pratar om. Citerar "Min man säger till mig att för vår son, som dog i höstas, är det bara ett ögonblick tills vi ses igen men för oss ett helt liv. Han är bland vänner o har det bra, vi ska leva här på jorden o göra honom stolt genom att vara de bästa föräldrar vi kan."

Ha det bra i vårssolen så hörs vi snart igen.