En livslång resa...

Jag har egentligen inte varit någonstans men måste ändå sakta återvända. Att komma in i lägenheten efter att han gått bort var svårt. Tomt, tyst och kallt. Det kändes inte som hemma. Att ta sig in i hans rum tog mig flera dagar. När jag väl var där inne sjönk jag ihop på hans säng och bara grät. Så höll jag på. Jag gjorde mig en bra bild av hur rummet såg ut och kommer än i dag ihåg varje leksaks placering på hyllorna. Jag bestämde mig ändå ganska snart för att plocka ner rummet. Jag var tvungen att göra det, ensam och just då. Inget hade blivit lättare av att vänta och ingen hjälp hade hjälpt.

Det tog lång tid. Jag luktade på varje klädesplagg innan de fick sin plats i kartongerna. Mindes till varje leksak, log genom fallande tårar, skrek och kände alla känslor på samma gång. Jag slogs med mig själv. Tvingade mig att fortsätta fast känslan av att jag sakta packade undan min son ur mitt liv var stark. Jag vet egentligen att så inte var fallet men har på grund av just den anledningen ännu inte haft kraft att ta upp de sista lådorna på vinden. De har nu en alldeles egen plats i mitt hem, liksom Theo har i mitt hjärta.

Fastän rummet idag är renoverat och gjorts om till vårat sovrum är det Theos rum jag ser varje gång jag kliver in genom dörren. Det är det rummet alltid kommer att vara. Det är där jag ofta ser honom sitta och leka med sina bilar eller tågbana i mina drömmar. Det är här han läser sina böcker och sjunger med till Mora Träsk. Det är här inne minnena och saknaden blir som starkast. Men det är våran hemlighet.

Jag kan aldrig återvända till det som var. Inget blir sig likt men jag måste ändå hitta vardagen. Återvända till de delar av det jag som fortfarande fungerar. Pusslet läggs, bit för bit och vardagen rullar på även för mig. Jag har vant mig vid att människor fortfarande rör sig i samma tempo, skrattar, ler, pratar högt och oroar sig för små saker utan egentlig mening. Tidigare tålde jag det inte. Förstod inte folk att världen stod still. Min värld gjorde en tvärnit i samma stund Theo dog. Men alla andras vardag förblev opåverkade av min förlust. Något jag accepterat nu men som tog tid att förstå.

Jag påbörjar en ny resa nu. En resa jag hoppas jag inte behöver återvända från. Detta ska bli en livslång resa tillsammans med min Martin, vår Theo och hans bror eller syster.

kaosartat liv

Idag har nog det absolut bästa alternativt det värsta som skulle kunna hända hänt. Jag tror på det förstnämnda. Men det känns ändå konstigt. Jag blev varslad om uppsägning på grund av arbetsbrist. Nä varken roligt eller förvånande och väldigt skrämmande men samtidigt så är det nog precis den spark i baken jag behöver. Jag har sagt länge att jag ska byta jobb men av ren bekvämlighet och på grund av underbara kollegor har tiden gått och blivit sex och ett halvt år. Så det är hög tid att se sig om efter annat. En både skrämmande och lockande tanke. Men nu alltså även ett måste.

...nu har vi ju med mitt liv, mitt kaos att göra så slappna inte av än mina kära läsare för det kommer mer. Lite tur i oturen, om man nu får säga så, så kommer jag inte gå helt sysslolös till hösten, för om allt går som det ska, (vi accepterar inget annat) kommer Theo få ett efterlängtat syskon i oktober. *stort leende*

Även om det fortfarande är väldigt tidigt har jag vetat om det ett tag. Fick reda på det dagen före Theos 5 års dag. Mitt i all sorg och saknad, reser sig hopp och glädje. Jag är van vid det här "hissåkandet". Ena sekunden är man så ledsen så man har svårt att få luft mellan snyftningarna andra sekunden slår hjärtat frivolter av glädje trots att tårarna fortfarande rinner längs kinderna. Jag vet inte vilket ben man står på utan släpper allt och låter känslorna styra och ställa med mitt väsen. Så här har det varit i ett och ett halvt år nu. Det är mitt liv, ett liv jag hatar och älskar så oändligt.

Mmm, jag tror det var allt jag hade att berätta idag...*ler* kan någon klandra mig för att vara utmattad?!! Utmattad, glad och full av saknad. (och illamående)!!!

/B

Idag tisdag

Denna tisdag är jag otroligt glad över min nygamla vän Palle Kuling. Vad hade jag gjort utan dig? Jag är också glad över det samtal jag fick igår från min seglande tilltänkta make. Skönt att höra att han kommer ihåg mig trots äventyr, sol och bad i British Virigin Islands.

Jag är dock mindre glad över att Anticimex tar god tid på sig gällande mina "skadedjur" på balkongen. Fick en av dem på bild i helgen (husdjuren alltså) men snart är dom ett minne blott och jag kanske kan börja använda min balkong lagom till solen tittar fram.



Horoskop dags
Idag har jag tydligen varken tur eller otur. (?) Och vore det inte för min hälsas skull så hade jag gjort många roliga saker idag. Men tyvärr kan jag tvingas att hålla mig hemma. (vad då, vad är det för fel på min hälsa?) En möjlighet att få göra något ovanligt på arbetet dyker upp. (jobba kanske?) Idag vill jag tydligen helst dra mig undan och vara ensam. (trist jag verkar va, men alla har vi väl såna dagar.) Kram på er mina vänner.

Andra sidan

Jag är inte speciellt troende av mig. Men jag tror på något. Jag tror att tilliten på något större gör sig påmint vid tillfällen av ifrågasättande, då vi upplever saker vi inte kan förklara eller har frågor vi aldrig kommer att få svar på. Tron gör det på ett sätt enklare att leva och att klara av det svåra. För egen del är det självklart att livet är lättare att leva om jag tror på en fortsättning. Den dödsångest jag tidigare hade, rädslan för det okända finns knappt kvar. Detta eftersom jag redan skapat mig en bild om hur Theo har det på ”andra sidan” och den dag jag är klar med det här livet, den här världen får jag äntligen träffa honom igen. Men jag förstår att de som inte tror, som inte tvingats till att göra sig dessa bilder av en fortsättning känner rädsla. Mörker, kyla och ensamhet skrämmer, ingen vill sluta där. Ljuset lockar, värmen tröstar och gemenskapen fyller oss med ett lugn inför det ovissa.

Jag har märkt att många som ifrågasätter denna tro på någon sorts fortsättning är ofta någon ur den lyckliga skara som inte förlorat på nära håll. Som aldrig behövt ta ställning till att vara och icke vara. Vi tror många gånger för att överleva. Klara av att hantera en stor förlust. Gör oss bilder av de vi förlorat i en bättre värld. I ljus, värme och gemenskap.

Det finns inga rätt eller fel. Svaret låter vänta på sig. Tillslut vet vi. Men just nu kan vi bara hoppas. För de vilandes skull, för våran egen skull, för enkelhetens skull.

Huslig som få

Ville bara bevisa att jag i helgen hittade köket! Tro det eller ej men här följer bildbevis.
Tack Danne för den kanonbra kokboken "Laga lätt som en plätt" (för barn med illustrerade bilder för extra tydlighet) går inte att misslyckas.

Lite gör stor skillnad

Tröst handlar för min del om att våga vara nära och finnas till för någon som inte mår bra. Att inte slå ner blicken när man möter sorgsenheten. Att våga vara som vanligt utan att försöka göra allt bättre eller ha förhoppning om att trolla bort det svåra med några väl valda ord. Att ha mod att säga fel, skratta och vara sig själv trots svåra omständigheter. Det är inte lätt, kanske till och med bland det svåraste, men lite gör ibland stor skillnad.

Jag tror det är viktigt att tycka synd om sig själv ibland. Jag tror att vi måste låta oss sjunka till botten där mörkret trängt undan allt ljus, tänka de skrämmande tankarna vi annars slår undan i ren reflex och vara i upplösningstillstånd ett tag. Jag tror att när vi väl vågat ta oss till detta oändliga och kalla schakt tröttnar vi ganska snart på att tycka synd om oss själva. Istället vänder vi denna kraft till att börja leta efter en väg upp, framåt igen. Vågar man tillåta sig att sjunka ner i mörkret kommer man oftast ut i ljuset med ny kraft, lust och energi.

Det handlar om val. Jag tror ingen är så stark och positiv så det räcker för att trotsa motgångar och sorg som ofta kantas längs livets väg. Alla har vi svackor, negativa tankar som måste ut. Men många väljer att stänga inne dessa, ljuga för sig själva och agera välmående. Det är ingen hållbar lösning. Inte för någon. Men jag förstår beteendet.

Jag skäms också ibland för att jag mår dåligt. Jag känner att jag inte passar in i den perfekta värld vi så maniskt försöker uppehålla. Ingen är perfekt, så varför försöker vi lura oss till lycka och känslan av att må bra. Jag drar mig ofta undan eftersom jag inte vill visa mina tårar, trots att de flesta vet om anledningen till att jag gråter. Trots att jag har full rätt att vara ledsen. Men jag vill inte ha blickar från främlingar som tittar konstigt på mig för att mina tårar lämnat spår på min kind, för att min hållning är kuvad av sorg, för att jag inte har ett bländvitt leende som passar in i andras värld. Jag orkar inte låtsas och jag ska inte behöva ljuga för att glädja andra.

Jag får gråta, jag har anledning att gråta och även om jag inte skulle ha någon vettig anledning så kan jag gråta i alla fall. Jag ska inte behöva tänka på vad min omgivning säger eller tycker. Men det är svårt att inte påverkas. Jag minns en gång då jag hade bestämt fika med mina vänner. Vi hade en tuff dag och de timmar sömn jag fått den veckan kunde nog räknas på mina fingrar. Theos krampanfall ville aldrig ge med sig och vi blev bara mer och mer frustrerade av att sitta vid hans sida och bara titta på när han sakta dog bort från oss. Jag behövde luft. När jag kom till fiket satt alla redan där och det brast totalt för mig. Innan jag hunnit torka tårarna fanns bara två vänner kvar. De andra hade gått av anledningar jag glömt. Glömt för jag inte tror på dem. Mina tårar passade inte in i deras dag. Det blev obekvämt. Jag klandrar ingen men jag ställer mig oförstående. Jag skulle aldrig gå.