kaosartat liv

Idag har nog det absolut bästa alternativt det värsta som skulle kunna hända hänt. Jag tror på det förstnämnda. Men det känns ändå konstigt. Jag blev varslad om uppsägning på grund av arbetsbrist. Nä varken roligt eller förvånande och väldigt skrämmande men samtidigt så är det nog precis den spark i baken jag behöver. Jag har sagt länge att jag ska byta jobb men av ren bekvämlighet och på grund av underbara kollegor har tiden gått och blivit sex och ett halvt år. Så det är hög tid att se sig om efter annat. En både skrämmande och lockande tanke. Men nu alltså även ett måste.

...nu har vi ju med mitt liv, mitt kaos att göra så slappna inte av än mina kära läsare för det kommer mer. Lite tur i oturen, om man nu får säga så, så kommer jag inte gå helt sysslolös till hösten, för om allt går som det ska, (vi accepterar inget annat) kommer Theo få ett efterlängtat syskon i oktober. *stort leende*

Även om det fortfarande är väldigt tidigt har jag vetat om det ett tag. Fick reda på det dagen före Theos 5 års dag. Mitt i all sorg och saknad, reser sig hopp och glädje. Jag är van vid det här "hissåkandet". Ena sekunden är man så ledsen så man har svårt att få luft mellan snyftningarna andra sekunden slår hjärtat frivolter av glädje trots att tårarna fortfarande rinner längs kinderna. Jag vet inte vilket ben man står på utan släpper allt och låter känslorna styra och ställa med mitt väsen. Så här har det varit i ett och ett halvt år nu. Det är mitt liv, ett liv jag hatar och älskar så oändligt.

Mmm, jag tror det var allt jag hade att berätta idag...*ler* kan någon klandra mig för att vara utmattad?!! Utmattad, glad och full av saknad. (och illamående)!!!

/B