Jag är inte speciellt troende av mig. Men jag tror på något. Jag tror att tilliten på något större gör sig påmint vid tillfällen av ifrågasättande, då vi upplever saker vi inte kan förklara eller har frågor vi aldrig kommer att få svar på. Tron gör det på ett sätt enklare att leva och att klara av det svåra. För egen del är det självklart att livet är lättare att leva om jag tror på en fortsättning. Den dödsångest jag tidigare hade, rädslan för det okända finns knappt kvar. Detta eftersom jag redan skapat mig en bild om hur Theo har det på ”andra sidan” och den dag jag är klar med det här livet, den här världen får jag äntligen träffa honom igen. Men jag förstår att de som inte tror, som inte tvingats till att göra sig dessa bilder av en fortsättning känner rädsla. Mörker, kyla och ensamhet skrämmer, ingen vill sluta där. Ljuset lockar, värmen tröstar och gemenskapen fyller oss med ett lugn inför det ovissa.
Jag har märkt att många som ifrågasätter denna tro på någon sorts fortsättning är ofta någon ur den lyckliga skara som inte förlorat på nära håll. Som aldrig behövt ta ställning till att vara och icke vara. Vi tror många gånger för att överleva. Klara av att hantera en stor förlust. Gör oss bilder av de vi förlorat i en bättre värld. I ljus, värme och gemenskap.
Det finns inga rätt eller fel. Svaret låter vänta på sig. Tillslut vet vi. Men just nu kan vi bara hoppas. För de vilandes skull, för våran egen skull, för enkelhetens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar