Såg slutet på en film vi började se i helgen. Out of the blue heter den och bygger på en verklig händelse från Nya Zeeland den 13 november 1990 där en galning skjuter ihjäl 13 av sina grannar, barn som vuxna, i en liten by där alla känner alla. Man fick se hur han gick omkring och letade efter nästa offer och alla gömde sig bäst de kunde. Bland annat en mamma som satt och höll i sin lilla dotter något år gammal. Varpå min tanke föddes. Jag menar tänk om samma scenario skulle utspela sig här i vår trappuppgång. Galningar vet vi redan att det finns i vår närhet, så helt otänkbart är det ju inte. Problemet blir dock att gömma sig med Milla. Hon är inte tyst vår tjej, inte på något sätt. Hon pratar högt, skrattar högt, skriker högt och till och med går högt. (Sätter i hälarna och klampar på som en fullvuxen karl.) Därtill kommer det här med att sitta still. Vi skulle inte ha en chans. Eller kanske...för hon kan se väldigt elak ut (se näst sista bilden ovan) och i bästa fall skulle hon kunna skärmma bort även den galnaste bland galningar. Men hon är himla söt också min dotter.
Så söt:)Och barn ska inte va tysta....:)
SvaraRaderaOch för att kommentera ett tidigare inlägg, håller med dig. Låt hundarna skita nån annanstans, skulle aldrig låta Spike springa där o klutta. Förstår att du blir förbannad.
Kram