För att svara på förra inläggets kommentarer. Anja, jag vet hur det är med att irritera sig på och slösa värdefull energi på småsaker. Jag förstår bara inte varför det ska vara så sårt att låta bli. Att faktiskt tänka till en gång extra och fundera lite över vad det egentligen är som är viktigt och hur lyckligt lottad man är. Även om det är en helt normal mänsklig reaktion så blir jag blir arg på mig själv efter varje gång jag kommer på mig själv med att reagera så. Jag med min historia borde veta bättre kan man tycka men ändå är det så enkelt att hamna i den där något egoistiska spiralen.
Så till nattskräcken. Läkaren sa ju att det Milla hade kunde liknas vid just nattskräck men i nästa mening menade hon på att hon var för ung för att få just densamma. Å andra sidan sa flera läkare att Theo inte kunda ha cancer. Den där allmänna uppfattningen om att barn inte får cancer retar gallfeber på både mig och troligtvis alla de övriga 300 barn med tillhörande föräldrar som drabbas av sjukdomen varje år i Sverige. Bara för att det är någorlunda ovanligt med vissa sjukdomar betyder ju inte det att det inte kan hända. Hursomhelst, vi får helt enkelt vänta och se om den där nattskräcken eller vad det nu var kommer tillbaka. Natten som var sov vi alla (även bebis i magen) som fyra klubbade. Det behövdes kan jag lova.
Men nu morgon och en ny kall dag. Tror det blir inomhusaktiviteter för vår del då Millas förkylning blir värre och värre. Kram och tack för kommentarerna.
Visst blir man arg på sig själv. Det är ju så onödigt men jag tror ändå någonstans att det är en form av sundhetstecken, att vi kan bli irriterade över småsaker, att det på något sätt är ett kvitto på att vi kan slappna av. Det viktiga är nog att inte köra fast i det, utan vara medveten om att det är onödigt och faktiskt tänka sig för innan man släpper fram känslan nästa gång. För gör man det, tänker alltså, står det ju snabbt klart att den där filmen eller vad det nu är, inte är ett dugg jäkla viktigt egentligen.
SvaraRaderaHoppas Milla mår bra nu och får sova lugnt. Kram anja