En ängels syster

Det känns som om jag getts en andra chans. Som om jag gjort en omstart. En omstart som bygger på de grundstenar jag samlat på mig till följd av erfarenheter och händelser som kantat den väg jag gått.

Det är på ett sätt en sista chans. Misslyckas jag den här gången känner jag mig dömd att leva mitt liv med en bitterljuv smak av kunskap om vad som kunde varit men som aldrig blev. Ett liv i ofrivillig barnlöshet. Det är en skrämmande tanke. Jag slår undan den gång på gång. Den andra chansen är här och förhoppningen om att lärdomen från livet jag levt ska vinna mig tid ifall det otänkbara blir till verklighet igen lugnar mig en aning. Jag har krypit längs den vägen, förtvivlan och hopplöshetens väg och därför känner jag mig bättre rustad inför alla utmaningar. Kanske har jag fel men just nu är den tanken övertygande.

Den här gången, den här omstarten, har jag fått just för att det ska bli annorlunda. Det blir annorlunda för att jag har lärt, för att jag har levt, gråtit ihärdiga tårar, skrattat ohämmat, vågat släppa taget men ändå haft modet att på nytt klamra mig fast. Den här omstarten och det nya livet ger mig ytterligare erfarenheter. Jag vet att livet vi ges många gånger är orättvist men även orättvisa lär oss något så länge vi kan se igenom den och inte fastna i bitterhetens krampaktiga grepp. Jag har aldrig känt mig bitter. Orättvisan personifierad men aldrig bitter. Kanske är det därför omstarten kom så snabbt och enkelt in i mitt liv.

Omstarten har ett namn, hon heter Milla och är ett resultat av det liv jag levt. Hon, liksom jag, bygger på en tårfylld och varm historia med mycket kärlek. Hon är en ängels syster här på jorden med osynliga men storslagna vingar. I hennes ögon och sett att vara speglas ett liv vi så väl känner igen. Ett liv vi kommer att få berätta för henne om, som hon kommer att lära känna som den bror hon aldrig får träffa men ändå alltid kommer att ha närvarande. Hon är ett spår av sin bror.