Out of the blue

Såg slutet på en film vi började se i helgen. Out of the blue heter den och bygger på en verklig händelse från Nya Zeeland den 13 november 1990 där en galning skjuter ihjäl 13 av sina grannar, barn som vuxna, i en liten by där alla känner alla. Man fick se hur han gick omkring och letade efter nästa offer och alla gömde sig bäst de kunde. Bland annat en mamma som satt och höll i sin lilla dotter något år gammal. Varpå min tanke föddes. Jag menar tänk om samma scenario skulle utspela sig här i vår trappuppgång. Galningar vet vi redan att det finns i vår närhet, så helt otänkbart är det ju inte. Problemet blir dock att gömma sig med Milla. Hon är inte tyst vår tjej, inte på något sätt. Hon pratar högt, skrattar högt, skriker högt och till och med går högt. (Sätter i hälarna och klampar på som en fullvuxen karl.) Därtill kommer det här med att sitta still. Vi skulle inte ha en chans. Eller kanske...för hon kan se väldigt elak ut (se näst sista bilden ovan) och i bästa fall skulle hon kunna skärmma bort även den galnaste bland galningar. Men hon är himla söt också min dotter.

En dubbelbottnad tanke

Är gräsänka i ett par dagar då äkta mannen valt fotboll i självaste London framför familjelivet hemma. Men han kommer hem på torsdag eftermiddag för att vara hemma en dag innan det är den ack så viktiga cupfinalen i Stockholm. Bajen framför Becka eller hur var det nu?

Milla och jag håller ställningen hemma. En ställningen som dagen till ära hålls inomhus med tanke på busvädret som drar fram utanför. Det snöar horisontellt. Men det är ok för oss.
Så länge vi får komma ut en stund i morgon. (Vet inte om Milla håller med riktigt då hon precis tagit fram både utebyxorna och långärmad tröja som hon lägger i en hög bredvid skorna.)

Tänkte en tanke för ett tag sedan som jag inte riktigt fullbordade. Den högs liksom av innan den var klar. Vet nämligen inte riktigt om den är ok att tänka än mindre att skriva. Dessutom är det en tänk om-tanke och därmed egentligen helt onödig. Men jag tar risken. Om Theo fortfarande hade funnits, skulle barnet vi väntar aldrig blivit till. Aldrig fått chansen att leva. Det är en dubbelbottnad tanke. En "trisit och trälig"-botten och en liksom "livet går vidare"-botten. Vet inte riktigt vad jag tycker om den och orkar inte ta ställning nu. Det är konstigt vad energilös man kan bli av att inte göra någonting, eller iallfall inte mycket alls. Det är hursomhelst i det tempot vi har tänkt att fortsätta dagen. Imorgon blir det annat av. Öppna förskolan bland annat. Kram så länge.

Hormoner eller inte

Hormoner eller inte men ibland blir jag ruskigt irriterad på mina medmänniskor. Jag vill inte ens kalla dem för medmänniskor för jag ställer mig faktiskt i detta ändamål över dessa krakar. Jo, hormonerna förstärker nog detta en aning. Förra graviditeten var det cyklister på gångbanan men denna gång är det en än värre grupp, ja det vore synd att skriva vuxna människor, egoister snarare. Respektlösa, empatisaknande egoister och deras stackars hundar...inne på kyrkogården!!! Varför? Det är förbjudet utan närmare förklaring för det förstår nog alla, eller tydligen inte, alla utom den här gruppen människor som irriterar kraften rätt ur mig.

Kyrkogården, min tillflyktsplats, många människors vilorum. Det ska vara våra käras och senare även vårat sista hem, ett plats full med lugn, frid och eftertänksamhet. Jag kan inte vara ensam om att kränkas så bara av tanken på att min älskade sons grav skulle kunna vara en hunds rastplats. Hela kyrkogårdens syfte försvinner i och med dessa människors existens. Ok, kanske en lättare överdrift men fan så irriterande.

Nu fredagsmys med pizza och film. Kram

Inomhusmys

Dötrist väder om man nu måste bege sig ut. Mysväder om man har möjlighet att stanna inne. Vi har valt det senare, i alla fall tills vidare. Vi har precis haft picknick på Millas rum med pepparkakor. Millas nya favorit...såklart.

Milla imponerade stort igår och klarade av en trerätters middag på Bacchus utan några större nervösa sammanbrott på grund av trötthet eller tristess. Det blev en riktigt trevlig tillställing och jag hoppas att 60-åringen tyckte detsamma.

Äntligen har mäklaren hört av sig och det känns som om det rör sig lite vad gäller lägenheten. Åt vilket håll vet vi inte ännu men all rörelse är bra rörelse när man stått och stampat så länge som vi tycker att vi gjort gällande ny bostad. Det vore så skönt att få till en flytt innan bebis nr 3 behagar titta ut. Eller ett tag innan till och med så att det inte blir för många och stora förändringar för Milla på en och samma gång. 2011 blir ett stort år för henne. Vi har för övrigt ett väldigt trevligt pojknamn på gång om det nu skulle bli en liten kille till. Nu tror jag ju att det är en tjej men det skadar inte att vara förberedd. Vilket namnet är? Det vet ni runt den 9 maj.

Nu fortsatt mys på rummet. Kram

Bättre och bättre...

"Det blir bättre och bättre dag för dag..." har haft den gamla dängan i huvudet sedan jag gick upp i morse men det stämmer mycket väl, det går åt rätt håll och idag har jag ätit gott och för två utan problem igen. Även Milla börjar få i sig vanlig mat igen och det är jag otroligt glad över för är det något jag minns väl och med ångest är det den kamp vi hade med Theo och hans matvägran under sjukdomstiden. Det blev en sådan stor grej att han hulkade bara han såg mat. Vill aldrig mer tjata och känna den pressen igen. Tack gode gud för sondmaten i sådana fall, även om inte det heller är av det roligaste slaget men oron över näringsbrist och allt annat som följer med det försvinner genom den där lilla knappen på magen. Hemska, sorgefyllda tider. Vad vi kämpade. Jag går och funderar över att delta vid Östra föreningen inom Barncancerfondens sammankomst för föräldrar som förlorat barn i cancer. Jag är anmäld men velar fortfarande. Jag känner att jag kommit så långt i min bearbetning och är rädd för att få dåligt samvete för det. Hur konstigt det än kan låta. Jag är inte känslolös men jag vill inte älta och jag tror att svåra förluster lätt kan få oss att hamna där om vi inte är försiktiga. Jag får se vad jag bestämmer mig för. Det är inte förrän om två veckor. Sorgbearbetning kan vi nog alla behöva lite av.

Imorgon har vi i allafall tänkt äta gott då farsgubben går och fyller 60 år. Det blir ett stillsamt firande efter hans önskemål. Det ser vi fram emot. Kram

På banan

Sådär, då var man tillbaka på banan igen efter två dagars total deckning. Det har varit intaget ryggläge för min del (ja, förutom de gånger jag fick springa fram och tillbaka från toa och de verkade som hundratals) Precis, Millas magsjuka satte klorna i mig med all sin kraft. Det enda positiva var att den inte varade längre än ett halvt dygn men så har man ju sviterna efter en sådan urladdning och oron för att bebis ska ha tagit någon skada i och med den mat- och vätskeförlust man varit med om. Men jag tvingade mig själv att både äta och drick och hoppades på att jag skulle få behålla det tillräckligt länge för att bebis skulle kunna ta till sig lite näring och energi.

Nog om det, söndag idag och jag känner mig hur frisk som helst. Blir fika med bästa vännerna om några timmar, det borde pigga upp än mer.

Ps: Glöm inte att ställa om klockan. Vi gjorde det redan igår så när Milla som normalt vaknar kl 05 gav ifrån sig sitt "Var är ni jag är vaken-tjut" var det riktigt svårt att ta sig ur säng då klockan enbart visade 04.