Svårt men inte omöjligt!

De är sporadiska och få nu för tiden men sammanlagt blir det här mitt 342 inlägg. Det är inte illa. Jag måste ha haft mycket att säga. Idag sitter jag dock bakom min dator med jordgubbar och choklad och funderar på allt och inget. Veckorna flyter ihop i värmen. Dagarna lika så. Det känns inte som jag gör så mycket ändå hinner jag inte med allt. Jag går i väntans tider...(nu var det kanske en och annan som satte i halsen, men bebis nr 3 får vänta) jag menar så klart antagningsbeskedet till skolan. Börjar misstro. Det är många förstahandssökande till de 60 platserna i Norrköping. Lämnar det därvid...tar det när det kommer. När nu det blir!

Jag var i Linköping i måndags. Det var första gången uppe på BarnOnkologin tillsammans med Barncancerfonden och de fikamåndagar de arrangerar. Jordgubbar och glass passade både föräldrar och barn. Glass är ju tacksamt att äta under tuffa cytostatikabehandlingar med illamående som en av många biverkningar. Det var jobbigt. Den första jag kommer i kontakt med var en pojke, äldre än Theo, men med samma kala huvud, samma sjunt och samma insjunkna, trötta ögon. Och samma hjärntumör.

Tankarna och känslorna går inte att stoppa. De startade redan på väg dit. Hur många gånger har vi inte åkt den där vägen. Gått med tunga steg genom sjukhuset, åkt hissen, känt lukten, svängt vänster och in på det som nu heter BOND. Det var svårt men för första gången kunde jag lämna sjukhuset, gå därifrån utan att veta att jag är tvungen att komma tillbaka, utan den där svårförklarliga känslan. Känslan av ren skräck och dödsångest. Jag kommer antagligen komma tillbaka, för barnen och föräldrarnas skull, men då inte påtvingat utan självvalt. Det var en ny erfarenhet för mig. Svår men inte omöjlig. En påminnelse om vad som var. Om mitt förflutna. Men även en bekräftelse på att jag kommit en bit i min bearbetning. Ett kvitto på att jag gjort något rätt. På styrka. På vilja att hjälpa. Svårt men inte omöjligt!!!

Förälskad

Totalt hänförd och förälskad i hon som just nu sitter och gnagar på en leksakselefant. Hon har missuppfattat ordet "nej" fullständigt och kan driva mig till vansinne (och helt ärligt tror jag att hon är fullt medveten om just detta eftersom hon gör det med ett leende på läpparna), de sömnlösa nätterna avlöser varandra, (trots att det blir bättre) och vi tävlar ständigt i SM i envishet...men mitt i all frustration, precis när man känner att man håller på att bli tokig, slita sitt hår och dra av ett avgrundsskrik så tittar hon upp på mig, skrattar (sitt entandade ängla skratt) och allt är glömt och förlåtet. Underbara, söta lilla varelse.

Det ultimata kvittot.

Det blir väldigt sporadiska inlägg på den här bloggen, men jag har valt att skriva när jag känner att jag behöver få ur mig något och dela med mig av tyngre tankar. Att det blir allt färre inlägg får ni därför tolka positivt eftersom det tyder på ett bättre välmående från min sida.

Hörde häromdagen en diskussion kring vad man skulle göra om man visste att man hade en dag kvar att leva. Jag har befunnit mig i den situationen. Jag har firat julafton med vetskap om att det varit den sista tillsammans med Theo. Jag har också firat hans fyraårsdag med samma vetskap. Jag vet precis vilka val jag gjorde för och tillsammans med honom och vilka val jag återigen skulle välja om det så gällde min sista dag i livet.

Vi firade och gjorde precis som vanligt! Vi tillbringade både jul och fyraårsdag tillsammans med de som betyder allt. Vi gjorde precis som vi brukar. Det tyder väl på att man är helt nöjd med vart man befinner sig, med hur man levt och fortfarande lever. Det måste vara det ultimata kvittot på att man inte skulle vilja ändra på någonting alls. Och jag vet att han var nöjd. Han var dödligt sjuk men det där lilla leendet sa allt.

Folk pratar om att göra allt det där de alltid drömt om att göra. Men det är så lätt att sitta helt frisk och välmående i ovetskap om vad framtiden har med sig och planera och säga hur man skulle göra. Jag tror de allra flesta omvärderar när det kommer till den där sista dagen.

28 maj 2010

Då var vi snart där igen. För andra gången blir det den 28 maj så som vi upplever och lever oss igenom den 28 maj sedan 2008. Den 28 maj 2009 var hemsk, å andra sidan var alla årsdagar ett helvete att ta sig igenom det året. Men sorgeåret är över och vi är nu inne på varv två. Kanske blir det en aning enklare att ta sig igenom detta året, än så länge känns det så. Men jag tror fortfarande inte att "tiden läker alla sår". Med tiden lär vi oss dock att acceptera och hantera den otroliga sorg vi känner och kanske blir det härigenom något enklare. Även de mest tragiska, chockerande och jobbiga normaliseras med tiden.

Idag känns det ok. Imorgon vet jag inte. Men jag har svårt att förstå att det är två år sedan jag fick krama om min son.

Sluttampen av maj

Vi är på sluttampen av maj och jag har svårt att förstå var det här året tagit vägen. Det är otäkt mycket som hänt på kort tid och bara bra saker som jag är så otroligt glad över. Fortfarande återstår många förändringar under 2010 som verkar bli ett riktigt bra år. Ett av de bästa. (Det är jag/vi värda efter att ha haft år som nästan tagit kål på oss).

Maj, hur som helst, och jag njuter nu för fullt av de lediga veckor som återstår. Jag har saknat att jobba, saknat att känna känslan av utförande, saknat att känna fredagskänslan och skillnad mellan helg och vardag. Många planer för framtiden finns och det är en helt underbar känsla att veta att allt ligger precis framför mig och att bara fantasin sätter gränser för vad som är möjligt.

Den 28 maj är det 2 år sedan Theo lämnade oss. Två år!! Därefter följer morsdag. En dag jag hatat de två år som gått. Men hatet beblandas nu med den där undarbara känslan av att faktiskt kunna fira att vara mamma igen. A-barnet sitter här på golvet, i en hög av leksaker, i ett ganska så sött tillstånd av förvirring. Hennes nya är att ställa sig upp och hoppa. (Lite balans hade ju inte varit fel men det kommer nog snart) Mina dagar går åt till att rädda det som räddas kan för hon är snabbt framme och drar ner allt hon kommer åt från bord och bokhyllor. En flytt kanske? Vill nu! Ska ta tag i det nu när bröllat ligger som historia.

Nu dags att göra söndag. Kram

Gott råd att följa

Idag fick jag ett gott råd jag tänkt införliva direkt. Eftersom det blir en hel del fotboll för min "sämre" hälft ska han få börja betala fotbollavgift när fotbollen, oavsett om det är Lotorp, Bajen eller annat läderkulelag, krockar med något jag skulle ha gjort. För så är det och har länge varit både på tv och resor på hemma- och bortamatcher, jag tar ett steg åt sidan och släpper mitt eftersom jag vet hur pass viktigt fotbollen är för honom. Vad tror ni? 200 kr per krock låter väl rimligt.

Vi har diskuterat framtiden jag och min man och kommit fram till en hyfsad plan vad gäller boende, barn och sysselsättning. Känns bra, riktigt bra. Sen vet vi ju sedan tidigare att inget blir precis som planerat men nu har vi ett riktmärke att ta sikte på.

Har tänkt på en sak ang bröllopet. En skön tanke. Lördagen bjöd på strålande sol och värme mellan en regnig och mulen fredag och söndag. Jag tänker se på det som en fin present från vår ängel. Han visste vad vi önskade oss. (även om jag på kvällen blev uttvingad på Sörby trappa och fick några regndroppar i kronan vilket de säger ska bringa tur i äktenskapet.)
Vi får väl se vad framtiden för med sig och om vi behöver den där turen. Skadar ju inte att ta det säkra före det osäkra.

Nu dags att jaga liten Ompa Lumpa som ställer sig upp varhelst hon kommer åt.
Stor kram till er alla.