Det blir väldigt sporadiska inlägg på den här bloggen, men jag har valt att skriva när jag känner att jag behöver få ur mig något och dela med mig av tyngre tankar. Att det blir allt färre inlägg får ni därför tolka positivt eftersom det tyder på ett bättre välmående från min sida.
Hörde häromdagen en diskussion kring vad man skulle göra om man visste att man hade en dag kvar att leva. Jag har befunnit mig i den situationen. Jag har firat julafton med vetskap om att det varit den sista tillsammans med Theo. Jag har också firat hans fyraårsdag med samma vetskap. Jag vet precis vilka val jag gjorde för och tillsammans med honom och vilka val jag återigen skulle välja om det så gällde min sista dag i livet.
Vi firade och gjorde precis som vanligt! Vi tillbringade både jul och fyraårsdag tillsammans med de som betyder allt. Vi gjorde precis som vi brukar. Det tyder väl på att man är helt nöjd med vart man befinner sig, med hur man levt och fortfarande lever. Det måste vara det ultimata kvittot på att man inte skulle vilja ändra på någonting alls. Och jag vet att han var nöjd. Han var dödligt sjuk men det där lilla leendet sa allt.
Folk pratar om att göra allt det där de alltid drömt om att göra. Men det är så lätt att sitta helt frisk och välmående i ovetskap om vad framtiden har med sig och planera och säga hur man skulle göra. Jag tror de allra flesta omvärderar när det kommer till den där sista dagen.
Du skriver så otroligt bra. Hoppas att du fortsätter dela med dig av dina kloka tankar. Du gör mig faktiskt till en bättre människa genom att påminna mig om vad som är viktigt här i livet. Ta hand om dig! Kram S
SvaraRaderaSå sant o bra skrivet. Viktigt att tänka på! Försöker njuta o leva här o nu...trots att det smärtar ibland och trots att man ej vet vad som kommer.
SvaraRaderaTa hand om dig.
Kram Paulina
Håller med om precis allt.
SvaraRadera"Massmis med"
Niklas, Hannas pappa
Hej!
SvaraRaderaKollar runt mycket på barncancerfondens hemsida och just ikväll blev jag träffad av inlägget i din blogg. Man läser ju mycket men det är först när man blir berörd eller känner igen sig själv som man stannar upp och läser lite till. Dina tankar och funderingar kring vad man gör och hur men lever "den sista tiden", träffar mig rakt in i hjärtat. Det är precis de tankar jag fullkomligt slåss med just nu. Hur gör man allting så bra så möjligt när man inte riktigt orkar. Min dotter fick diagnosen hjärntumör i september-09, på hennes 7-årsdag. Vi fick åka akut till Linköping och blev inskrivna på BOND, hon opererades två dagar senare och strålades under 7 veckor i Linköping oktober-december. Nu behandlas hon med cytostatika i Kalmar en dag varannan vecka. Vi har fått ganska tunga besked för ca tre veckor sedan, att tumören inte kommer försvinna utan att det handlar om att vinna mer tid tillsammans. Det är svårt. Allt är så tungt runtom och vi är ledsna och det är så svårt att ta vara på tiden samtidigt som man måste. Allt man gör i sommar är kanske sista gången. Det är oerhört tungt. Men när jag läser din blogg så förstår jag att man förmodligen fixar det också. Tack för att du delar med dig av tankar och funderingar.
Kramar Camilla
Det är svårt, extremt svårt men man fixar det av den enkla anledning att man måste, man har inget annat val. Jag hoppas att ni trots allt kan skratta och leva så normalt det bara går. Både för er och din dotters skull. Stor kra och en massa styrka. /Becka
SvaraRadera