Svårt men inte omöjligt!

De är sporadiska och få nu för tiden men sammanlagt blir det här mitt 342 inlägg. Det är inte illa. Jag måste ha haft mycket att säga. Idag sitter jag dock bakom min dator med jordgubbar och choklad och funderar på allt och inget. Veckorna flyter ihop i värmen. Dagarna lika så. Det känns inte som jag gör så mycket ändå hinner jag inte med allt. Jag går i väntans tider...(nu var det kanske en och annan som satte i halsen, men bebis nr 3 får vänta) jag menar så klart antagningsbeskedet till skolan. Börjar misstro. Det är många förstahandssökande till de 60 platserna i Norrköping. Lämnar det därvid...tar det när det kommer. När nu det blir!

Jag var i Linköping i måndags. Det var första gången uppe på BarnOnkologin tillsammans med Barncancerfonden och de fikamåndagar de arrangerar. Jordgubbar och glass passade både föräldrar och barn. Glass är ju tacksamt att äta under tuffa cytostatikabehandlingar med illamående som en av många biverkningar. Det var jobbigt. Den första jag kommer i kontakt med var en pojke, äldre än Theo, men med samma kala huvud, samma sjunt och samma insjunkna, trötta ögon. Och samma hjärntumör.

Tankarna och känslorna går inte att stoppa. De startade redan på väg dit. Hur många gånger har vi inte åkt den där vägen. Gått med tunga steg genom sjukhuset, åkt hissen, känt lukten, svängt vänster och in på det som nu heter BOND. Det var svårt men för första gången kunde jag lämna sjukhuset, gå därifrån utan att veta att jag är tvungen att komma tillbaka, utan den där svårförklarliga känslan. Känslan av ren skräck och dödsångest. Jag kommer antagligen komma tillbaka, för barnen och föräldrarnas skull, men då inte påtvingat utan självvalt. Det var en ny erfarenhet för mig. Svår men inte omöjlig. En påminnelse om vad som var. Om mitt förflutna. Men även en bekräftelse på att jag kommit en bit i min bearbetning. Ett kvitto på att jag gjort något rätt. På styrka. På vilja att hjälpa. Svårt men inte omöjligt!!!