Fem månader

För fem månader sedan kom Milla. Fem månader går otroligt snabbt. Om ytterligare fem månader börjar en otroligt spännande resa om det nu blir så som jag planerat, det ska man ju inte ta för givet, men jag hoppas. Fram till dess ska vi njuta av våren och allt som händer de närmsta månaderna...det är inte så lite det. Önska att man själv kunde få reglera och styra tiden i den takt man tycker för just nu springer tiden ifrån mig.

Stor kram /B

Ängeln med de blå ögonen

Theos underbara dagisfröknar gav oss en hel del kort på Theo från när han gick på dagis i förrgår. Kort vi inte sett tidigare. Trodde det skulle bli jobbigare att sätta sig ner och titta på dessa, istället kände jag stor lycka över att se hur glad och full av liv han var när han fick vara frisk. Saknaden är enorm, men jag har lovat mig själv att bara tänka glada tankar. Bitterhet tär och förgör.

Jag delar med mig av några av bilderna på ängeln med de blå ögonen. Stort tack och kram till Tallgården.

...man känner att man levt.

Jag är så trött. Minsta lilla rubbning i sömnen gör att den extrema tröttheten från tiden då vi var vakna med Theo i stort sett dygnet runt gör sig påmind. Förstår inte hur vi orkade. Om vi sov så sov vi sittandes, vakandes vid hans sjukhussäng eller på en madrass bredvid, som på nålar, ifall han skulle få krampanfall, kräkas i sömnen eller sluta andas. Vi visste ju att han skulle kunna lämna oss när som helst under de här tio månaderna och min största önskan var att få vara med där vid hans sida så han slapp dö ensam. Allt detta innebar som ni säkert förstår inte alls mycket sömn och den sömnbristen gör sig än idag påmind. Min själ är riktigt trött. Min kropp också. Men det är först när jag slappnar av som jag riktigt känner hur trött jag är.

Att så ha en liten gör ju sitt till, även om den sömnbristen inte ens går att jämföra. Idag kan man ju slappna av på ett helt annat sätt.

Jag läste idag att det är först när man törs leva man känner att man levt. Precis så känns det.

Gör oss klara för en lång promenad i solen.
Kram

Är inte idag en bra dag...

Är inte idag en bra dag för att för en kort stund stanna upp, ta ett djupt andetag, verkligen känna att du andas, lever, och uppskatta allt det du har i ditt liv. Idag är en precis lika bra dag som någon annan att säga tack och sluta ta de små och mest betydelsefulla sakerna förgivet.

Tänker inte ens börja tacka alla jag vill tacka här för listan blir så lång och risken för att någon ska glömmas bort stor. Jag tror ni vet vilka ni är ni alla fina och underbara människor om finns i mitt liv.

Törst dock tacka Martin för att du finns och alltid funnits där. (Stor kärlek) Milla för att du precis kommit in i mitt liv med din stora glädje och Theo för den tid vi fick och för allt du lärt mig.

Stor kram och ett ännu större tack till alla ni andra. /Becka

Sorgpeng...

Jo, det låter ju bra men jag kan väl mest tycka att de pengarna varken gör till eller från. Det är inte pengar man vill ha när man efter sitt barns bortgång själv kämpar för att överleva. För det är faktiskt så det känns. Huvudsaken är att man samma dygn ska slippa gå till arbetsförmedlingen för att överhuvudtaget vara berättigad sjukpenning. En lagändring där och en attitydförändring hos FK tror jag har större verkan.

Kram

"Goda" råd

Det här med att ha förlorat en barn efter en svår tid av sjukdom går inte att hålla hemligt. Det blir en offentlig händelse oavsett om man vill eller inte. För tragiska händelser sprider sig oftast snabbare än ljusets hastighet. Många lever på andras tragi och sorg, dömmer och förvrider och värst av allt, kommer med "goda" råd om hur man bör och inte bör göra i just en sådan situation.

Jag lyssnar gärna men bara på de som varit med om liknande sak, på de som också sett sitt barn gå mot döden. Jag lyssnar, läser och tar till mig alla erfarenheter från föräldrar som förlorat. Vill känna den gemenskapen, ta till mig ord som förklarar känslor jag själv inte kan sätta ord på, hitta likheter i den ensamhet som följer. För man är inte som alla andra. Man har föralltid ett brustet hjärta. En del av mig ligger därnere i kistan med honom, så kommer det alltid vara och den erfarenheten kommer alltid att spegla mina val och handlingar.

De "goda" råd jag fått tilldelat mig har satt sina spår. De gör mig inte arg längre men de är svåra att glömma. Jag kunde inte slå i från mig dom då, jag var redan försvagad av sorg och utmattning. De sårade mig enormt. Idag vet jag bättre. Jag förstår att de "goda" råden bygger på rädsla, på ett totalt misslyckande av att faktiskt hålla käften om sådant man inte har någon kunskap eller erfarenhet om. Jag kan inte vara arg eftersom jag vet att de personer som kommit med dessa "goda" råd inte är intelligenta nog att förstå bättre. Den insikten gör mig på bättre humör. Men var försiktig med de goda råden mina vänner. Även goda råd kan göra stor skada om man inte har erfarenhet nog att backa upp dem mot.

Kramen